Efter att ha regerat plattformsgenren med en hel bunt Ratchet & Clank-spel är Insomniac tillbaka med vad de själva målar upp som sitt drömprojekt. En ultravåldsam actionsaga om en alternativ dåtid innefattande såväl genetisk manipulerade zombie-monster som hypermoderna science fiction-vapen, smittsamma virus och utplånade allierade.
Spelaren intar rollen som Nathan Hale, fåordig amerikansk stridspitt som överlever hela sin pluton efter en våldsam attack av chimera-rasen. Europa står i lågor och endast en liten bit av England kvarstår för de överlägsna chimera-soldaterna att inta. Framtiden ligger i Hales händer som på egen hand förväntas stoppa chimeras raska framfart och därmed rädda världen. Typiskt standardupplägg med andra ord, inlindat i ett typiskt standardspel som för min del sorteras i samma trötta fack som exempelvis Pariah och Perfect Dark: Zero.
Insomniac har själva sagt att de älskar actionspel, inte minst Call of Duty-serien och Half-Life-spelen. Och det märks. Resistance: Fall of Man är ett försök till att blanda Infinity Wards superba andra världskrigsepos med Valves geniala actionmästerverk. Och i vissa fall har Insomniac varit smarta, blandat snyggt och lyckats väl. När ett sönderbombat torg mitt i centrala York stormas av 60 chimera-gubbar och Hale tar skydd bakom en gigantisk staty är Resistance: Fall of Man lika storslaget som det är mäktigt och mixen mellan förstörd 40-tals-arkitektur och utomjordisk science fiction-estetik framstår som lyckad.
Tyvärr är dock dessa stunder alldeles för få och räddar inte Resistance från att vara en ganska slapp axelryckning. Den främsta orsaken till detta är bandesignen som trots vissa ljuspunkter känns olidligt platt och tråkig. Även om man besöker ett flertal olika typer av miljöer och alltid har fullt upp med att skjuta chimera-soldater är banorna planlöst utformade och skapar ofta onödig förvirring.
Tillkommer gör det faktum att chimera är en av de absolut dummaste spelfienderna jag någonsin krigat mot. För att kompensera deras brist på intelligens har Insomniac utrustat dem med vapen som skjuter värmesökande skott. Detta gör att man aldrig går fri från fiendens eldgivning, hur snabbt och snyggt man än rör sig. En stor irritationsfaktor såklart och något som får hela upplägget i Resistance att framstå som obalanserat.
Och tanken är svår att släppa. Vissa utvecklare underskattar genren och gör det fatala misstaget att tro att action sett ur förstapersonsperspektiv är en enkel bedrift att lyckas med. För det är så jag förmodar att Insomniac tänkt, det är så det känns genom hela Resistance. Men det är så fel. Så himla, himla fel. För femton år sedan räckte det med att proppa en samling korridorer med fiender och belöna spelaren med ett nytt och mer kraftfullt vapen var tredje timme. Så komplex var genren då. Idag krävs det dock mer än så (mycket mer) och det har väl om inte annat Valve och Bungie bevisat.
Resistance engagerar aldrig, berättandet känns slappt och allt för standardiserat, striderna obalanserade och enformiga och fienderna dumma som tåget.
Det är därför tur att man själv utrustas med en hel drös coola vapen för att snabbt kunna eliminera de våldsamt irriterande chimera-soldaterna. Vapnen i Resistance: Fall of Man är faktiskt det jag gillar allra mest, och den enda del av det här spelet som faktiskt motiverar mig att fortsätta efter att ha skjutit ihjäl samma dumma fiende 1024 000 gånger. Här finns bland annat ett gevär som skjuter skurar av elektriska spikar, en puffra som lägger minor i form av levande kulor proppade med radioaktivt snor samt en grunka som först skjuter upp en genomskinlig sköld som man sedan kan stå bakom och skjuta utan att själv bli träffad av fiendernas eldgivning.
Även de granater som Hale lägger vantarna på är fantastiskt underhållande. Inte minst den varianten som vid detonation slänger upp tusentals sylvassa spikar, eller den som lägger en maffig eldmatta med hjälp av ett par rediga skopor hederlig napalm.
Beträffande det grafiska är Resistance rätt snyggt om ändå inte alls häpnadsväckande. Miljöerna är relativt detaljerade och polygonmodellerna passerar betyget väl godkänt. Dock är spelet lite för rent, lite för kliniskt grått och bjuder inte på någon vidare snygg ljussättning. Efter att ha spelat Gears of War till Xbox 360 och Motorstorm till Playstation 3 är det svårt att bli imponerad av grafiken i Resistance: Fall of Man som oftast mer ser ut som ett snyggt och högupplöst Playstation 2-spel snarare än en skryttitel till vad Sony hävdar är världens just nu mest kraftfulla spelmaskin.
Det bästa med Resistance: Fall of Man, förutom vapnen, är faktiskt multiplayerläget som inte bara stödjer matcher för upp till 40 (!) spelare online men även fungerar felfritt rent tekniskt och känns mer balanserat än själva huvudäventyret. Här får man verkligen testa vad alla de uppfinningsrika vapenkreationerna går för och multiplayerbanorna håller generellt högre kvalitet än de i själva äventyret.
Insomniacs ambitioner går inte att ta miste på. De har satsat hårt på nå samma kvalitet som inspirationskällorna Half-Life 2 och Call of Duty. Lyckas gör de dock inte även om Resistance är långt ifrån dåligt. Det är bara ett uddlöst och jämngrått standardspel i samma andra som Pariah eller Perfect Dark Zero.