Kosmokrats

Ibland dyker det upp spel som verkligen överraskar mig. Kosmokrats är ett sådant. Ett spel som nu finns tillgängligt på Nintendo Switch efter att ha släppts på PC i november förra året. Jag fick egentligen inte veta så mycket innan jag blev tillförfrågad att recensera detta spel och lilla syniska jag tänkte att det säkert var ett sånt där dussinspel det kryllar av på Switchens e-shop. Att det dessutom var ett pusselspel gjorde ju inte saken bättre. Jag har nämligen svårtför sådana och tröttnar ganska snabbt. Som tur var kom Kosmokrats och vände upp-och-ner på hela min bild av denna genre. Det skulle visa sig vara ett pusselspel som är så mycket mer än att bara lösa pussel.

Det är det första spelet från indieutvecklarna Pixel Delusion och om det här bara är början ser jag mycket fram emot fortsättningen. Spelet utspelas i rymden. Det har brutit ut ett kärnvapenkrig på jorden och rymden med andra planeter verkar vara det bästa alternativet för överlevnad. Jag påbörjar spelet med en mellansekvens där jag står och gör mitt jobb alldeles utomordentligt, som potatisskalare för Moderlandet (Sovjet). Potatis är nämligen allt de äter, så att vara heltidsanställd skalare är inte illa pinkat. Men helt plötsligt kastas jag in i min nya arbetsuppgift som drönarpilot. De riktiga piloterna har inte hunnit fram ännu och nån måste ju göra jobbet.

Som denna pilot bygger jag ihop nya rymdfarkoster och stationer till mitt kära Moderland, vilka givetvis blir knepigare ju längre in i spelet jag kommer. Det gäller att sätta ihop rätt delar, blått med blått, rött med rött och så vidare. Men det slängs också in några hinder. I ett uppdrag får jag inte störa ett filmteam som håller på spelar in lite propaganda, så jag måste navigera min drönare runt dem. I ett annat gjorde jag misstaget att köra lite för hårt in i en av skeppsdelarna, så den gick sönder och ett helt potatislager försvann ut i rymden. Och detta spelar faktiskt roll i spelet. Mellan ditt byggande, som sker genom att du puttar eller drar de olika delarna, sitter du vid din station i väntan på nästa jobb. Du kan bli hungrig, vilket ger dig sämre förmåga i nästa uppdrag. Vill du äta måste du spendera dina hårt injobbade pengar på att köpa lunch, vilket består av potatis. Endast potatis. Det finns dock bara ett antal potatisar i lager och gör du klantiga misstag, som jag, kommer det lagret försvinna snabbt. Bristen på potatis ledde dessutom till att den dagliga ransoneringen halveras från två till en potatis under en tid.

Andra saker du måste se upp för i rymden är dina kära kosmonauter. Har du otur hamnar de i vägen när du bygger och det blev de sista de såg. Personalstyrkan mäts nämligen också. Ibland kan du värva nya, ibland dör folk. Misslyckas du med att bygga ett av de där skeppen under ett uppdrag påverkar det resten av spelet. Du får ingen andra chans. Istället leder det till divserse problem, som den nämnda potatisbristen. Tar den slut helt och hållet blir personalen hungrig, och då går ingen säker.

Något som jag verkligen uppskattar i spelet är att berättelsen verkligen har en stor del i spelet, kanske större än själva pusselbyggandet. Vilket ju kan ses som ett litet minus om du verkligen bara vill pussla. För mig är det skönt att kunda blanda. Berättelsen utspelar sig alltså i rymden, men den har flera vägval i berättelsen vilket gör att spelet utan problem kommer att kunna spelas flera gånger om. Direkt i början får du en nödsignal från vad som visar sig vara en känd forskare. Frågan är om du bara kommer att rädda forskaren eller också hans enda medhjälpare. Beroende på vilket val du gör kommer storyn få olika händelser. Mitt val ledde till exempel till att jag blev bestraffad med lägre lön under ett par veckor. Åh, mina potatispengar... Inte så mycket senare kom nästa val. Forskaren ville bygga en superdator på vår rymdstation. Vad händer om jag bygger den? Vad händer om jag inte bygger den? Och vilket uppdrag vill jag hjälpa till med, att bygga en ny militärbas på en ny planet eller en stor potatisodling på en annan? Det är saker som dessa som gör att återspelningsvärdet är så högt.

Det är absolut värt att spela om och om igen bara för att få uppleva den briljanta humorn. Det gör sig dock bäst att spelas i korta perioder då vissa pussel kan bli frustrerande svåra. Satir kan vara svårt, men Pixel Delusion har verkligen lyckats med denna underhållanda version av det kalla kriget. Det är Sovjet mot USA, med den ena briljanta karaktären efter den andra. Min käre (?) ledare har lite av ett storhetsvansinne och bestämmer att ett nytt skepp ska byggas, där hans ansikte tar upp hela skeppet. Detta trots att amerikanarna är hack i häl. Prioriteringar så att säga.

Gillar du pusselspel och dessutom inte har något emot en stor slev humor tycker jag absolut du bör kolla in Kosmokrats. Pixel Delusion har nämligen i sitt första spel någonsin lyckats nästan helt och hållet. Det måste bara applåderas.