Little Nightmares 2

Svenska Tarsier Studios har varit aktiva i snart 20 år, men mestadels fungerat som hjälputvecklare som assisterat med främst Little Big Planet på olika sätt, men även Tearaway. När de äntligen fick chansen att göra ett helt eget spel med Little Nightmares, stod det dock snabbt klart vilket otrolig talang Malmö-gänget besatt.

Här blandades mysigt plattformsspelande med en mardrömslik värld av det slag man kan tänka sig att barn fasar. Utan att egentligen vara ett regelrätt skräckspel, hade det en kuslig och illuster stämning som med små grepp ändå kändes otäck. Den 9-åriga tjejen Six i huvudrollen fångade därför en hel spelvärlds hjärtan och succén var ett faktum med över tre miljoner sålda exemplar. Och nu är Six tillbaka igen för ett andra varv, även om vår nya protagonist denna gång heter Mono.

Six är istället en hjälpkaraktär som styrs av datorn, vilket jag initialt tyckte var lite synd, men som jag snabbt lärde mig uppskatta. Mono bär en papperskasse över huvudet med utskurna hål för ögonen, och hand uppgift här är att befria världen som förtrollats av TV-sändningar. Ditt jobb blir därför att tillsammans med Six ta dig fram till Signal Tower och befria världens invånare. Där föregångaren hade vissa problem med variationen, är uppföljaren desto bättre på det området. Här möts du ständigt av nya pussel och utmaningar som ser till att det aldrig känns enahanda.

För precis som i föregångaren är det ändå plattformssekvenser och pussel som utgör stommen i spelet. Nu när Tarser är mer varma i kläderna och har fått återmatning på föregångaren, så har de tagit ut svängarna i större omfattning. Pusslen startar ganska snällt, men blir snabbt klurigare på direkt geniala sätt. Ibland delar du och Six på er och återförenas först senare, men hennes roll är som sagt att assistera dig och hon boostar dig på olika sätt vilket för mig för tankarna till att spela co-op med sig själv genom att hon ser till att du exempelvis når höga avsatser.

Monos och Six resa går genom fem kapitel via klassiska kusliga platser som ett läskigt träsk, en gammal 1800-talsskola och ett bårhus. Tyvärr betyder de fem relativt korta kapitlen också att Little Nightmares 2 är ett förvånansvärt kort spel som du kommer att spela igenom på runt fem timmar. Tiden är dock väldisponerad och man kan absolut argumentera för att det är skönt med utvecklare som inte lagt in en massa utfyllnad för att dryga ut äventyret.

Just tid och spel är ju som bekant ofta en het potatis, där just speltid anses vara väldigt viktigt för många, som sannolikt samtidigt inte bedömer böcker beroende på om de har 500 eller 700 sidor, väljer bort låtar som är under tre minuter långa eller ogillar film som är kortare än 90 minuter. Jag kan ändå känna att jag hade velat ha lite mer, då det faktiskt är ett spel som ger mersmak, och det är såklart positivt. Dessutom finns lite samlargrejer som nya hattar till Mono (jag gillar hans papperspåse dock) att hitta längs banorna, och om du hör till dem som gillar att leta sådant, så har du någon extra timmes speltid här.

Atmosfären går ofta nästan att ta på och trots att det inte är ett läskigt spel per se, kryper det ändå inpå skinnet och gör att jag tycker det är spännande på ett sätt många andra mer påkostade titlar aldrig kommer i närheten av. En del av hemligheten är såklart att man är så otroligt sårbar i en stor och farlig värld. Att mot alla odds behöva tassa sig förbi någon farlig monstrositet, blir direkt nervpirrande och fler än en gång har jag tillfälligt pausat för att kyla ner nerverna med en iskall Pepsi.

Till saken hör såklart att de monster man ställs inför alla är så otroligt väldesignade. Little Nightmares 2 är verkligen själva definitionen av det engelska begreppet "stuff of nightmares", och det används ofta på närmast övertydliga och direkt geniala sätt. Den oväntat välskrivna storyn innehåller dessutom en hel del nutidssatir, och berättas effektivt trots att spelet saknar både dialog och ordentliga mellansekvenser. Ta bara en sådan sak som jägaren The Hunter från det första kapitlet. Även om jag inte vet något om honom, så förstår jag när jag smyger runt hur farlig han är eftersom det är fullt av djurtroféer överallt, och själv står han och styckar en kropp. Om Mono ertappas där, förstår jag direkt att det inte kommer sluta väl.

Som tidigare nämnt känner jag att Little Nighmares 2 är i kortaste laget, men den största bristen med spelet är ändå delar av spelkontrollen. En av nyheterna här är att du några gånger ska svinga ett tillhygge mot fiender, men det känns tyvärr ofta otroligt klumpigt. Jag begär såklart inte millimeterexakt fightingspelskontroll, men när jag missat några gånger och känner att jag motarbetats av spelkontrollen, så tar frustrationen över mysryskänslan. Och just frustration är sällan något som lyfter en anrättning.

Lyckligtvis är Little Nightmares 2 ändå ett bättre spel än sin föregångare på nästan alla sätt. Kritiken mot bristen på variation har fixats, grafiken är ytterst väldesignad, storyn är genial samt bättre berättad och pusslen välsnickrade. Det gör detta till en smällkaramell som är svår att lägga ifrån sig, annat än för mentala pauser då det faktiskt blir riktigt spännande. Visst hade det gärna fått vara någon timmes äventyr till, men å andra sidan bygger det på att jag faktiskt vill ha mer, vilket är ett gott tecken. Kort sagt tycker jag detta är en indiehöjdare du absolut bör investera i, i synnerhet om du gillade föregångaren.