Mina förväntningar på Scarface har varit extremt låga. Allt som visats av spelet på förhand har sett ganska bedrövlligt ut och då 98% av alla filmlicensspel faktiskt stinker hade jag inte väntat mig speciellt mycket, nej. Och resultatet var väl ungefär som förväntat; en slarvigt sammansatt GTA: Vice City-klon utan varken originalitet eller särskilt mycket underhållningsvärde.
Ironin är total. Cirkeln sluten. Rockstars briljanta Grand Theft Auto: Vice City lånade en hel skopa från De Palmas kultiga gansterepos, blandade med en skvätt Miami Vice och hällde upp en härligt förfriskande eftermiddagsdrink. Vice City luktade Tony Montana lång väg och vi filmfanatiker fnissade frekvent åt alla smart implementerade referenser. När nu spelversionen av Scarface debuterar på spelhyllorna har utvecklarna gjort sitt bästa för att plagiera så mycket som möjligt ur spelet som lät sig inspireras av filmen... men misslyckats.
Den närmaste jämförelsen är väl egentligen Gudfadern dock, ett ytterst medelmåttigt licensspel som nästan inte hade någonting gemensamt med filmerna, ja, förutom titeln då kanske. Men i jämförelse med Scarface: The World is Yours framstår Gudfadern som en omsorgsfull och rättvis filmadaption.
För utvecklarna bakom Scarface, Radical Entertainment, har utfört vad som i det närmaste måste betraktas som en ren och skär våldtäkt på Brian De Palmas film. I spelversionen dör nämligen aldrig Tony Montana på slutet. Detta trots att han låg livlös och skvalpade på ytan till sin egen bloddränkta utomhuspool med fler hål i bröstet än en schweizerost i slutet av filmen. Nej, Tony rymde egentligen, enligt Radical Entertainment, genom sitt bibliotek på översta våningen i sn enorma herrgård (strax efter att han skrikit "Seee helooo to my little fwheeeeend!") och sköt sig genom horder av korkade hejdukar innan han kunde påbörja uppbyggnaden av sitt enorma knarkimperium igen. Detta tillsammans med dussintals rent logiska problem och en allmänt pinsam Montana (som nu tvingas kränga knark på Miamis gator till diverse smågangsters för att överleva) gör Scarface: The World is Yours till en filmtolkning som jag förmodar kommer att göra De Palma rosenrasande.
Upplägget är identiskt med Grand Theft Auto-spelen och utseendet påminner oerhört mycket om Vice City. Tonys jakt på nya rikedomar och hans ambitioner om att återta tronen som stadens knarklord kräver att man säljer knark och dödar fiender på löpande band. Knarkaffärerna i spelet börjar i väldigt liten skala (eftersom Montana degraderats till gatubuse efter att ha blivit skjuten, och ingen respekterar honom längre) och kräver att man säljer små påsar med heroin i stadens mörkaste gränder. Själva utbytet av knark mot stålars har knutits till en spelmekanisk detalj som påminner lite om hur golfsvingen utförs i exempelvis Everybodys Golf (vansinnigt nog). Man trycker på A-knappen (Xbox-versionen) en gång för att påbörja en roterande rörelse inuti en knarkaffärs-mätare och trycker sedan ytterligare en gång för att avsluta den. Är man för tidig får man väldigt lite pengar för sittknark, är man sen ställs affären in och Montana tvingas testa igen. Jag behöver knappast påpeka hur korkad denna lösning är.
Längre in i spelet och otaliga små obetydliga skumraskaffärer senare kliver Tony i rang och kan börja sälja större kvantiteter. Knarkförsäljningen övergår då till mer av uppdragstypen då man ska samla ihop utspridda kartonger fulla med kokain eller leverera smockfulla lastbilar med omärkta sedlar. För att kunna behålla pengarna som man tjänar krävs det att man tvättar dem vilket utförs på Miamis bank där Montana återknutit sin kontakt med den harige direktören från filmen. Pengar man inte tvättar kallas "Dirty money" och tas ifrån Tony om han råkar bli tagen av snuten eller ihjälskjuten av någon knarksugen rival.
Eldstriderna i Scarface påminner dock mer om de i Serious Sam-spelen än i exempelvis Grand Theft Auto. Fienderna är hundratals vid varje sammandrabbning vilket tillsammans med ett minst sagt stressigt sikte och tveksamt animationsarbete gör att jag snabbt tappar tålamodet. De första fyra timmarna av spelet utgörs nästan enbart av låååångdragna, extremt överdrivna och obalanserade jätteeldstrider där Montana sväljer hundratals kilo bly och där de anstormande fienderna uppgår till tusentalet.
I Scarface finns också någonting som heter "Balls Points". Dessa vinner man genom att skrika glåpord åt de fiender som man skjuter ihjäl. Exempel på detta kan vara "You ganna need a faaaakkhin army to take me dawn mathafaakkhhaa!" eller "Yiu matthafakkin kakkarååchhh!" och dessa aktiveras genom att pumpa B-knappen samtidigt som man skjuter. Vill man sedan inte nyttja dessa "stakepoäng" för att aktivera en specialattack (som gör Tony odödlig för en kort stund) kan man förvandla "staken" till sperma och sälja den till någon av de mobila spermabankerna som rullar i staden, för lite snabba pengar. Något som känns så oerhört hjärndött att man nästan får tårar i ögonen. En spelmässig detalj som på många sätt också sammanfattar det här spelet som trots grymt röstskådespeleri och strålande musik tyvärr inte lyckas underhålla, alls.
Grafiken är en annan del av Scarface som inte håller måttet. Spelmiljön ser ytterst omodern ut och kan bitvis inte ens mäta sig med hur världen i Grand Theft Auto III ser ut som trots allt är snart fem år gammalt. Karaktärerna är blockiga, omgivningarna ännu blockigare och bilarna lika odetaljerat fyrkantiga som Lego. Effekter såsom eld, explosioner, rök och blod imponerar inte heller och tillsammans med en undermålig presentation resulterar detta i ett genomgående fult spel.
Scarface: The World is Yours är en ytterst tafflig fortsättning på en grym film. Det är också en slarvig karbonkopia av Grand Theft Auto: Vice City som innehåller tråkiga uppdrag, hopplös logik och dålig spelkontroll.