Astro's Playroom

Han är så gullig. Så gullig, gullig, gullig. Jag vill ha den i knät, lille Astro. Gnussa kinderna på Sonys supergulliga robot och polera hans kritvita skalle. Nu är det ju inte så att Mario, Sonic, Ratchet och Crash inte är gulliga. Alla de där galjonsfigurerna tillika plattformshjältarna är bedårande, men inget slår Astro. Jag skulle exempelvis kunna mörda för att ha en finurligt påkostad liten skrivbordsrobot-Astro som står här på kontoret och vinkar till mig på regelbunden basis.

Under min genomspelning med föregående titel; Astro Bot, till Playstation 4 - Var jag i omgångar sådär olidligt imponerad dels över hur väl äventyret verkligen fungerade i VR men även över hur bra spelet var, i grunden. Det kändes,s om jag då också skrev, och känns än idag som ett plattformsspel som lika gärna skulle kunna vara skapat av självaste Shigeru Miyamoto. proppat med charm, lyckad design, uppfinningsrikedom, utmaning, fantasi och personlighet Uppföljaren, som är tänkt att demonstrera för sig exakt vad Playstation 5 klarar av, är precis lika bra.

Astro's Playroom fungerar ganska precis som Astro Bot: Rescue Mission förutom att det inte är ett PSVR-spel den här gången. Det finns också en mer utbyggd HUB-värld i det här spelet som beskrivs som "lekrummet" där Astro samlar på sig Sonys alla konsoler (stationära och bärbara), har möjlighet att testa nya förmågor samt utforska vad som ser ut som själva aulan i ett kritvitt rymdskepp som delar designen från Playstation 5 som konsol, Dual Sense samt PSVR-hjälmen. Härifrån kan man som spelare själv välja vilken bana man vill besöka och dessa olika världar som gestaltas av olika typer av hårdvarukomponenter. En värld kliver man in i genom att hoppa in i en enorm datorfläkt, en annan ser ut som en SSD-disk och en tredje delar formen med PSone. Inne i själva världarna handlar det precis som i fallet Super Mario eller Sonic om en rad olika teman.

Det finns en grästäckt, svävande ö här där envisa moln surrar runt och blåser på Astro vilket gör att man som spelare ofta måste kämpa på i motvind. Det finns en sandvärld med charterparasoll och sandslott, det finns en CPU-värld med varma kretskort och pixeltext som pekar Astro dit han ska samt en stenvärld och en bana gjord av godis. Överallt i dessa världar har Sony Studio Japan strösslat med påskägg oför den som hängt med sedan begynnelsen av Playstation och förutom snillrik mekanik och lysande design har detta varit den enskilt största behållningen för egen del.

Min son Frank (snart sex år) har såklart gillat helt andra saker än mig i Astro's Playroom och likt en lyckad Pixar-film är det här som stora delar av storheten med detta plattformsäventyr ligger. Jag har under flera tillfällen skrattat gott åt kunna snubbla över en radiostyrd variant av den röda Ridge Racer-bilen, eller sprungit under Jumping Flash som hoppar över en av banorna medan Spyro sneglar fram bakom en liten kartong. Detta medan Frank skrattat åt att Astro vinkar sådär frenetiskt som bara tecknade figurer han, när man inte rör Dual Sense-kontrollen på några sekunder. Han har även haft väldigt roligt åt de delar av spelet där man ombeds blåsa in i dosan för att hjälpa Astro genomföra vissa specifika moment, och det råder för mig ingen som helst tvekan om att det här spelet på bästa sätt visar upp vad Sonys nya handkontroll verkligen klarar av.

Inför leveransen av Playstation 5 hit till Gamereactor för ett par veckor sedan hade jag naturligtvis god koll på det som Sony hade utlovat gällande nya maskinen, och den nya kontrollen. Jag hade dock inte räknat med att Dual Sense skulle vara så mycket bättre än allt annat i handkontrollväg som jag någonsin hållit i, dock. Det råder nämligen ingen som helst tvekan om att vi denna månad får två nya "nextgen"-konsoler men att bara en av dem levereras med en nextgen-dosa. Och det är då primärt den haptiska responsen som gör störst skillnad tillsammans med de adaptiva avtryckarna som känner av exakt hur hårt du trycker om kan möta med extra motstånd eller simulera specifika moment genom att tvinga mig som spelare att spänna olika delar av knappen olika mycket. Ett exempel är när Astro lyckas lägga robotlabbarna på en minigun proppad med kulörta kulor cirka halvvägs in i spelet, om man då bara trycker lite lätt på avtryckaren laddas kulorna in i kammaren och för att avfyra vapen krävs det att man trycker ned den sista delen av knappen lite hårdare, precis som en riktig avtryckare. Detta känns inte bara naturligt och fräscht, det känns som om det kommer att göra all skillnad i världen i kommande actionspel likt Killzone, Battlefield eller Call of Duty.

Dual Sense skakar naturligtvis också på ett annat sätt än Dual Shock 4 eftersom det inte bara finns en rumble-motor nu, utan haptik-motorer. Det går till exempel att känna vilket underlag Astro går på, huruvida det finns motstånd där eller inte. Om Astro går på sand, känns det i dosan. Om han går i höggräs som svajar på sidorna om honom, känns även det. Om ett av spelets moln blåser en mindre orkan mot den lilla roboten känns även det då motorerna simulerar vinddrag och liksom gör att kontrollen tiltas i ens händer en smula. Detta är otroligt häftigt. Skapar en otrolig inlevelse och tillsammans med att dosan i sig är våldsamt bekväm att hålla i under längre spelsessioner, är det bara att konstatera att Sony lyckats väldigt väl, här.

Astro's Playroom finns förinstallerat på varenda PS5-konsol och med tanke på att det varar i närmare åtta timmar, bjuder på renodlad plattformsmagi sett till design, variation och utmaning är det generöst av Sony, såklart. Detta är en strålande spel för alla åldrar, lika gulligt som roligt och ombytligt och det visar upp en konsol som inte bara renderar ursnygga världar proppade av läckert ljus och fenomenala reflektioner utan bjuder på något helt nytt i och med Dual Sense-dosan.