Crackdown

Efter E3 2006 var jag övertygad, Crackdown var skit och Crackdown skulle förbli skit. Svampig spelkontroll, märkligt sömnigt tempo och en stentrist huvudperson gjorde det omöjligt att tycka om spelet. En känsla som satt kvar när jag satte mig ned för att spela den färdiga versionen. Jag hatade spelet och efter två spelade timmar hängde betyget underkänt i luften.

Men man ska inte döma hunden efter håren, heter det ju och faktumet är att Crackdown är ett av de mest sanslösa spel jag spelat till nästa generation. Efter bara några timmar till var jag som fastnaglad och kunde inte slita blicken från TV:n. Producenten Dave Jones, mannen bakom Lemmings men framför allt Grand Theft Auto, har inte bara lyckats återskapa precis vad som gjorde den serien så bra utan dessutom överträffat den på flera punkter. Idéerna till Crackdown hade han faktiskt redan när han filade på första uppföljaren till Grand Theft Auto. Konceptet med en superskurk lades dock i malpåse eftersom tekniken då inte räckte till för att realisera dem på ett bra sätt. Men med Crackdown har han tagit fram dem igen, fast ersatt superskurken med en superagent och hårdvaran i Xbox 360 tycks ju räcka till gott och väl.

Du ikläder dig alltså rollen som klonad superagent, fullproppad med mer steroider än en östtysk friidrottare samt med en hel del mekaniska förbättringar. Ditt jobb är, småklyschigt nog, att stoppa en enorm våldsvåg som helt förlamat jättelika Pacific City så till den milda grad att det normala rättsväsendet är chanslöst. Istället får du rollen att likt Judge Dredd agera både polis, domare och bödel när du pepprar ned allt avskum som rör sig på gatorna.

Och det är en hel del. Överallt finns det kriminella typer med bister uppsyn och tröjor som visar gängtillhörighet, och så fort du skjuter en av dem, väller nya lojalt fram för att hämnas sin fallne kamrat. Men ärligt talat, att skjuta ned kriminella är visserligen skön avkoppling, men den verkliga behållningen i Crackdown ligger i hederligt utforskande.

Din agent har nämligen förmågor som ligger högt ovanför vad någon människa klarar av. Efter lite träning kan du ledigt hoppa tio meter rakt upp i luften, slänga omkring personbilar som om de vore konservburkar och tåla fall på hundratals meter. Det ger ypperliga möjligheter till sightseeing som går utanpå det mesta när man hoppar fram mellan taken på skyskrapor på ett sätt som skulle göra självaste Spider-Man avundsjuk.

Dessutom finns ett väldigt imponerande system för karaktärsutveckling, som ledigt kan mäta sig med de bästa rollspelen. I ett nästan löjligt välavvägt tempo blir man starkare, smidigare, en bättre förare, bättre på att skjuta och så vidare, vilket leder till att man hela tiden hittar tusen nya saker att kan göra.

Beroende på hur mycket hänsyn du tar till fotgängare och vanliga poliser samt hur mycket du förstör av omgivningarna, varieras även spelinnehållet i Crackdown. Exempelvis får du inte samma support av dina överordnade om du är alltför elak och beter du dig som en riktig gangster beordras poliser och andra agenter att döda dig. Men vem bryr sig egentligen när det är så mycket roligare att vara ond än god.

I och med Saints Row fick vi chansen att spela Grand Theft Auto-liknande spel i multiplayer via Xbox Live. Men i Crackdown har det hela tagits ett steg längre och man kan nu samarbeta med en vän genom hela äventyret. En kompis kan när som helst hoppa in så ni tillsammans kan tackla Pacific Citys problem. Dessutom blir spelet till en om möjligt ännu större lekstuga med en vän där ni kan hjälpa varandra att nå nya områden, eller ställa er på varsin skyskrapas tak och bolla en bil mellan varandra. Allt blir som vanligt roligare av att delas med en kompis, och det gäller givetvis även dödande av gangsters.

För sedan man kommit in i Crackdown blir man så uppslukad av allt kul att man nästan glömmer bort att man faktiskt spelar en agent med ett jobb att utföra. Våldet är som sagt ordentligt utbrett och ett antal gangstergäng har delat upp Pacific City i revir. Ditt jobb är att skjuta respektive gängs mäktige ledare, en så kallad kingpin, vilket dock är lättare sagt än gjort. För att bättra på dina odds kan du leta reda på alla underhuggare. Dödar du exempelvis den som har hand om ett gängs vapensmuggling, kommer de följaktligen inte att vara lika välbeväpnade därefter och dödar du den som har hand om träningen blir fienden i sämre form. Till slut är de nog försvagade för att tas om hand själva.

Men efter att ha suttit som klistrad framför TV:n och provat allt man kan göra, är det trist nog när jag börjar jaga gängen som spelet tappar lite tempo. Alla gangsters måste besegras på ganska precis samma sätt. Man stormar grinden till deras tillhåll, alternativt smyger sig på. Man dödar allt som rör sig och konfronteras slutligen med bossen som brukar kräva något extra magasin bly för att kasta in handduken.

Visst, det fortfarande kul och det känns mäktigt att hoppa runt för att undvika att bli skjuten samt peppra vilt omkring sig medan man funderar över hur man bäst nyttjar omgivningarna till sin fördel. Men jag önskar att mer arbete hade lagts ned på att nyttja min superagents förmågor, så att även denna bit av spelet känts lika lekfullt som allt utforskande av staden.

Gängen i spelet har för övrigt alla sina inmutade revir i Pacific City, alla designade efter respektive gängs etniska tillhörighet. Östereuropeiska Volks har till exempel massor av röda stjärnor i sitt kraftigt industrialiserade område, de kör bilar som påminner om Östtyska Trabant och har en staty föreställandes arbetarens knutna näve på största torget. På samma sätt finns mängder av spanska referenser hos Los Muertos medan Asian Shai Gens område mest påminner om valfritt amerikanskt Chinatown. Ett bra val som skänker stor variation samt gör spelet lättnavigerat.

Utöver allt utforskande och gangsterdödande finns mängder av andra saker att pyssla med. Exempelvis är det riktigt kul att köra bil och det finns flera utmanande race att vara med i. Som agent har du tillgång till tre firmabilar, vilka alla skulle göra Batman grön av avund. Det är en sportbil, en jeep och en tankliknande variant. Som om inte det vore nog går det dessutom att modifiera dem in absurdum på ett sätt som skulle göra Xzibit (Pimp My Ride) minst lika grön av avund som gamle Batman.

Liknande race finns för övrigt även på hustaken där det istället för att köra bil gäller att hoppa runt en slinga på tid. Dessutom finns mängder av underhållande inslag som att spränga bensinfat så de flyger upp i luften, varpå man skjuter prick på dem på vägen ner. Eller varför inte försöka klättra upp på Pacific Citys allra högsta byggnad, agenthögkvarteret, vilket garanterat framkallar svindel medan du går armgång och hoppar omkring hundratals meter över havet. Når du toppen belönas du naturligtvis med en fin Achievement.

Runt om i Pacific City finns dessutom 500 lysande gröna bollar som förstärker din agents förmågor. De flesta ligger förvånansvärt öppet, för det svåra är inte att hitta dem utan att få tag på dem. De är nämligen retsamt utplacerade på sådana höjder och platser att man måste improvisera, bygga berg av bråte och vara enormt fingerfärdig för att nå dem. Att lyckas ta allihop är därför en oerhört rolig utmaning och man häpnas över hur smarta pussel Real Time Worlds fått till.

Som om inte det vore nog finns också lila bollar som ger alla möjliga bonusar. Dessa är ofta lätta att ta, men desto mer dolda och därför ofta något man hittar av en slump. Sedan man lärt sig var de brukar finnas, börjar man dock automatiskt kika under groar, i gränder eller kanske på någon slumpvis utvald balkong. Man känner sig verkligen skicklig när man hittar dem, vilket är riktigt trevligt.

Jag förmodar att Crackdown kommer att dömas ut av en hel del spelare som ännu inte hunnit prova på det demo som släpptes för några dagar sedan. Det är nämligen ett spel som absolut inte kommer till sin rätt på bild. Bland annat vill jag slå ett slag för hur vackert det är med den obegränsade sikten. Att stå på ett högt hus och se människorna irra omkring nere på gatorna som myror se trafiken flyta är en ren fröjd. När man spelar själva spelet slås man även av den smått sanslösa mängden detaljer som den läckert celshadade grafiken innehåller. Just tack vare celshadingen, känns inte spelet någonsin fånigt trots det extremt overkliga temat.

Noterbart är att Real Time Worlds varit noga med att hålla ner alltför fantasifulla science fiction-inslag, trots det klassiskt dystopiska framtidsscenariot. Därför finns inga onödigt spektakulära vapen utan bara hederliga krutpuffror. Därmed inte sagt att urvalet är begränsat, för det finns ett gott urval pistoler, autmatkarbiner, raketkastare och annat, däribland redaktionsfavoriten hagalbrakaren. Ett bra val som också bidrar till att hålla ner fånigheten.

Crackdown är en blandad kompott med mängder av saker att göra, och som digital lekstuga är det näst intill oöverträffat samt ett spel som helt enkelt inte varit möjligt under förra generationen. Lekstugefaktorn vrids för övrigt upp ytterligare ett snäpp tack vare att man kan samarbeta med en vän över Xbox Live. Själva striderna känns inte fullt lika underhållande som spelet i övrigt, men kvaliterna överväger ordentligt.

Tyvärr befarar jag att alltför många kommer att köpa Crackdown bara för att få spela Master Chiefs nästa generationsdebut i Halo 3-betan och helt missa att detta är en enorm upplevelse i sig självt. För sammantaget är Crackdown det hittills klart bästa alternativet för Grand Theft Auto-fans till Xbox 360.