Svenska
Gamereactor
recensioner
Necromunda: Hired Gun

Necromunda: Hired Gun

Har du spelat dig less på Doom och vill ha en ny, kvalitativ retroskjutare? Olof har spelat Necromunda och du kan lugnt kan leta vidare...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Riktigt bra retrospel brukar fungera lite som förvanskade minnen, tänker jag ibland. De övertygar oss på härliga men falska premisser om att det var bättre förr genom att dölja moderniteter bakom masker av nostalgi. Titta på tydligt retroinfluerade, fantastiska spel som Huntdown, The Messenger, Doom (2016), Hotline Miami och så vidare. Dessa titlar får mig att känna mig som att jag rest tillbaka till min barndomstid och att allt är så enkelt och bra som jag föreställer mig att det var då. Inga konstigheter och inga krångligheter, bara ren och skär spelglädje.

Men det stämmer såklart inte. Större andelen spel från början och mitten av 90-talet är hopplöst förlegade idag, och ovan nämnda retrospel är alla mästerverk som på ett ytterst medvetet sätt moderniserat äldre koncept för att få oss att återuppleva minnen inte så som de faktiskt var, utan så som vi tror att de var.

Necromunda: Hired Gun
Ät mina kulor, din svampmech!

Riktigt dåliga retrospel, däremot, är de som verkar ha missuppfattat vad hela konceptet egentligen innebär. Det handlar inte om att utveckla unket gamla spel för sakens skull - det föråldrade har ju inget värde i sig. Serious Sam är ett utmärkt exempel på detta, Necromunda: Hired Gun ett annat. Låt mig förklara varför.

Detta är en annons:

Efter en småfet, steam-punkig introsekvens placeras jag i rollen av legosoldat, får ett vapen i händerna och skjuter mig igenom träningsbanan. Det osar omedelbart av den gamla skolans skjutare som Quake, Unreal och Doom (2016) med en släng av de senaste årens "looter shooters" med allt vad det innebär av snabbfotad action, arena-liknande kartor, mängder av fiender, brutala närstridsavrättningar med ett enkelt knapptryck och... loot. Ändå känns något fel. Något skaver, men jag har svårt att sätta fingret på vad det rör sig om.

Jag skakar av mig känslan för närvarande, klarar ut banan och slussas vidare till spelets hubbvärld. Här finns möjligheter att prata med karaktärer, ta nya uppdrag, köpa och uppgradera mina vapen, rustningar och förmågor mellan uppdragen. Lustigt nog är det inte i spelets faktiska huvudmoment - striderna - som jag förstår var felet ligger, utan det är här i hubbvärlden som insikten kommer krypande.

Necromunda: Hired Gun
När dialogen inte imponerar och man tvingas ta till våld.

Först trycker jag mig igenom ett par dialoger - eftersom berättelsen helt saknar intresseväckande finess - men karaktärsrösten följer inte med, utan bara texten. Sen försöker jag välja uppdrag men knappen reagerar inte, och därefter märker jag att hunden som följer med mig har flera uppgraderingsmöjligheter för sin rustning: en för benen och en för kroppen. Förutom att buggarna stör så kan jag inte för mitt liv förstå hur man inte lagt ner mer tid på saker som att strömlinjeforma uppgraderingssystemet. Spelet ger bara ett sånt urbota ogenomtänkt och ofärdigt intryck.

Detta är en annons:

Men nog om det, även ett tanklöst spel kan vara roligt. Jag lyckas till slut välja uppdrag och transporteras då till en linjär bana med tydlig start-och-mål struktur där jag rätt och slätt ska skjuta mig fram genom horder av fiender. Spelade du förstapersonsskjutare för tjugo år sen vet du, på gott och ont, vad som väntar. Rent grafiskt ser själva miljöerna faktiskt rätt bra ut ibland, med inslag av steam punk och klassisk Warhammer 40k-estetik, men det varierar ytterst kraftigt. Framförallt de mer storslaget öppna områdena ser tomma och öde ut, och färgskalan hade gärna fått lämna den identitetslöst mörkbruna delen av spektret lite, lite oftare. Att bilduppdateringen sjunker från 60 till 40 bilder per sekund (på Ps5!) i tid och otid hjälper knappast heller.

Necromunda: Hired Gun
Häftig scen, men mindre häftigt när varje gnista sänker bilduppdateringen.

Själva striderna, kärnan, är först och främst en rak kopia av hur Doom (2016) fungerar. Jag har en änterhake att förflytta mig runt med, jag har ett vapenhjul att välja mina sju tillgängliga vapen på, jag hoppar fjäderlätt och rör mig i ljusets hastighet medan fingret aldrig lämnar avtryckaren (mer om det längre ner). Det låter ju bra, men tyvärr finns det dock mängder och åter mängder av problem och aspekter som inte känns ett dugg retrocharmiga; bara regelrätt gamla.

På dessa ålderdomliga manér är till exempel fiendernas AI av det slaget att de springer helt planlöst fram och tillbaka och gärna samlas i spontana kluster om fem sex stycken omkring en. När jag skjuter dem reagerar de inte heller ett dugg och mina skott känns därför - trots rätt bra tyngd i vapnen - mest som gummikulor. En dråplig grej jag dessutom lade märkte till var att siktet tycktes felkalibrerat; siktar jag med ett vapen utrustat med både lasersikte och hårkors ser jag tydligt hur de inte sammanfaller. Egendomligt, och ofärdigt.

Necromunda: Hired Gun
Död från ovan!

Angående striderna vill jag hävda att det allra viktigaste i en skjutare av detta slaget är tempot och följsamheten. Necromunda: Hired Gun kör precis samma - fast mer anonym - slags metalmusik som Doom (2016) populariserade, och tanken är förstås att jag ska försättas i ett tillstånd av mordisk trans när det vankas strid. Det gör jag delvis också, men det är omöjligt att inte konstant irriteras när knapparna inte svarar. Du läste rätt: jag trycker på skjutknappen medan jag laddar och förväntar mig att min karaktär omedelbart ska avfyra skott när det nya magasinet är på plats, men det händer ingenting. Jag måste trycka igen efter att animationen är färdig, och omvänt händer det att jag gång på gång inte kan ladda medan jag är i full gång med att skjuta. Det gör att jag hela tiden kastas ur inlevelsen och aldrig bara tillåts njuta.

Necromunda når helt enkelt inte upp till den nya standard som Doom (2016) satte för fem år sen. Ett retrospel måste ju kunna mätas med sin tids måttstock, oavsett vilken era det tar sin inspiration ifrån. Necromunda: Hired Gun fungerar därmed precis tvärt emot hur ett retrospel bör göra: det visar upp allt det som faktiskt var dåligt med äldre tiders spel, samtidigt som det maskeras som nytt och fräscht. Undvik i största möjliga mån.

04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Rätt snyggt ibland, många vapen och uppgraderingsmöjligheter, någorlunda adrenalinhöjande
-
Kass artificiell intelligens, ojämn grafik och bilduppdatering, obefintlig skottreaktion hos fiender, plottrigt uppgraderingssystem, icke-responsiv kontroll, buggigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

3
Necromunda: Hired GunScore

Necromunda: Hired Gun

RECENSION. Skrivet av Olof Westerberg

Har du spelat dig less på Doom och vill ha en ny, kvalitativ retroskjutare? Olof har spelat Necromunda och du kan lugnt kan leta vidare...



Loading next content