Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
recensioner
Burnout Paradise Remastered

Burnout Paradise Remastered (Switch)

Läs om Olofs bilsemester till paradisön i återutgivningen av en racingklassiker...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Jag har hört många sena åttio- och tidiga nittiotalister tala sig varma om racingspelens racingspel som formade deras barndom. Med grafik, design, attityd och stilbildande musik uppehåller dom sig gärna vid Need for Speed Underground 1 eller 2, och jag slutar lyssna. Jag har hört det där så många gånger, och jag håller inte med dessa nostalgiska fanatiker. För mig fanns istället Burnout-serien, och då framförallt Burnout 3: Takedown som jag ansåg hade allt det där - och mer.

Istället för gangsterattityd, avklädda brudar och "pimpade rides" stoltserade Burnout med ett fokus på spektakulära bilkrascher till tonerna av pinnsmala, tatuerade tjugoåringar som skrek ut sina låtar. Till mångas förfäran omdirigerade dock utgivaren EA utvecklarna Criterion till att börja jobba på nämnda Need for Speed-serie strax efter att Burnout Paradise färdigställts. Hur den processen såg ut och vad som motiverade den vet jag inte (låt mig gissa: pengar), men med tio år i backspegeln kan det oavsett konstateras att Burnout-serien lämnat ett gapande hål efter sig.

Burnout Paradise (5an i originalserien, om man vill räkna) släpptes ursprungligen 2008, i vad som då blev seriens svanesång. För första gången i seriens historia fick vi köra omkring i en öppen värld, här kallad Paradise City, istället för att välja våra race genom stela menyer. Medan det då fortfarande var nydanande med open world-mekanik - ett par år innan Forza Horizon-spelen - är det knappast något vi höjer ögonbrynen åt idag. Vad som däremot förändrats till spelets fördel är spellandskapet rörande arkadracers. Förra konsolgenerationen formligen sprutade ut lättsammare bilspel som Project Gotham Racing, Dirt, Pure, Blur, Split Second, Flatout och så vidare, medan vi idag snarare vadar i ett ankelhögt träsk av simulatorer.

Burnout Paradise Remastered
Ni får föreställa er Bring Me the Horizon eller något annat skränigt här.

Det för omedvetet med sig att det är med viss skepsis som jag sätter mig ner med Burnout Paradise: Remastered till Switch för första gången, för visst kommer det bli problem med klickande axelknappar? Inget bilspel bör kunna gagnas av att bara ha en knapp för maxgas och en för maxbroms, men i ärlighetens namn spelar det ingen som helst roll här. Här premieras inte finlir, utan snabba reflexer - och då funkar det utmärkt med switchens kontrolluppsättning.

När jag släppts ner i paradisstaden till tonerna av Guns and Roses låt Paradise City är jag emellertid inte på helt gott humör. Dels vill jag inte ha någon hårdrock (jag saknade genast 3:ans intro Lazy Generation med F-Ups), dels är grafiken rätt primitiv, och dels har jag problem med att förstå hur allting fungerar. Det som förklaras, det förklaras alldeles för fort, och sen lämnas jag fri med vinden (markerad med motion blur) i håret och skränig musik i öronen. Jag tycker mig dock snart finna ett syfte med denna vilseledning: utan en aning om vart jag ska så börjar jag köra runt, runt, runt i staden.

En annan låt går igång på radion. Sångaren sjunger om hur han ska sprida sin väns aska och jag kryssar i ilfart mellan nedstängda byggarbetsplatser och parkeringsgarage. Slutligen krockar jag in i en bil och upplever den drygt tio år gamla, men likväl fantastiska äggskals-fysiken. Det är här spelet levererar, för visst är open world inget nytt idag, men den förvånansvärt lilla världen är minutiöst väldesignad med gupp, ramper, lövtunna barriärer och bakgator och gränder. Staden inbjuder till så mycket utforskning i sin tidlösa design, och är det något bra arkadspel i regel gör, så är det att åldras med värdighet. Jag bryr mig inte längre om vad jag ska och bör göra, jag vill bara mästra staden. Grafiken må visserligen vara lite gräll och kantig men den fyller sitt syfte, och råkar jag krocka får jag åtminstone se bilarna knycklas ihop snyggt som presentpapper i härliga ljudkavalkader. Att jag däremot upplever vissa bilduppdateringsproblem vid höghastighetskrockar stör mig desto mer, och kastar en ur rytmen. Switchen bör klara de utlovade 60 bilder i sekunden, och jag känner mig därför lite besviken.

Burnout Paradise Remastered
Arkadracing för dig som föredrar löskokta ägg.

För att avancera i spelet, lär jag mig så småningom, stannar man i snart sagt vilken korsning som helst och "burnar" för att delta i en utmaning. Det finns fyra olika: vanliga race, stunts (hoppa, snurra, gasa, slira), takedowns (krocka ihjäl andra bilar) och marked man (bli inte ihjälkrockad). Om du har kört en av varje sort vet du exakt vad som väntar i resten. De blir bara svårare - inte annorlunda, och den övergripande progressionen är, förutom erhållandet av snabbare och häftiga bilar, minimal. Inga nya områden eller alternativa vägar att låsa upp, ingenting.

Burnout Paradise: Remastered är alltså i sanning ett klassiskt arkadspel. Det finns en solid grundformula som upprepas med få avvikelser, och det är givetvis inte något för alla. Framförallt inte om du förväntar dig något nytt sen sist - detta är exakt samma spel som släpptes 2008 plus DLC-paketen innehållandes några bilar och en ny ö. Sistnämnda är dock riktigt väldesignad, och erbjuder lite härligt miljöombyte med söderhavstema. Men precis som att vissa spelar Pac Man i 20 år finns det mycket att hämta här för den frälste, men faller det en inte i smaken efter två timmar så kommer inte 20 timmar att förändra din bedömning.

Burnout Paradise Remastered
Det finns knasiga bilar också.

Nej, Burnout Paradise är helt enkelt inte det mästerverk som det må ha ansetts vara för tolv år sedan, idag är det snarare något jag kommer plocka fram då och då för att köra lite stunts när jag tycker att det går väl trögt i simulatorsvängen framöver. Om inte annat hoppas jag i alla fall att EA kollar av läget inför en uppföljare till PS5 och Xbox Series X, för jag vill verkligen att Criterion får möjlighet att utveckla det. De har definitivt kompetensen till att leverera ett våldsamt mästerverk för vår tid.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Väldesignad stad, snygg fysik, underbar fartkänsla, bra svårighetsgrad
-
Enkelspårigt, dålig uppdragsvariation, bilduppdateringsproblem
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Burnout Paradise RemasteredScore

Burnout Paradise Remastered

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Criterion Games mästerliga arkadracer gör efterlängtad comback på den här generationens konsoler. Kim har åkt tillbaka till Paradise City...



Loading next content