Svenska
Gamereactor
recensioner
DMC Devil May Cry

DMC Devil May Cry

Allas vår Dante har bytt frisyr men är lika hungrig som någonsin förr på vanlig, hederlig demonslakt. Innebär en omstart för serien också en nytändning? Chrille har svaret...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag har aldrig varit mycket för det där med förhandssnack. Om att hajpa något högre än molnen eller av vrede utstöta ett förnärmat vrål som ger eko över hela södra Norrland baserat på en trailer och några konceptbilder. Delvis för att jag i regel har för fullt upp med recensioner och annat för att hinna med att ta ut saker i förskott. Men främst för att förväntningar så ofta kommer på skam.

Med andra ord, jag har inte hört till dem som ojat sig i månader, år, över hur Capcoms utkontrakterade nystart för sin älskade och hyllade kombinationsvåldsfest sett ut, luktat eller på annat sätt stimulerat mina sinnen. Visst har den anrika japanska utvecklaren haft mindre lyckade samarbeten i väst (Resident Evil: Operation Raccoon City) men också mer stabila resultat (Dead Rising 2). Dessutom har hela den uppförstorade diskussionen om att Dante bytt frisyr känts närmast ovärdig. Vad bryr jag mig om hur en från början platt karaktär ser ut?

DMC Devil May Cry
Det är en grundläggande sanning att bossar som ger associationer till New York-bandet Talking Heads är bra bossar. Rent spelmekaniskt är Bob Barbas också en kul bekantskap.

Nå, ingen kan dock förneka att britterna i Ninja Theory har ett ok på sina axlar inför detta hedersamma och tunga uppdrag. Detta tycks dock inte tynga ner dem nämnvärt, då DMC: Devil May Cry inleds i ett högt, slipat och ytterst färggrant tempo. På kort tid växer ett sammanhang fram och några huvudkaraktärer, däribland ärkeskurken Mundus, utkristalliseras. Det är en ung och oslipad Dante jag har nöjet att bekanta mig med, men spelet är en fristående tolkning av Devil May Cry-universumet, snarare än ett nytt kapitel i sagan.

Detta är en annons:

I takt med att de tidiga banorna avverkas, och hundratals demonliv med dem, växer sig min avspände hjältes utbud av hugg, finesser och knep sig allt större. Att göra krögarpytt av fiendehorderna är i de flesta fall ingen större konst, via ett kontrollsystem som tar avstamp i äldre spel men som känns aningen mer lättillgängligt, utan att tappa betydande djup.

DMC Devil May Cry
Även de nivåer som utspelar sig i ganska intetsägande miljöer blir grafiskt intressanta genom distorsion, övernaturliga inslag och allmän galenskap.

I grunden finns två knappar som används för att dela ut smällar av olika kaliber. Dessa kan sedan sömlöst länkas samman med såväl skjutvapen som hugg från alternativa närstridsvapen i imponerande fyrverkerier av himmelsk vrede och satanisk råstyrka. Att skifta mellan tre grundläggande typer av tillhyggen sker genom att hålla in någon av axelknapparna. En smidig och läcker lösning som också används för att bestämma om Dantes änterhake ska dra fienderna till honom eller tvärt om. Dessutom kan naturligtvis en del nya kombinationsattacker låsas upp på typiskt manér via insamlade stil- och bonuspoäng.

Emellanåt är striderna en fröjdefull uppvisning i kreativt demonslaktande, ofta högt uppe i luften, via blixtsnabba byten mellan vapen och slagpåse för att maximera såväl stilpoäng som det egna nöjet. För även om jag i vissa partier faller in i en mer inrutad vana att återanvända någon av de mer förödande anfallsteknikerna visar stridsmomenten DMC: Devil May Cry från dess bästa sida.

Detta är en annons:

Mer ojämna är de relativt vanligt förekommande plattformsinslagen. Här svingar sig Dante dödsföraktande genom allsköns faror med den tidigare nämnda änterhaken i högsta hugg. Det ser ofta dramatiskt, nästan filmiskt ut där han trotsar såväl gravitation som förnuft i jakt på nästa avsats. Efter en tid har dock inte inslaget särskilt mycket nytt att erbjuda, då de i huvudsak tre akrobatiska övningarna redan kombinerats på alla tänkbara sätt.

DMC Devil May Cry
Ett typexempel på luftakrobatik Dante style. De olika förmågor som krävs för just dessa moment läggs en efter annan till arsenalen under spelets första halva.

Dessutom gör straffet för att störta ner i avgrunden - en marginellt tilltufsad livmätare och ett nytt försök från nästan samma plats - att den där riktiga nerven saknas. Och vad värre är, vid några tillfällen ställer kameran till det rejält genom att rotera över ett kvarts varv just innan man ska ta avstamp. Något som obönhörligen leder till... tja, inte ond och bråd död, men väl till att man får försöka igen. Onödigt och irriterande.

Utseendemässigt är DMC: Devil May Cry en uppryckning ifrån Devil May Cry 4, som av olika anledningar inte alls lyckades gripa tag i min uppmärksamhet. Här harmonierar följsamma animationer samt ett friskt användande av grafiska filter och distorsion mycket väl med det höga tempot. Ibland vill spelet kanske lite väl mycket vara avantgarde och häftigt för sakens skull. Men några av spelets banor tillhör den senaste tidens mest minnesvärda, mycket tack vare sin stilistiska design.

Med ovanstående bedömning av samspelet mellan tempo och grafik borde jag ur strikt logisk synvinkel leverera samma varma omdömen om spelets uppskruvade metalsoundtrack som andas futuristisk industri och utstrålar såväl aggression som intensitet. Men så fort jag kommer på mig själv med att medvetet lyssna på musiken fylls jag av viss ovilja. Jag kan helt enkelt inte förmå mig själv att gilla det jag hör, även om det passar in rent tematiskt.

DMC Devil May Cry
Att spela om banor är ett måste för den som vill hitta alla hemliga godsaker. Men särskilt mycket mer upphetsande än nya uppgraderingspoäng blir sällan belöningen.

Med karaktärernas röster är det snarare tvärt om. Här tilltalas jag av ett skådespeleri som över lag är bra utan att vara fantastiskt. Problemet är istället karaktärerna i sig. Särskilt Dante är dels så där utdaterat lakonisk som bara en actionfigur kan vara och även om jag inte gillar hans karaktär som sådan hade jag önskat att han getts en röst som bättre passar det yttre. Kanske är det hans Union Jack-prydda jacka som rimmar illa med den amerikanska accenten. Kanske är det tvärt om.

Säkert hade det varit lättare att ryckas med om inte spelets handling hade varit så exceptionellt banal och intetsägande. Nu ska man kanske ha i åtanke att berättarteknik och dialog ligger väldigt långt ner på listan över saker jag checkar av när jag ägnar mig åt actionspel, men när händelseförloppet är så extremt finesslöst och fattigt på ambition som i DMC: Devil May Cry måste det bara nämnas.

DMC Devil May Cry
DMC: Devil May Cry är som allra bäst när det vågar ta ut svängarna ordentligt i designen. Som här, på det demoniska discot. Dessvärre är fienderna sällan lika kittlande tecknade.

Ett orosmoln av klart allvarligare karaktär är den relativt begränsade speltiden. Sju eller åtta timmar är allt som krävs för att få se eftertexterna rulla, vilket känns i snålaste laget. Nog för att det finns gott om anledningar till omspel, både för att hitta fler hemligheter och för att mäta sina muskler med spelets sanslöst uppskruvade högre svårighetsgrader. Är man som jag, tveksamt inställd till repetition så uppväger det dock inte riktigt kortheten i den första genomspelningen.

Det bestående intrycket är ändå att Ninja Theory är något riktigt bra på spåren, men att det inte riktigt räcker hela vägen fram. Kunnandet tycks finnas där. Experimentviljan likaså. Allt som saknas nu är förtroende att mejsla ut en ståtlig uppföljare ur denna stundtals lite väl grovhuggna grund. Då skulle till och med jag kunna hoppa på hajptåget.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Klockrent stridssystem, läcker design, minnesvärda fighter, grymma figuren Bob Barbas
-
För kort, hemsk musik, ojämna plattformssektioner
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki: "Men herreböbban Ninja Theory, vad har ni gjort med Dante". Ungefär så var min (och många andras) reaktion när det nya Devil May Cry visades upp. Men utseende är förstås inte allt. Det tar 90 sekunder för mig att knockas av spelbarheten i denna actionrökare. Attackerna sitter där de ska, Mina krutpåkar Ebony och Ivory går varma och mina nävar blir svettiga av den goda fiendevariationen och smidigheten i vapenbytena. Dante får ha vilken frilla han vill, detta är högklassig action från början till slut. 8/10

Medlemsrecensioner

  • weirdwolf81
    När Capcom valde att lämna över stafettpinnen inför nästa steg i Devil May Cry-serien till utvecklarna på Ninja Theory, som endast med två... 7/10
  • SalzerX
    Dante är tillbaka för att hacka demoner, denna gång med nytt utseende och ny frisyr. Han befinner sig nu i staden Limbo City där allting styrs av... 7/10
  • sonicyowassup99
    Så man hade hört en hel del skit om dmc förut, men en dag så testade jag demot och tänkte ''Det här är ett awesome spel, vad snackar de... 9/10
  • STARWARSGEEK117
    Innan jag börjar så ska säga hur jag spelat spelet. Jag körde det på Pc med högsta grafiken och upplösning. Jag älskar Devil May Cry... 7/10
  • Swedt
    Hej alla ! Jag är ett super fann av devel may cry serien ! deta är mina åsikter om DmC 5 Spelade spelet på 6 timmar och efter det kännde jag... 1/10

Relaterade texter

DMC Devil May CryScore

DMC Devil May Cry

RECENSION. Skrivet av Christofer Olsson

Allas vår Dante har bytt frisyr men är lika hungrig som någonsin förr på vanlig, hederlig demonslakt. Chrille har testat...

Ninja Theory lägger av med konsolspel

Ninja Theory lägger av med konsolspel

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Efter att ha släppt flera spel med fina betyg såsom Enslaved och DMC Devil May Cry, låter Ninja Theory nu meddela att de lägger av med konsolutvecklingen för att satsa på...



Loading next content