Arthur and the Minimoys

Luc Besson är en ganska cool kille. Eller... ja, han var en ganska cool kille. Efter att ha regisserat Nikita gjorde han Leon, vars intäkter finansierade hans drömprojekt, Det femte elementet. Tre grymma filmer som jag håller väldigt högt. Men sen gick det utför. The Messenger: The Story of Joan of Arc var ett stycke rykande färskt bajs, liksom skötebarnet The Transporter, Taxi-rullarna och Jet Li-fadäsen Kiss of the Dragon.

Besson gick från superb kvalitetsregissör till skräpproducent, och har fortfarande inte hittat tillbaka. Arthur and the Minimoys är en söligt nasal, hysterisk och hoppig barnfilm om en liten söt kille (med för stora tänder) som förvandlas till skogstroll i miniformat. Spelet har varit under utveckling lika länge som långfilmen varit under produktion och en satsning som utgivaren Atari (och Besson) tror stenhårt på. Faktum är att det redan finns kontrakt på två filmer till om Arthur, och ytterligare två spel.

För min del hade de kunnat strunta i fortsättningen om den nästan lite motbjudande trädgårdsberättelsen om Arthur. Designen är tafatt, filmens manus är tunt och det hela känns bara som ett enda stort penga-jippo där Pixars A Bug's Life blandats med Sagan om Ringen för att framkalla största möjliga kassaklirr.

Arthur and the Minimoys (da game) är ett ganska ordinärt plattformsspel. Äventyret börjar med en ytterst tafflig och snål introsekvens föreställande fula stillbilder där vi får veta att Arthurs mormor håller på att bli vräkt från sitt eget hus, och att snabba pengar (i massor) är den enda räddningen. Arthur förvandlas till ett fult skogstroll med högt hårfäste och allt för spetsig näsa för att på så sätt kunna hitta sin morfars skatt gömd i trädgården bakom mormors hus.

Det spelmässiga kretsar kring kontrollerande av Arthur (duh!) och hans två polare Selenia och Bétamèche (franska rules, eller?). Genom att skifta mellan dessa tre ska man lösa ett gäng pussel som hindrar Arthur från att nå den mystiska skatten. I hans väg står en hel armé av korkade insekter. Pusslen blir snabbt enformiga då de alla handlar om att leta efter en knapp/dörr eller stenar för att bygga en totempåle av. För att skapa åtminstone lite variation har utvecklarna slängt in en del slagsmål, lite flygning och ett par ganska roliga racingmoment då man tävlar mot samma överdimensionerade insekter som man annars aktar sig för.

Arthur, Selenia och Bétamèche har alla tre olika färdigheter och precis som i exempelvis Shrek 2 måste man hela tiden skifta mellan dem för att lösa de pussel man stöter på. Arthur är akrobaten i gruppen, han kan klättra som en gud, svinga sig mellan plattformar och gå armgång längs smala klippkanter.

Selenia är gruppens vapenexpert och bär på ett svärd som hon kan hugga sig igenom diverse hinder med, medan Bétamèche egentligen inte kan någonting men är så pass liten att han kan ta sig till ställen dit de andra inte kommer. På det stora hela är Arthur and the Minimoys ett mycket traditionellt licensspel av plattformstypen på samma sätt som låt säga Shrek 2, Ice Age 2 eller Madagascar. Det märks dock att utvecklarna smygkikat en del på Ubisofts Prince of Persia-spel då vissa fällor enbart kan undvikas genom att använda sig av Arthurs halsbrytande akrobatik.

Men medan det spelmässiga inte roar särskilt mycket och ofta känns repetetivt är spelets audiovisuella kvaliteter desto bättre. Arthur and the Minimoys ser nämligen väldigt bra ut med snygga karaktärsmodeller, god ljussättning, stora miljöer och godkänt texturarbete. Även ljudbilden imponerar med klart godkända röster (även om den engelska accenten snabbt blir jobbig) och mycket atmosfärisk musik.

Arthur and the Minimoys är inte alls ett dåligt spel, men heller inte särskilt bra. Min sjuårige soffkompis utlåtande efter fyra timmar med Arthur löd såhär: "Schnyggt men jätteschvårt"