Svenska
Gamereactor
recensioner
Sonic the Hedgehog

Sonic the Hedgehog

Oavsett vad titeln antyder handlar Segas senaste stortitel inte om en blå igelkott. Snarare om fyra igelkottar, en räv, ett myrpiggsvin, två katter och en fladdermus. David undrar varför Sonic aldrig kan få ha ett spel helt för sig själv

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Likt en fondförvaltare i börskrasch har det gått käpprätt utför med Sonic, ända sedan det ambitiösa men ojämna Sonic Adventure till Dreamcast. Den ena halvdanna titeln har avlöst den andra med det råsopiga Sonic Riders som törnekrona på konfekten. Dock, på förra årets E3-mässa började det viskas om ett helt nytt Sonic-spel. Enkelt betitlat Sonic the Hedgehog skulle det bli en nystart för serien, tvätta bort skammen och vanäran från igelkottens blå taggar och föra honom in i nästa generation. Det lät ju bra. Fantastiskt till och med. En hel värld av försmådda Sonic-fans började hoppas.

Vid årets E3 avslöjades så att Sonic skulle få dela huvudrollen med Silver the Hedgehog, en vit igelkott med telekinetiska krafter. Ett klart steg nedåt från ett renodlat Sonic-spel, men, vad kan man göra. Spelet såg ju fortfarande lovande ut. Strax därefter släpptes en bunt bilder föreställandes Shadow the Hedgehog, körandes diverse fordon. Och vid det här laget hade i alla fall mina förväntningar dalat betydligt. Tyvärr visade det sig att jag fick rätt.

Sonic själv styrs på exakt samma sätt som i Sonic Adventure-spelen. Ett tryck på A-knappen får igelkotten att hoppa upp i luften medan ett till sätter igång hans målsökande snurrattack. Den söker sig inte bara till fiender utan även till trampoliner och åkbara räcken. Det är tur, för i övrigt gör kameran det inte lätt för spelaren att navigera de bergodalbane-liknande banorna. Den envisas med att alltid panorera upp i horisonten vilket gör att du inte har en aning om vart du sätter fötterna efter ett hopp. Eller rättare sagt, kameran envisas med att fokusera på allt förutom just det du håller på med för tillfället vilket gör det nödvändigt att konstant fumla med den klumpigt utformade manuella kamerakontrollen. Kamera, Sonic och tre dimensioner har aldrig varit någon höjdarkombination, men frågan är ifall den någonsin har varit så dålig som nu.

Annars är fysik en stor del av spelet. Framförallt Silver använder Havok-motorn friskt då han kan lyfta föremål från marken och slunga iväg dem mot motståndare. Oftast är det rätt kul, men dels stör det mig att man inte kan sikta själv, dels att spelets autosikte inte är det allra smartaste. Du ser inte ens vilken fiende du siktar på vilket skapar frustration i trängda lägen. Den tredje igelkotten i spelet är den svartröde Shadow. Från att ha varit stygging i Sonic Adventure 2 har han tilldelats det tveksamma privilegiet att styra klumpiga fordon spelet igenom. Vare sig det gäller jeep, segelflygplan eller svävare känns det hafsigt, oinspirerat och fordonens fysik är under all kritik.

Fast Shadow är ändå långt ifrån spelets största problem. Tails, Knuckles, Blaze, Amy och Rougue gör alla mer eller mindre framträdande gästspel som alla dras de med ogenomtänkta kontrollscheman, buggar och dålig bandesign. Tails tar nog ändå priset med sin urusla flygfunktion och sitt om möjligt ännu uslare vapen. När han kastar sina bomber går nämligen kameran in förstapersonsperspektiv vilket gör att du helt förlorar all överblick och orientering. När bomberna sedan exploderar släpper de ut en massa falska ringar, på pricken lika dina egna, och då de dessutom avger exakt samma ljud som när du själv blir träffad uppstår total förvirring. Ett oförståeligt spelmekaniskt designval som får varje strid med den lilla tvåsvansade rackaren att framstå som ett renodlat kamikazeprojekt. Fladdermusen Rougue är inte mycket sämre hon heller då hon har stora problem att släppa de väggar hon klättrar på. Jag fick hamra frenetiskt på A-knappen i över en minut innan hon till slut vågade sig iväg på en ny glidflygningstur.

Men botten är inte nådd, än. Den nås inte förrän jag inser att de förhatliga psuedorollspelsinslagen från Sonic Adventure gjort en ovälkommen comeback. Mellan de riktiga banorna tvingas du nämligen som spelare runt i en uselt utformad och livlös stad för att prata med stönande mannekänger (stadsinvånarna), utföra sjaskigt genomtänkta uppdrag och köpa nya förmågor. Här är grafiken fullkomligt skrattretande, laddningstiderna långa och underhållningsvärdet obefintligt.

Grafiskt måste Sonic the Hedgehog vara det ojämnaste spelet till Xbox 360. Bortsett från den redan nämnda staden är vissa miljöer riktigt väldesignade och präglas av en färgglad och krispig charm. Tillsammans med havok-fysik, hög fart och rörelseoskärpa myser jag i takt med de mosade fienderobotarna. Robotmosarmyset förstärks i sin tur av musiken som förvånar med att vara riktigt skön på sina ställen. Bortsett från något enstaka japanskt hårdrocksgitarrsolo vill jag mena att soundtracket är det bästa i serien sedan Sonic 2 till Mega Drive.

Dock verkar det som att hela specialeffektsavdelningen verkar ha sovit sig igenom produktionen. Späckhuggaren på första banan glider mirakulöst nog upp och ner i vattnet utan att en droppe rörs på vattenytan, bossarnas tappade delar försvinner mystiskt mitt i luften utan att vare sig explodera eller nudda marken och gigantiska glasfönster splittras på ett sätt som hade varit passande i ett Nintendo 64-spel. Och än värre är att spelet - som i en inofficiell hyllning till Mega Man- saktar ned när det händer mycket på skärmen. En ren och skär skymf, såväl mot spelets grundtanke som mot processorkraften i Xbox 360.

Några av Sonics banor blandar hög fart, vackra omgivningar och massa robotelakingar att mosa på ett sätt som får mig att smälta. Likaså är det riktigt kul att som Silver att fånga upp ett knippe missiler, jonglera med dem ett varv i luften och slutligen kasta tillbaka dem mot fienderna och se trä- plåt och vrakdelar flyga all världens väg. Stunder som dessa skvallrar om att Sonic the Hedgehog faktiskt hade kunnat bli ett riktigt bra spel. Potentialen finns där, alldeles under ytan och om Sega hade gett Sonic Team mer tid istället för att stressa fram titeln till julhandeln hade det kunnat bli riktigt bra.

Nu ställer jag mig istället frågan om någon sadistisk Sega-chef i smyg satsar på att ta kål på sin blåa maskot. Efter en lång radda skitspel till förra generationens konsoler hade man ju här alla chanser i världen att slå till med en riktig topptitel och återställa igelkottens rykte. Istället har man släppt ett visserligen charmigt, men ändock ofärdigt och ofokuserat hafsverk. Ambitionerna må ha varit goda, men slutresultatet spretar åt alla håll varav bara ett fåtal (Sonic och Silver) är bra.

Det kanske allra mest tragiska är att spelet trots allt detta ändå kommer att sälja som smör, framförallt i Storbritannien, och att Sega därför med största sannolikhet kommer att fortsätta i samma stil. Precis som filmbolagen inte behöver bry sig ett smack om hur mycket de misshandlar den stackars Beck eller Wallander då filmerna ändå drar in pengar nere i Tyskland; ekonomiskt försvarbart men etiskt förkastligt. Om inte Sonic and the Secret Rings till Wii blir bättre har jag lovat mig själv att anmäla Sega för plågsamma djurförsök. För ingen igelkott förtjänar att bli behandlad på det här viset.

Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
Sonic the Hedgehog
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
En del bra banor, skön musik
-
Ojämn grafik, tveksam spelkontroll, usel kamera
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • CrazySilverFan
    jag har spelat lite SonicTH och hittils tycker jag att den e bra ;). jag har testat och spelat nästan alla förutom Amy. storyn vet jag typ... 8/10
  • softpotatisen
    Jag har alltid gillat Sonic, speciellt när jag var liten då vi hade en Sega-konsol. Då min storebrorsa var min "idol" för att han var... 9/10
  • coolis_pucken
    Den stora andledning till varför jag sålde mitt Wii var för detta spel och det ångrar jag inte, det var väldigt bra gjort. Mitt första intryck... 7/10
  • dbmmm
    ååå fy fan buää det tråkigaste jag spelat har inte äns årkat spela det igen efter jag testade. Helt genom ruttet dessutom så styr man knappt... 1/10

Relaterade texter



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy