Fantasian

1997, 24 år sedan. Det var den senaste gången jag betygsatte ett traditionellt, japanskt rollspel. Och nu är det dags igen, vilket jag förmodar kan kännas en smula bisarrt för dig som hängt här på sidan sedan starten. Rollspel är ju förutom enstaka undantag (Secret of Mana, ovan nämnda FFVII, Zelda) inte en genre som jag någonsin förknippas med. Det är i mångt och mycket sällan min grej. Men när Final Fantasy-pappan Hironobu Sakaguchi utannonserade för snart tre år sedan att han skulle göra ett helt nytt rollspel och att det äventyret skulle designas och strukturerats för att efterlikna upplägg, stil och berättande från Final Fantasi VII, tände jag naturligtvis till. Sedan dess har jag väntat, i smyg. Räknat dagarna. För Final Fantasy VII är ett spelminne som jag alltid kommer att värdesätta, ett äventyr som jag älskat innerligt i 24 långa år, och Fantasian är på flertalet olika vis en ljuvligt retromysig återgång till allt som gjorde Cloud Strifes cyberpunk-doftande resa genom Midgar, i jakten på Shinra-skurken Sephiroth så levande.

Fantasian kretsar kring hjälten Leo som vaknar upp i en brinnande industrilokal, bländad av såväl laserlampor från ett tjutande alarm som av en minnesförlust som lämnat honom helt tom så när som på ett litet fragment av en flicka som vid ett tillfälle räddade hans liv. Världen står i brand, en ondskefull ras av robotar har invaderat och sakta men säkert stryps allt från naturtillgångar till den frihet som människan en gång avnjöt, och för att återfå sitt minne, hitta tillbaka till sig själv och på kuppen försöka ställa allt till rätta måste Leo hitta flickan som räddade honom, ta reda på vad som händer med spelvärlden och vem som står bakom allt. Storyn är, som du såklart märker, väldigt lik den i Final Fantasy VII med allt vad miljöförstörelse, minnesförlust och oskyldig romantik heter. Berättandet är typiskt Sakaguchi med lika stora delar smäktande epos och putslustig komik och i slutändan är det en finstämd och minnesvärd berättelse som erbjuds här, även om den aldrig når samma skyhöga höjder som Clouds resa.

Upplägget är superklassiskt och som en enda stor hyllning till Playstation-mästerverket som trollband en hel värld där, för 24 långa år sedan. Vi pratar turbaserad rollspelsaction blandat med peka-och-klicka-mekanik där det handlar om att genomsöka områden, prata med datorkontrollerade figurer, knacka dörr, leta hemligheter och utföra diverse sidouppdrag för att blidka befolkningen och samla ledtrådar. Allting sker i en lugn och bekväm takt och det finns för min del något meditativt över ett spel som kan förmedla nerv och spänning utan att rusa iväg rent tempomässigt, och de turbaserade striderna är precis så bra som de är i genrens absoluta toppnoteringar, med allt vad specialförmågor och tillräckligt mycket defensivt djup, heter.

Den stora snackisen inför premiären på Apple Arcade av Fantasian har varit designen, det estetiska, och här har Mistwalker verkligen tagit i från tårna. För att återskapa den där mysigt härliga retrokänslan från Final Fantasy VII har Sakaguchi valt att bygga spelvärlden av 150 stycken handgjorda dioraman för på så sätt skapa en tydlig kontrast mellan miljön och karaktärerna. Detta är såklart väldigt udda eftersom det naturligtvis finns ett stort värde, vanligtvis, i att se till att karaktärerna "smälter in" på ett perfekt sätt i miljöerna, något som Fantasian alltså inte kan skryta med, alls. Kontrasten mellan miljö och karaktär ger detta äventyr en väldigt säregen, märkvärdig känsla, dock, som jag absolut uppskattar. Att de handgjorda modellerna (av lera, glas, sten och trä) dessutom är underbart väl utformade gör knappast saken sämre. Jag kan bara föreställa mig den tid som allt detta måste ta tagit.

Musiken är naturligtvis skriven av Final Fantasy-veteranen Nobuo Uematsu som författat 60 hela stycken till Fantasian som precis som berättelsen i sig samt den övergripande designen andas Final Fantasy VII. Det växlar friskt mellan svepande vackra pianostycken till mer bastant domedagsaktiga orkesterarrangemang och det är givetvis svårt att inte gilla den atmosfär som musiken i allra högsta grad hjälper till med att skapa.

Fantasian är bra. Riktigt bra. Originellt men samtidigt bekant, utsökt berättat med älskvärda karaktärer och finurligt skriven grundpremiss. De handmodellerade miljöerna är vackra precis som samtliga av huvudfigurerna och tillsammans med retrodoftande stridsupplägg och superb musik är det svårt för min del att inte kära ned mig helt o Leos resa. Om du, likt jag, ständigt längtar tillbaka till Midgar och Clouds märkvärdiga resa, är Fantasian något du definitivt bör kika närmare på.