Need for Speed: Hot Pursuit Remastered

Jag fastnar redan här, i inledningen av denna recension. Jag vill börja med någon slags sammanfattning av vad Need for Speed-serien är, vad som är dess unika karakteristik, vad som gör den relevant, egentligen precis vad som helst. Men jag kan inte. Need for Speed har ingen som helst sammanhängande identitet, det är namnet på ett skal som genom åren fått inkapsla vitt skilda typer av racingspel.

Bara på 2000-talet har vi fått illegal street racing i Underground, simulatoraktigt körande i Slighty Mads (Project Cars) Shift, MMO-racing i World, storydriven reboot i Need for Speed utan undertitel, och mycket, mycket mer och allt däremellan. Det är en hjuldriven snårskog, inte minst eftersom utgivaren EA envisas med att återanvända namn om och om igen. Det finns till exempel två stycken Hot Pursuit, två stycken Hot Pursuit 2 och två stycken Most Wanted-spel. Tro inte att jag kunde dessa namn utantill, jag googlade varenda en.

Först tänkte jag att Need for Speed kanske bara är bilspelens motsvarighet till EAs sportserier, men så enkelt är det inte. Det sker ju faktiskt väldigt mycket från spel till spel. Med lite god vilja kan man istället hävda att Need for Speed är racingspelens Final Fantasy; brokigt och svårgripbart, fast utan den hyfsat stabila kvaliteten, charmen och enhetligheten hos den japanska rollspelsserien. I brist på god vilja kan man väl säga att Need for Speed mest är en ursäkt för att pumpa ut racingspel på löpande band. Men precis som med de flesta stora spelserier finns det ändå något namn som väger tyngre och på något sätt berättigar de mindre bra spelens existens.

När Criterion, tidigare utvecklare av Burnout-serien, steg in på arenan 2010, resulterade det i just ett sådant spel. Need for Speed: Hot Pursuit är än idag det mest unisont kritikerhyllade Need for Speed-spelet någonsin, och därför är det inte heller någon överraskning att EA valde ut just det för en remaster-utgåva.

Hot Pursuit knyter an till en av många trådar som återkommit då och då under Need for Speed-seriens karriär, nämligen polisjakter. Och det märks rasande fort vilket smart drag det är. Spelets premiss är upplagd på så sätt att du väljer utmaningar från en simpel karta, och den stora skillnaden mellan dem är att du först och främst ska välja om du vill köra regelrätta fartmonster eller snabba polisbilar. I förstnämnda kategori finns det sedan klassisk Time Trial och Race, medan det i poliskategorin finns lägen liknande Time Trial, och de där du ska ta fast fortkörande ligister. Det är allt. Inga motoruppgraderingar, inga stylingalternativ förutom fräsiga färger, ingen story. Inget fel med det.

Baserat på min egen statistik har 80 procent av mina avklarade utmaningar varit bakom ratten på en polisbil i jakt på styggingar, och det är inte särskilt svårt att förklara varför. Körkänslan är generellt sett fantastiskt kul och underbart arkad-aktig. Bilarna är något tyngre än i Burnout-spelen men befinner sig otvivelaktigt på den orealistiska sidan av saker när jag bredsladdar mig igenom kilometerlånga kurvor. Fartkänslan är också bra, den är rentav helt kittlande ibland, men inget av detta gör varken regelrätta Race eller Time Trials särskilt givande i längden, tyvärr. I racen upplever jag så småningom motståndarna som rätt irriterande på grund av den slags "gummibands-AI" de blivit tilldelade, det vill säga att det spelar ingen roll hur snabbt jag kör, de befinner sig ändå stadigt hack i häl på mig.

Time Trial-utmaningarna lider i sin tur av att vara alldeles för långa. Visst, det kan låta som en konstig kritik, men det ska sättas i relation till att det finns fullt med civiltrafik på vägarna. Egentligen uppskattar jag att svårighetsgraden är rätt högt ställd, banorna är överlag välgjorda och rättvisa, men när man kört i princip perfekt i närmre fem minuter och drabbas av hård trafik i båda filerna i den allra sista kurvan, och därmed omöjligt kan väja undan en krasch och förlorar dyrbar tid på det, då är balansen helt fel. Dessa två problem, AIn och den godtyckliga civiltrafiken på de framförallt längre sträckorna, har dock ingen som helst negativ inverkan på de verkligt roliga polisjakterna. Tvärtom.

Det är i rollen som polis Criterion tar det bästa från Burnout-serien och blandar upp och lyfter fram Need for Speeds kanske främsta aspekt. Bilarna jag ska preja förses med livmätare ovanför sig, och med hjälp av regelrätta krockar, spikmattor, helikopterunderstöd, vägbarriärer eller EMPs ska jag få så många som möjligt ur vägen. När jag under nattliga uppdrag har tre bilar i backspegeln och lika många framför mig, en helikopter i luften och civiltrafik att väja undan för, då är Need for Speed: Hot Pursuit Remastered som bäst. Det är som att befinna sig mitt i en Michael Bay-film, och alla bristerna i Race och Time Trials blir plötsligt tillgångar. Hela tiden, verkligen hela tiden uppstår nya risker och avväganden.

Även här finns dock brister, främst i kollisionshanteringen gällande skada på motståndarbilarna. Kör motståndarna in i civiltrafik tappar dom ingen som helst skada, trots att det var jag som skickade in dem där. Det kan även vid vissa tillfällen uppstå ett irriterande mikrolagg när mycket händer på skärmen, främst under denna typ av polisära uppdrag, och då spelar jag på "performance mode" på PS4 Pro. Det ska också sägas att spelet inte är supersnyggt, absolut habilt, men definitivt inte mer.

Gällande uppdateringar överhuvudtaget gör Need for Speed: Hot Pursuit Remastered skäl för remaster-titeln, framförallt i relation till den ofta mer omvälvande undertiteln "remake". Jag spelade aldrig originalspelet, men har gjort vissa efterforskningar, och närapå ingenting har förändrats. Ingenting, förutom vissa grafiska effekter, och de är inte många. Menyerna ger därför ett rätt ålderdomligt, trist intryck och laddningstiderna för att starta om utmaningarna är ibland lite väl långa för sitt eget bästa, trots att tio år förflutit sen sist.

Det stora dragplåstret för originalspelet var dock onlineläget, och det har jag tyvärr inte haft de bästa förutsättningar för att testa. Ofta har det inte funnits någon annan, tidig recensent inne överhuvudtaget, men de få matcher jag har spelat vittnar definitivt om fantastiska tjuv och polis-jakter vilka är om möjligt ännu mer nerviga än i offlineläget.

Sammanfattningsvis både tjänar och lider Need for Speed: Hot Pursuit Remastered av sitt arv till serien. Miljöerna och den överhängande estetiken är så identitetslös att det skriker om det och de sedvanliga racen är rätt trista i längden. Det är istället där Burnout-seriens arv smälter ihop med valda delar från Need for Speed då spelet är som bäst: i polisjakterna och krockarna. Detta spel borde ha hetat något i stil med "Police Chaser: Fast Cars" och utvecklats enbart med avseende på detta läge; tvinnat ihop denna tråd hos Need for Speed-serien till ett bastant rep. Det är just nu istället som att två spel hopplöst försöker legera till ett framför mina ögon, och det är synd att det tvingats bli ett sådant trassligt hopkok, att det tvingats bli till allt möjligt på samma gång.