Peaky Blinders: Mastermind

Välkommen till England, Birmingham och Small Heat. Välkommen till Peaky Blinders, det ökända gatugäng som härjade i Birmingham under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och som ställde till med så mycket kaos att de fick en hel TV-serie uppkallad efter sig i modern tid. Nu har det även kommit ett spel som handlar om detta kriminella gäng och det hämtar i sin tur inspiration från TV-serien. I slummiga kvarter kring området Small Heath får vi följa våra protagonister genom en rad mer eller mindre besvärande prövningar för att behålla kontroll över alkoholförsäljning och andra skumraskaffärer i trakten.

Peaky Blinders är, något som inte alla vet, ett gäng som funnits på riktigt och "back in the day" var de ett mer eller mindre löst sammansatt gäng av lösdrivare och arbetare som var less på dem dåliga förhållandena som rådde för Englands arbetarklass. Deras verksamhet bestod i diverse olagliga verksamheter och en central del ska ha varit att hålla dem andra gänggrupperingar som fanns i schack så att man kunde behålla kontroll över dem olika områden som finns i och runt Birmingham. Detta är något som återkommer i serien med samma namn och det är även en central del i den lilla handling som finns i spelet om Peaky Blinders.

Med en så intressant bakgrund till ett spel är det spännande att se vad utvecklingsteamet kokat ihop och döm om min förvåning när jag insåg att det är ett pusselspel. Jag hade inga förväntningar på spelet sen innan så jag kan inte säga att den insikten var en besvikelse, snarare tvärtom blev jag blev intresserad av vad detta kan tänkas vara för något, och om utvecklarna skulle lyckas ro konceptet i hamn.

Peaky Blinders: Mastermind är ett pusselspel sett ur ett traditionellt tredjepersonsperspektiv där du får agera Tommys superhjärna och försöka orkestrera olika typer av kupper likt i den serie som spelet bygger på. Till din hjälp har du dem olika karaktärerna från TV-serien samt ett verktyg för att spola tillbaka tiden. Pusselnivåerna går ut på att lösa uppgifter i en viss ordning för att ta sig framåt och till slut klara nivåerna så snabbt du kan. Spelet är uppbyggt av vad jag skulle beskriva som pusselceller, där du måste klara av alla saker i en cell innan du kan ta dig vidare till nästa. Det finns också en viss mängd samlingsobjekt på banorna vilka du måste hitta för att erhålla betyget perfekt på varje nivå.

Du tar dig igenom nivåerna genom att styra olika karaktärer genom dem labyrinter som nivåerna är byggda av, och det finns allehanda spakar och "quick time events" som måste lösas i rätt ordning för att du skall kunna avancera från område till område. Du har ofta tillgång till flera karaktärer samtidigt och de har alla olika förmågor som gör att de passar olika bra till olika uppgifter. Tommy kan till exempel övertala springpojkar att göra honom tjänster såsom att hämta en nyckel eller öppna en dörr, Ada kan extrahera information och distrahera vakter med hjälp av sin charm, Finn kan krypa genom små utrymmen etc. Dessa olika förmågor skall du arrangera genom det mest centrala verktyg du har till ditt förfogande i spelet, en förmåga att spola tillbaka tiden, för att på detta sätt lösa rätt uppgift med rätt karaktär vid rätt tillfälle.

Jag förstår att spelmekaniken som tillåter dig att spola tillbaka tiden är tänkt att reflektera Tommys briljans i utförandet av familjens och gängets planer men jag kan inte hjälpa att jag tycker det blir lite gimmick-artat, särskilt eftersom att det inte är felfritt i sitt utförande. Ofta fastnar man i att spola tillbaka tiden för att göra om tills man klarar varje delmål av kartan perfekt vilket dels gör att spelet inte blir särskilt utmanande och dels att man får röra sig över spelets transportsträckor två till tre gånger, en gång med varje karaktär. Detta är något som jag tycker hade kunnat lösas bättre genom att dina kumpaner antingen styrs via AI under vissa delar av banorna, eller varför inte göra spelet till ett co-op äventyr istället som du kan spela igenom med en eller två kompisar? Förvisso funkar det understundom bra och det är lite roligt att se alla karaktärerna jobba simultant efter att du styrt alla till dem olika delmål de skall klara av.

Arthur sparkar ner en dörr för att Tommy skall kunna komma åt en springpojke som skall gå förbi några vakter och hämta en nyckel som i sin tur öppnar en dörr åt näste och så vidare. Under momenten när allting flyter på och är tajmat in i minsta detalj så kan det stundvis vara riktigt behagligt att spela, tyvärr är dem stunderna för få. Ofta blir det istället en ryckig upplevelse där vissa karaktärer har en massa tid över och bara står och häckar medan du brottas med att spola tillbaka och göra om saker med en annan karaktär för att spara sekunder. Hela tanken med ett läge som går ut på tid är att tiden man förlorar skall vara värdefull, något den inte blir när man hela tiden kan spola tillbaka och försöka igen.

Även om storyn inte är en jättecentral del i det här spelet så finns den där och den presenteras genom mellansekvenser där konceptkonst från dem olika scenarion spelet målar upp visas i samband med att skriven dialog presenteras på skärmen som man själv får klicka sig igenom. Detta är inga jättesexiga eller engagerande dialoger utan mer en introduktion för att ge varje pussel en uns av sammanhang där man försökt bibehålla den hårda jargong som karaktärerna har från TV-serien. Uppdragen handlar ofta om ganska arketypiska sysslor som vi återigen känner igen från Tv-serien. Man skall stjäla lite alkohol till en fest, Kineserna borta i Little China börjar att bli stöddiga och måste slås ner, nån måste fritas ur fängelset och så vidare.

Någonting jag alltid gör innan jag startar upp ett spel är att gå in och kontrollera vilka inställningsmöjligheter som finns i spelet. Inställningsmöjligheterna som finns vittnar ofta om vad för typ av spel det är och hur ambitiöst projektet är. Här finns det nästan ingenting att välja på utan du får nöja dig med två inställningar av svårighetsgrad (normal och hard), volym på musik samt värld och några få grafikinställningar. Dessutom är spelet inte heller särskilt långt med bara 10 nivåer som du klarar av på mellan fem och tio timmar under din första genomspelning förutsatt att du inte fastnar i något pussel. Spelet är inte heller särskilt utmanande och kan inte stoltsera med särskilt briljanta eller minnesvärda pussel. Någonting som jag är kraftigt allergisk mot är spel som håller en för mycket i handen och känns allt för självspelande. Jag har aldrig varit ett stort fan av "waypoints" och tycker rent krasst att det kan tyda på lathet hos en utvecklare då man bara pekar åt det håll som spelaren ska åt istället för att bygga in ledtrådar i "gameplayet".

Här överöses jag med info om hur jag ska klara dem olika utmaningarna istället för att själv få lära mig vilka karaktärer jag kan prata med och vilka vägar jag ska ta för att avancera i spelet, något som ytterligare sänker svårighetsgraden. Dessutom består det spelmässiga i princip bara av fyra moment som du om och om igen upprepar. Du går till rätt ställe med rätt karaktär, trycker på "use", byter karaktär och spolar tillbaka tiden för att få dem att utföra sina handlingar samtidigt, eftersom du i och med det sparar tid som resulterar i att du erhåller ett bättre betyg på nivån. Det finns inte heller något utrymme för utforskning utan spelet flyter på rätt fram i labyrintliknande korridorer. Sammantaget finns det lite inställningar, lite innehåll och spelet hjälper dig lite för mycket på traven för att kännas utmanande vilket gör att helheten känns mer som ett mobilspel för Ios eller Android för 60 spänn än en seriös konsol och PC-release.

Behållningen med Peaky Blinders: Mastermind är ljudet och bilden som jag tycker håller bra kvalitet och Small Heath är återgivet på ett väldigt estetiskt tilltalande sätt. Det är nästan lite realistisk oljemålning över grafikstilen som för tankarna till Dishonored, fast med starkare färgpalett, vilket både är mysigt och snyggt. Karaktärerna är trevligt designade och ser ut precis som i Tv-serien även om deras rörelsescheman är lite väl styltiga. Ljud-designen är också klart godkänd, där både musiken och det ambienta ljudet på dem olika nivåerna är bra och ljuden korrelerar med dem miljöer du rör dig i. Är du inne på en bar så klirrar det i glas och tjattras medan ute på gatan är det hästar och människor som klapprar mot kullerstenen. Här får vi följa gänget som vi känner igen från serien i miljöer som byggts upp för att likna de miljöer som TV-serien utspelar sig i, och det gör spelet ett bra jobb med.

Jag kan tycka det är synd att just Peaky Blinders inte får ett värdigare licens-spel än såhär eftersom jag gillade TV-serien och jag kan tycka att det är synd att spelet inte är mer expansivt och väl utfört för själva grunden till spelet är ganska god. Pusslen är under få stunder roliga och man hade kunnat göra något riktigt coolt om man tänkt till lite mer kring tidsmekaniken samt öppnat upp spelet för co-op. Jag tycker också att det är modigt att ta en så stor licens och göra något så oväntat som ett pusselspel av det. Dock skulle det behövas betydligt mer innehåll för att spelet skulle leta sig upp mot betyg som "godkänt" eller "bra" samt att jag skulle kunna rekommendera ett köp av detta för fullpris. Studion ror inte riktigt konceptet och spelmekaniken i hamn hela vägen och snygg yta samt bra ljud räcker inte hela vägen till okej i min bok tyvärr.