Svenska
Gamereactor
recensioner
Ninja Gaiden: Master Collection

Ninja Gaiden: Master Collection

Hur "mästerlig" är egentligen Team Ninjas hett efterlängtade ninja-samling? Hegevall har testat, och är inte särskilt imponerad...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag har en särskild relation till Ninja Gaiden som spelserie, på gott och ont. Allt började på NES-tiden då debuttiteln döptes om till Shadow Warrior i Europa (eftersom allt med "Ninja" i titeln censurerades av svenska staten, härligt nog) och under ett drygt halvår dök jag upp innan skolstart, som snorig tioåring, hemma hos min barndomsvän Heka för att lira några banor. Alltid. varje morgon. Under lång tid. Vi satt båda på sängkanten, ovanpå hans Turtles-täcka, med varsin ljusgrå handkontroll i labbarna och mosade ljusröda pixelninjor så svetten lackade. Sovmorgon var på den tiden inte ens tänkbart när det fanns ninja-jobb att utföra.

När det sen, 17 år senare, var dags för Ryu Hayabusa och hans sylvassa ninjasvärd att göra storstilad comeback hade jag redan bekantat mig med spelet i sig och blivit flerfaldigt förolämpad av demonproducenten bakom spelserie; Tomonobu Itagaki, som under en pressresa till Cannes (via tolk) med stor övertydlighet förklarade för mig att jag inte kunde spela utmanande titlar som kommande Ninja Gaiden eftersom mina händer såg ut som bananklasar. Jag borde kanske därför ha avskytt det färdiga spelet, men trots hemsk spelkamera som envisades med att fastna i de vidrigaste av vinklar under äventyrets mest utmanande och krävande passager, var det ett ljuvligt spel. Ännu bättre blev det året därpå då Black-uppdateringen rullades ut, med fixat kamera och vässad grafik.

Ninja Gaiden: Master Collection
Bossar finns det såklart fortfarande gott om, precis som clipping-problem i grafiken.

Ninja Gaiden 2 och Ninja Gaiden 3 var för mig mestadels sämre versioner av det första spelet. Lite mindre utmanande, lite mindre fantasifullt, lite mindre snygga och mer miljöer som alldeles för ofta blev alldeles för instängda. När Team Ninja nu pulat ihop samtliga tre spel och polerat upp dem alla för att matcha dagens grafikkrav, föll det på mig att dela ut betyg. Tanken var ju att Ninja Gaiden-knarkaren Jonas Mäki skulle in här och tokpressa knapparna likt en rabiessmittad mård, men på grund av E3-förberedelser och ett isande kyligt dödshat mot Sigma-spelen bad han vänligt men bestämt om att få slippa. Så här sitter jag nu, understimulerat uttråkad och lika imponerad som när Henric Pettersson tvingade mig att se på en två timmar lång, videofilmad uppvisning från hans dansskola. Ninja Gaiden: Master Collection är en slö samling spel som snabbt slängts ihop för att tjäna snabba pengar på lättköpta spelare med de där ljusrosa nostalgibrillorna på nästippen. En trend vi tyvärr sett alldeles för mycket av på slutet.

Detta är en annons:
Ninja Gaiden: Master Collection
Spelkameran är stökig som få, vilket tillsammans med den lata grafiska uppgraderingen gör att jag helst glömmer denna samling.

Det som ingår i denna samling är tre spel. Närmare bestämt de "vässade" versionerna av samtliga "moderna" Ninja Gaiden-titlar; Ninja Gaiden Sigma, Ninja Gaiden Sigma 2 samt Ninja Gaiden 3: Razor's Edge. Jag är en av dem som gillade Ninja Gaiden Black mer än Sigma, jag gillade Ninja Gaiden 2 mer än Sigma-versionen och ogillade snudd-på Razor's Edge eftersom det vid det laget blivit för mycket cyber-mech/tech och märkligt Call of Duty-amerikaniserade, skämskudde-hemska mellansekvenser. Team Ninja verkligen hade velat göra fansen riktigt nöjda här borde de ha stoppat med rubbet. Ninja Gaiden, Ninja Gaiden Black, Ninja Gaiden Sigma, både versionerna av de två uppföljarna och möjligheten att hoppa mellan dem. Det! Hade varit en "Master"-samling, det.

Ninja Gaiden: Master Collection
Team Ninja borde ha skapat en fullfjädrad "remaster" av 2004-originalet baserat på Nioh II-motorn, istället för denna slappa samling.

Tecmo har inte ens haft orken att skapa en riktig "samling" vilket innebär att man till Playstation 4 måste ladda hem samtliga tre spel separata från varandra, för att sedan via tre snudd-på identiska ikoner försöka gissa sig till vilket spel som är vilket, istället för att lägga in dem i ett och samma spel med nya, snygga huvudmenyer där man enkelt kan navigera de olika titlarna och välja vilket äventyr man där vill hoppa in i.

Detta är en annons:

Rent spelmekaniskt är Ninja Gaiden lika mycket Ninja Gaiden som Ninja Gaiden alltid varit. Ryu är hutlöst kvick. Väger mindre än ett frimärke och fjomp-hoppar omkring som en syrsa, springer på väggarna och trippar fram på sina små ninja-tår likt en liten insekt. Personligen föredrar jag denna typ av ultrarapp tredjepersonsaction framför den tant-sega ultrarapid-mekanik som Soulsbourne-genren introducerat och anser därmed att Ryu är roligare att styra än allting som stavas Dark Souls, eller Bloodborne/Sekiro. med det sagt känns det tydligt att detta är tre gamla spel, numer. Kameran är fortfarande riktigt stökig och mycket av slentrian-striderna mellan de magnifika jättebossarna handlar om att mörda samma knapp 120 000 000 gånger, med en frenesi som för tankarna till när Mäki vann gren efter gren i Track & Field II genom att gnussa korken från ett limstift mot de stackars NES-knaparna. Spelkontrollen och tempovariationen är med andra ord helt okej, precis som många av bossarna.

Grafiken är i grunden också helt okej med läcker design framförallt i det första spelet från 2004 och originell färgsättning. Minimala uppgraderingar och massor av clipping-problem drar dock ned betyget på denna lata samling som jag helst bara vill glömma.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Rapp och följsam spelmekanik, originella idéer och en del klockrent ultra-japanska nonsenskaraktärer
-
Krånglig spelkamera, gammal grafik proppad av clipping, enformiga upplägg, Ninja Gaiden 3 är verkligen helt värdelöst
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content