Beyond a Steel Sky

Jag älskar Beneath a Steel Sky, originalet från 1994. Älskar. Spelade det för första gången på en gammal Macintosh-burk när jag hade börjat plugga grafisk formgivning på gymnasienivå, och fastnade initialt för Watchmen-tecknaren Dave Gibbons makalöst tjusiga estetik och den seriösa, atmosfäriska domedagskänslan som Revolution Games idag kultförklarade cyberpunk-äventyr innehöll. Historien om den strandade rymdfararen Robert Foster som gräver djupt i Union Citys förtryck och totalitära styre för att finna ledtrådar om en politisk konspiration dränkt i korruption och lortiga överenskommelser, är något av det bästa som peka-och-klicka genren huserar och jag minns fortfarande väl valda delar ur detta spel som om jag upplevde dem senast i förrgår.

När "game director" Charles Cecil (som också står bakom Broken Sword-serien) meddelade oss fans att han 26 år senare hade återknutit med Gibbons, samlat ihop delar av sitt gamla utvecklingsteam och hade för avsikt att utveckla en regelrätt uppföljare, skrek jag så pass högt att min frisyr råkade trilla ned på golvet. Rent vanvett, med andra ord. Lyckan var total. Totalitär. Tog över allt. Dominerade alla mina andra känslor i flertalet veckor. När jag nu spelat igenom uppföljaren är lyckan inte längre närvarande. Den finns inte med i denna sörjigt rödbruna äventyrsbild. Dess plats har abonnerats av ilska, besvikelse och frustration. Istället. Och tristess.

Beyond a Steel Sky utspelar sig tio år efter slutsekvensen i det första spelet och Robert Foster är den här gången tillbaka i Union City, detta på ytan så vackra utopi men som under sitt tjusiga skal döljer mängder av mörka hemligheter. Upplägget är av peka-och-klicka-typ även om man den här gången får röra sig förhållandevis fritt inom specifika gränser, för att prata och interagera med spelvärldens datorstyrda figurer. Det märks att Cecil spelat en hel del Fallout, då likheterna är många, men trots ambitiösa idéer och stundtals mångfacetterat berättande lyfter aldrig det här spelet. Faktum är att det aldrig gör något annat än att tråka ut.

Att rädda Union City undan korruptionens sylvassa klor är ingen enkel match i det här äventyret och naturligtvis krävs det att man löser massor och åter massor med pussel som saknar den fantasirikedom och framförallt variation som jag hade hoppats på. De flesta pusslen baseras på samma mekanik, samma idé och det blir naturligtvis snabbt enformigt. I övrigt scannar man och hackar alla möjliga maskiner och manicker för att kunna rädda sin kompis och knäcka den massiva nöt som stadens otrevliga totaltillstånd befinner sig i. Dialogen är inget vidare, tyvärr. Cecils manus är lite slappt och det saknas nerv, spänning och intressanta karaktärer här, enligt mig. Cecil har arbetat in alldeles för mycket seg slapstick-komik dessutom, något som jag inte tycker här hemma här även om jag förstår tanken, att lätta upp en i övrigt ganska tung domedagsstämning.

Det finns massa buggar här, Gibbons grafiska stil ser till att börja med inte ut som den gjorde i den lastgamla ettan och saknar dessutom originalitet. Rent tekniskt är grafiken sparsmakat ful, också. Inget som imponerar, någonstans. I Beyond a Steel Sky staplas klyschorna på varandra precis som buggarna och de tekniska missarna. Pusslen är trista, karaktärerna trista och miljöerna trista. Vore det inte för att Foster fortfarande är en cool katt och att det finns delar av storyn som intresserar mig, skulle betyget såklart ha blivit rekordlågt.