Assassin's Creed Valhalla: Wrath of the Druids

Assassin's Creed Valhalla var och är absolut helt proppat med innehåll. Innan Wrath of the Druids, spelets första expansion, hade jag lagt nästan 100 timmar på att springa runt ett intrigfyllt England bland vikingar och saxare. Men Eivors äventyr är inte över än och vi far nu till Irland med mystiska kulter och kungliga ambitioner erbjuder lite mer av samma.

Det börjar i Ravensthorpe, en främmande handlare har stigit i land med ett meddelande. Kungen av Dublin, Eivors kusin Baríd, söker hjälp. Irland håller på att enas under storkung Flann och vår kusin försöker vinna hans förtroende och etablera Dublin som ett handelsnav för hela ön. Det dröjer inte länge efter landstigning för Eivor att märka av de politiska konflikter som står i vår väg med vikingar, kristna och de paganistiska druiderna. Det osade potential med historiska platser och figurer att snubbla över i detta medelstora Irland som jag såg fram emot att utforska nu när jag inte längre hade något storyrelaterat kvar i grundspelet.

Det dröjde inte lång tid innan jag började känna att detta inte var det mest ambitiösa tillägget serien skådat. Vi har en väldigt lagom ny landmassa att utforska och de bergiga kustlandskapen, berget Benbulbin, regnbågar och dimmiga träskmarker. Den senaste versionen av Anvil Next-motorn fortsätter spänna sina muskler med de vackra och stämningsfulla landskapen och jag spenderade säkert ett par timmar åt att leka med fotoläget.

Det är när vi avancerar genom storyn som jag märker av lika djupa dalar och höga toppar som Irlands egna landskap. Vi har nya karaktärer att lära känna, som handlaren Azar som hjälper oss etablera Dublins handel, storkungen Flann med höga ambitioner eller också den före detta druiden och sångskrivaren Ciara. Men de är inte så hemskt intressanta och Valhallas ojämna skådespelarinsatser fortsätter även här.

Det hjälper inte hur Wrath of the Druids har svårt att kombinera Assassin's Creed Valhallas etablerade sidosysslor med både storyn och de nya sysslorna. Som hur kusinen Baríd försöker hålla den kristne storkungen glad för att vinna hans gunst på bekostnad av respekt för vikingatradition och lagar. Han ber oss att ta över ringfort som sen i bakgrunden ger oss resurser som hjälper Dublin att växa, och det första ringfortet vi tar över instruerar oss att samla resurser för att uppgradera fortet, genom att utföra en räd mot ett kloster. Så att bestraffa förrädare enligt lagar och traditioner hos vikingar är ett nej för det riskerar försura relationen med den kristna storkungen, men att mangla munkar för att sno deras skatter och bygga handelshubbar är helt godkänt tydligen.

Dessa lika system för att ta över fort (som alla ska tömmas på hot och sedan hittas ägandebevis för, alltid 400-500 meter ifrån fortet) och passivt samla resurser vi använder för att uppgradera Dublin och låsa upp nya rustningar och kosmetiska uppgraderingar till båten är inte det enda långtråkiga att göra. Vi kan också hjälpa Flann att vinna förtroende från de andra mindre kungarna runtom Irland, men detta går ut på att gå till olika duvslag och utföra kungliga fordringar. Dessa är alltid att döda en eller flera banditer eller vakter eller sno ett föremål, med bonusar om vi inte blir sedda, inte tar någon skada eller minimerar strider och så vidare. Det känns väldigt simplifierat och som något som kan autogenereras i ett mobilspel istället för mer handgjorda sidouppdrag.

Men något som jag tyckte var en faktisk uppgradering från huvudspelet är att Wrath of the Druids gjort jagandet av den mystiska Druid-ordern lite annorlunda jämfört med Order of the Ancients från Valhalla. Nu har vi faktiska ledtrådar vi kan läsa som leder oss till nästa plats att leta efter dessa okulta odågor. Det är inte något direkt avancerat att göra, men det gör det till en lite mindre automatisk uppgift än att försöka jaga alla Ancients tidigare där vi bara fortsatte spela i hopp om att hitta nya ledtrådar eller garanteras genom berättandet.

Denna order av druider erbjuder också lite ytterligare variation för oss som jag uppskattade. Först var jag rädd att de bara skulle vara pikterna i nya kläder men jag blev glatt överraskad. Druiderna använder gifter, djur och illusioner för flera frenetiska strider och det gav lite nyheter jag kunde tampas med även om det knappast var att återuppfinna hjulet igen.

Assassin's Creed Valhalla: Wrath of the Druids är inte det mest spännande av tillägg jag provat och det var under vissa stunder en lite halvtrist syssla att ta sig igenom, men det betyder inte att det är en hemsk upplevelse. Det är helt enkelt "mer" Assassin's Creed: Valhalla för den som önskar och många av de saker jag uppskattade med grundspelet finns fortfarande här och lite till. Jag hoppas att nästa expansion som planerats, The Siege of Paris, erbjuder lite mer kött på benen utöver vackra landskap och autogenererade sidouppdrag. Men tills dess får detta duga och det finns värre nästan 20 timmar att lägga, helt klart.