Kirby Fighters 2

Jag har alltid förknippat Kirby med Super Smash Bros. Den rosa luftslukande bollen har framträtt i varje upplaga sedan seriens begynnelse och var länge en av mina favoritkaraktärer. Kirby hade sparkarna, slagen, hammaren, och hoppförmågan att besegra allt motstånd och som Sakurais älsklingsbarn har krabaten alltid varit en cementerad gäst i fightingfesten. Men mycket vill ha mer, och kanske tröttnade Kirby på att stå i Marios skugga när han istället startade sin egen fight club på 3DS för 6 år sedan. Och nu har det fått en uppföljare till Switch. Kirby Fighters 2 är redan ute, dessvärre utan att imponera.

Jag tänker inte sockersöta eller dra ut på denna recension, Kirby Fighters 2 är trist, ointressant och banalt. Det nästan enskilt positiva är ändå den breda uppsättning karaktärer som finns att välja bland. Totalt 22, varav majoriteten av dessa är olika variationer av Kirby med krafter bekanta till de som besökt Dreamland tidigare. Dessa spelas trevligt nog väldigt olika och musiken är också mysig, men där tar det positiva stopp. Spelmekaniken påminner mycket om Super Smash Bros enkelhet, men saknar dock all from av djup och finnes för att rättfärdiga en jämförelse. Stryk delas ut genom att repetitivt trycka om och om igen på samma knapp och därför utspelas den ena holmgången efter den andra på snarlikt vis i denna knappmosningsröra.

Det hela känns tröttsamt, banalt såväl som intetsägande till den grad att jag hellre lyssnar på Jonas och Petter öva säckpipa på kontoret. För även om det låter som en plågsam aftonkonsert så lär det vara betydligt mer underhållande och minnesvärt än en kväll med Kirby och gänget. Kirby Fighters 2 lider nämligen av den värsta sortens spelplåga: tristess. För trots sin karaktärsbredd är spelmekaniken på tok för enformig. Att ständigt mata ett knapptryck under varje match får upplägget att kännas som ett billigt mobilspel och inget av de fyra olika spellägena erbjuder någon som helst variation gentemot den andra. Storyläget har ingen story utan är bara en ursäkt för ytterligare knappmosande, Single-handed mode likaså, online går det aldrig att hitta tillräckligt många spelare, och lokalt hade väl varit det bästa om inte striderna varit så trista och långsamma.

Detta är nämligen inte endast en orkester av repetition, Kirby Fighter 2 är också gäspframkallande segt. Striderna i sig är inte alls långa, tvärtom, rätt korta faktiskt. Men rörelsen känns klumpig samt slö, vilket framkallar samma känsla som när man lyssnar på sin favoritlåt i ett något långsammare tempo än vanligtvis; tempot ligger och drar obekvämt långsamt. Kombinationen segt tempo och enformig spelmekanik är även en fruktansvärt dålig kombination som aldrig bör prägla en spelupplevelse. Lägg därtill usel upplösning, ett utdraget upplåsningssystem samt ointressanta banor och genast lär du märka att Kirby Fighters 2 utan sin maskot inte har en enda anledning att finnas.

Det finns för lite gott att hämta från Kirby Fighter 2 för att jag på något sätt ska kunna rekommendera spelet till någon. Jag förstår knappt för vem Kirby Fighters 2 är skapad. Vilken målgrupp ämnade Nintendo detta för? Det känns som en "made in China" mobilvariant av Mario och kompanis slagsmålsfest och då är jag generös. För något mer än dubbla priset får du "originalet" Super Smash Bros Ultimate som ger dig flera gånger mer innehåll och spelglädje. Om du inte älskar Kirby ohälsosamt mycket finns det dessvärre knappt en anledning att införskaffa detta, och även då skulle jag avråda dig. Donera pengarna till välgörenhet istället, käka lite varmkorv kanske, eller spara pengarna och köp en säckpipa.