Tony Hawk's Pro Skater 1 + 2

Det finns ett antal spel från Playstations tidiga dagar som på ett nästan hypnotiserande effektivt sätt sammanfattade en livsstil, och på köpet gav mig som spelare inblick i en värld som jag tidigare hållit mig från. Jag åkte i och för sig skateboard ett par år som snorig yngling men var aldrig särskilt bra på det och gav upp efter att ha knäckt min Hosoi-bräda i en fyra meter hög vertramp. När Tony Hawk's Pro Skater först släpptes var skateboarding ganska precis det sista jag brydde mig om. Men det förändrades, då, snabbt. Över en natt, skulle jag säga.

Tony Hawk's Pro Skater släpptes till Playstation i september 1999 och precis som i fallen Wipeout samt Gran Turismo blev Neversofts trendsättare något av en ikon, rent kulturellt. Inte nog med att spelet i sig var ordentligt väl utfört med lysande spelmekanik och fantastisk grafik, det var proppat av riktiga skateboardstjärnor, innehöll ett alldeles lysande soundtrack och helt rätt atmosfär. Tony själv var naturligtvis ytterst delaktig i själva utvecklingen och i en tid då skateboard som sport var på dekis, var det i mångt och mycket Neversofts bästsäljande spel som åter förde rullbrädan in i rampljuset.

Tony Hawk's Pro Skater 1 + 2 är som namnet såklart antyder en nyversion av de två första spelen i serien och det har utvecklats av teamet som bland annat gett oss Skylanders-följetongen (Vicarious Visions). Spelsystemet, alla trick, timingen och spelkontrollen i sig är intakt från originalen såväl som musiken och åkarna, medan grafiken naturligtvis stöpts om från grunden. Det har tillkommit en del tricks från bland annat det tredje spelet i serien såsom möjligheten att åka upp på väggar samt utföra "reverts" men bortsett från det och det nya Create-A-Park-läget, handlar det om spel som gjorts om för att vara så trogna sina gamla förlagor som det bara går.

Rent spelmässigt känns Tony Hawk's Pro Skater 1 + 2 mer bekant än vad jag hade förväntat mig. Jag har var aldrig någon direkt stjärna på alla de kombinationer av trick och manuals som dessa två spel innehöll i slutet av nittiotalet och är därmed ingen världsmästare i Tony Hawk's Pro Skater 1 + 2, heller, men det är i mångt och mycket lite som att cykla, detta. Har man väl lärt sig knappkombinationer och hur själva systemet för att sätta ihop längre tricks fungerar - sitter det i ryggmärgen. I jämförelse med exempelvis Skate eller Skater XL (som släpptes för någon månad sedan) är ju Tony Hawk-spelen helt klart mer lättspelat arkadaktiga och det passar mig perfekt, utan att för den skull förminska den nivå av skicklighet som krävs för att hävda sig inom denna sport på riktigt, i verkligheten. Det handlar här lika mycket om att sätta landningarna som att se till att koppla ihop tricken via manuals och när det kommer till grundupplägget är det naturligtvis intakt.

Det finns 12 stycken banor i det första spelet och på varje av dessa finns det ett antal utmaningar. Dessa handlar om att samla ihop visst mycket poäng, om att samla bokstäverna s, k, a, t och e samt att utföra vissa specifika trick på specifika platser runt om på banan. Nostalgin som jag upplevde när jag droppade in i den där ikoniska, ultraklassiska lagerlokalen i början av Tony Hawk's Pro Skater går liksom inte att ta miste på och även om upplägget med tidsbegränsade försök för att samla samma typer av medaljer och bokstäver, känns gammaldags, är det skönt att se att Vicarious Visions inte valt att modernisera något här.

Svårighetsgraden i både Tony Hawk's Pro Skater och Tony Hawk's Pro Skater 2 är ganska låg, men med tanke på att man kan återvända för att rensa rent i uppdragslistorna och genomföra varje liten utmaning, samt det faktum att man kan skapa sin egen åkare samt sin egen skatepark, gör att detta känns precis lagom utmanande och precis lagom välfyllt. Musiken är dessutom lika bra som den var 1999, med tillskott till det klassiska soundtracket från artister som Machine Gun Kelly och Billy Talent. Tony Hawks lugna, bekanta stämma fungerar perfekt som läromästare under det första spelets väl genomförda träningskapitel och variationen i de olika banorna fungerar lika bra idag som det gjorde för 21 år sedan.

Det som däremot inte imponerar är grafiken. Vicarious Visions har som sagt stöpt om varenda liten pixel från scratch och även om de lyckats fånga estetiken väldigt väl är detta, rent tekniskt, ett av de fulare spelen som släppts hittills i år. Vid flera tillfällen ser det faktiskt ut som ett PS3-spel och även om bilduppdateringen är klanderfri och animationerna klart godkända är det synd att det inte lades mer krut på det grafiska. Detta hade ju verkligen kunnat vara ganska precis hur snyggt som helst med tanke på att det handlar om en enda åkare ensam i relativt små och begränsade miljöer.

Bortsett från den fula grafiken är dock Tony Hawk's Pro Skater 1 + 2 bra. Inte jättebra, inget att skrika sig hes över direkt, särskilt inte jämfört med många anda betydligt mer ambitiösa nyversioner, men som sportspel är det balanserat, lättillgängligt och roligt och det ramar som sagt in en särskild livsstil på ett vis som få andra spel någonsin lyckats med.