Windbound

Det finns enligt mig ganska gott om rena plagiat inom spelvärlden som blivit lyckade, riktigt bra, trots att de i grunden bara norpat ett komplett koncept från en annan titel. Forza Motorsport är ju som vi alla vet en Gran Turismo-kopia som under flera (flera) år var bättre än spelet det plagierade. Detsamma gäller Rock Band som aldrig hade sett ut eller fungerat som det gjorde om det inte hade varit för föregångaren Guitar Hero. Uncharted är en strålande Tomb Raider-kopia, Saints Row en toppenrolig GTA-kopia, Diddy Kong Racing en strålande Mario Kart-klon och Doctor Mario plagierade Tetris på ett väldigt lyckat vis. Jag kan naturligtvis fortsätta att rabbla upp uppenbara exempel på detta tills mitt skinn trillar av men du begriper såklart min poäng. Att plagiera behöver inte för en sekund betyda att slutresultatet inte kan bli bra. Ibland till och med bättre än originalet. I fallet Windbound stämmer dock detta inte riktigt in. Inte alls, om jag ska vara ärlig. För detta är en skamlös, fantasilös, klen och framförallt sövande trist Zelda: Wind Waker-klon som jag rekommenderar dig att undvika.

I Windbound axlar du som spelare rollen som Kara, en ung sjöfarare som tappar bort sig i en våldsam storm ute till havs och spolas upp på en till synes öde ö som på alla tänkbara sätt och vis påminner om den inledande ö-plätten i Wind Waker. Kara vaknar upp på stranden, omtöcknad och ensam utan vapen, mat eller annan utrustning och under de inledande timmarna gäller det för Kara att tampas mot naturen och allt vad den har att erbjuda för att överleva. Windbound är proppat av story, vilket inte sällan saktar ned tempot och bryter känslan av överlevnad som vissa spelmekaniska element gör ett fullgott arbete med att bygga upp. Till skillnad från många andra så kalla överlevnadsspel är berättandet och fokuset på mytologi och historia en smula ovanligt och även om det hade kunnat fungera riktigt bra, ser jag det i fallet Windbound mest bara som bromsklossar. Mycket av det som berättas, delges via diverse textdokument, gåtor, runstenar och framförallt uråldriga väggmålningar och även om det som sagt finns potential i det här upplägget lyckas utvecklare inte ro det i hamn.

Huvudaspekten rent spelmässigt i Windbound stavas segling och Kara färdas mellan olika ögrupper under hela äventyret. I början är det en hemmabyggd flotte som utgör fortskaffningsmedel med efter ett par timmar lär sig Kara att bygga nya saker, hittar nya material och kan lite senare in i äventyret bygga ganska ordentliga båtar som ser ut som om de rullats ut ur en relativt högteknologisk fabrik (som bara arbetar med bambu). Att bygga båtar är en rolig del av detta hysteriskt mediokra spel. Den bästa biten. Att faktiskt segla dem ärt betydligt tråkigare. För till skillnad från resten av det här spelet har utvecklarna 5 Live Studios skapat någon slags hyperrealistisk vindsimulator sett till hela grejen med att segla, vilket inte bara går stick-i-stäv med resten av detta tecknade, sagolika, äventyr - men även bestraffar mig som spelare så pass skoningslöst att jag vid flertalet, flertalet tillfällen kastat handkontrollen i väggen.

Jag begriper såklart att det är verkligt att låta vinden blåsa åt fel riktning under en hel timme till sjöss för att tvinga mig som spelare att glida mil från mitt mål utan att kunna göra något åt det. Så fungerar det ju ute på riktiga farvatten. Men det tillför ingenting till Windbound, alls. Ingen atmosfär, det skapas ingen egentlig belöning när jag lär mig bemästra vindarna hyfsat och det finns liksom inget slutmål i just det här avseendet förutom att på bästa tänkbara vis försöka slippa att slå sönder sina handkontroller.

Detsamma gäller själva systemet för Karas näringsintag, som jag tycker känns så pass obalanserat i förhållande till resten av spelet att det ofta nästan blir parodiskt. För Kara måste äta hela tiden, annars faller hennes uthållighetsmätare och sedermera även hennes hälsa. Och då menar jag verkligen hela tiden. Detta, tillsammans med hela vindtjafset och det faktum att storyn är så luddigt tjorvig och hög på sin egen påhittade mytologi, gör att jag anser Windbound vara mer frustrerande än underhållande, och även om det absolut kan tänkas vara något användbar i ett survival-spel av den här typen, går det för långt i det här specifika spelet.

Det är enligt mig helt enkelt inte värt det, att tillbringa mängder av tid med Kara. Även om grafiken är sådär Zelda: Wind Waker-härligt tecknad och färggrann. Det finns delar av det här äventyret som jag gillar men det finns betydligt fler delar som jag ogillar. Som utvecklare är det såklart superviktigt att se till så att spelaren blir belönad på regelbunden basis (det finns naturligtvis mängder av sätt att göra det på) och inte bestraffad, och det är lite så Windbound fungerar. Det bestraffar mig som spelare alldeles, alldeles, alldeles för mycket. Många gånger har jag dött och mist många, långa timmar av speltid, något som tillsammans med de olika spelsystemen och den sega storyn/berättandet gör att jag väljer att kalla detta för medelmåttigt, som bäst.