Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
recensioner
Streets of Rage 4

Streets of Rage 4

Franska spelstudion Dotemu har återupplivat konungen av beat em' up-genren, efter 26 långa år. Vi tar oss en titt närmare på resultatet...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det är ändå lite sorgligt, att det skulle behöva dröja så här länge. Den gamla Sega-producerade spelserien har varit en enorm del av min introduktion till spelvärlden på 90-talet då jag fick min första spelkonsol i julklapp, min alldeles egna Mega Drive II-maskin. Eftersom Michael Dudikoff, Steven Seagal och Bruce Lee alla gemensamt utgjorde husguda-samlingen, och eftersom jag precis hade börjat öva kampsport, var jag beredd att ge tandfen alla mina nytillkomna gaddar för Streets of Rage 2. Lyckligtvis behövde det inte gå så långt och snart hade jag spelet i mina händer ändå.

När jag entusiastiskt dundrade in spelkassetten i konsolen och drog igång min första spelsession så blev förhandsintrycket så monumentalt att jag nästan föll baklänges i hänfördhet. Det som slog mig nästan direkt var hur oerhört tillfredsställande utdelandet av hoppsparkarna såg ut, hur lättillgängligt och konceptuellt simpelt men samtidigt inbjudande och spelmässigt klockrent allt det jag såg skvallrade om. Den pixelhärliga grafiken, de variationsrika banorna, alla fräna bossar. Presentationen var inget mindre än ljuvlig. Musiken ska vi inte ens tala om. Den etsade sig fast i minnet direkt. När pappa sedan kom hem samma dag med en ny handkontroll för att lira en co op-runda med mig, så ramlade jag nästan baklänges - igen. Spelet blev plötsligt fyrdubbelt så ögonbrynshöjande.

Streets of Rage 4
Finns en del roliga hemligheter att upptäcka, för den som letar.

Efter att Streets of Rage 3 kom 1994 bestämde sig Sega för att tvärt överge spelserien, fullständigt. Bara sådär. Spelutvecklingen gick framåt och side-scrolling beat em' ups hängde inte riktigt med i framfarten. Faktumet är att genren började kännas ordentligt stel vid det laget och övergången till det tredimensionella blev helt enkelt för mycket. Sega gjorde senare ett par tappra försök med Dynamite Cop och Zombie Revenge till Dreamcast, och Sony doppade tårna i vattnet med The Bouncer till Playstation 2, men ingetdera vart någon nytt "Streets of Rage". Det skulle dröja ända fram till augusti 2018 innan den franska studion Dotemu, från absolut ingenstans, äntligen skulle utannonsera det högst efterlängtade Streets of Rage 4. Två år senare är vi nu äntligen här. Låt oss utdela "Grand Upper"-smockor.

Hela tio år har passerat sedan händelserna i Streets of Rage 3. Ex-poliserna tillika gatugängpryglarna Axel Stone och Blaze Fielding är tillbaka tillsammans med två nya slagskämpar, Cherry Hunter (Adams dotter) och Floyd Iraia, för att återigen rensa kvarteren från en ny våg av organiserad brottslighet. Den ondskefulle Mr. X är besegrad men hans barn, Y-tvillingarna, är knappast villiga att släppa kontrollen om Wook Oak-staden utan planerar istället att hjärntvätta stadsinvånarna med hypnotiska musikmedel. Det är nu upp till brottsbekämpargruppen att ta upp kampen mot tvillingarnas grepp om staden och bokstavligen talat slå sönder deras herravälde. På vägen möts protagonisterna av gamla välbekanta ansikten men även helt nya, där den gemensamma faktorn är att hutlöst mycket smisk ska utdelas.

För alla som har spelat serien sen tidigare blir en spelsession i fyran rätt omedelbart välbekant. Här är det genretraditionell strykfest som gäller, på exakt samma manér som förr. Efter att den läckert designade startmenyn visas upp för första gången så har man enbart "story" och "battle-läget" att välja på, med "stage select", "arcade" och "bossrush" låsta tills vidare. Man kan också hoppa in i ett online-spel, vilket jag dock i nuläget inte kan rekommendera då spelet i sitt nuvarande skick inte alls lämpar sig särskilt bra på nämnda området. Det blir stundtals helt vanvettigt hackigt, ofta ospelbart så. Utvecklarna lovar lyckligtvis bättring men under tiden bör man nog avhålla och ägna sig åt att spela med grannen istället.

Streets of Rage 4
Gamepass-prenumeranter kan ladda ner spelet kostnadsfritt.

Alla valbara karaktärer känns distinkta, med egna rörelsemönster, specialattacker, svagheter och styrkor. Axel är återigen skarans mest välbalanserade karaktär och ett alldeles ypperligt val för alla nybörjare. Hans råbarkade kampsportsstil, med det synonyma attackmönstret på vänster-käftsmäll, vänster-käftsmäll, höger-käftsmäll, bukspark och huvudspark - är givetvis välbevarat, likväl hans flammande "Grand Upper"-smocka som känns lika furiös som den ger sken av. Donnan Blaze specialiserar sig på mindre tillhyggen (som knivar och flaskor) och utmärker sig genom att vara en expert på luftburna attacker samt bakåt/framåt-volt-sparkar, mer eller mindre som hon alltid har varit. Duon, som har varit med sedan seriens begynnelse, är båda direkt igenkännliga och karaktäristiskt trogna sina tidigare Mega Drive-versioner. Den handritade grafiken ger dem bägge slagskämparna en alldeles urläcker, uppdaterat frän men samtidigt trogen karaktärsdesign.

Nykomlingarna, Cherry och Floyd, fyller skorna för seriens "snabba" respektive "tunga" karaktärsgalleri och känns båda som bra tillskott. Cherry bär på en elgura som hon gillar att drämma till med under specialattackerna och är spelets enskilt kvickaste karaktär, mycket tack vare jäntans förmåga att kunna springa. Floyd däremot är mer som en stridsvagn. Slår hårt, skoningslöst och älskar att greppa tag i fienden med sina överdimensionerade, mekaniska armar. Tack vare möjligheten att kunna skicka ut armarna (likt Scorpions harpun) kan Floyd dra till sig allehanda slödder från en bit bort för att strax därefter göra proceduren kort för dessa. I avseendet känns både Cherry och Floyd mer lättmanövrerade under sammandrabbningarna och kan bara på ögonblick korta ner avståndet mellan fiendegrupperingarna.

Streets of Rage 4
Mellan varje bana får vi också lite handling.

Adam Hunter, som inte har varit spelbar sedan originalspelet, gör en ytterst välkommen återkomst i fyran som upplåsningsbar karaktär och kommer självfallet med en del nya moves till sitt förfogande. Adams allra mest utmärkande förmåga är att kunna glid-flytta sig bakom en motståndare vilket kan skapa öppningar och tillåter en kompetent spelare att dansa runt på slagfältet, undvikandes telegraferade fiendeattacker. Att spela defensivt är dock ingenting som egentligen uppmuntras alls i spelet, snarare tvärtom, du och dina medspelare vinner oftast på att vara så aggressiva som möjligt. Precis som i Streets of Rage 2 så dräneras lite av livmätaren när en av ens tre specialattacker aktiveras men i Streets of Rage 4 kan den förlorade hälsan ges tillbaka om man spöar upp tillräckligt många ruskprickar. Detta är, i min mening, en av spelets enskilt bästa inslag och ger upphov till mer strategisk eftertänksamhet än vad som var brukligt i de tidigare spelen.

Förutom specialattackerna har alla karaktärer möjligheten att aktivera en så kallad "star move", en säregen superattack som orsakar massiv skada på allt och alla inom ett visst område. Det kommer dock inte gratis utan kostar en guldstjärna. Man börjar alltid banan med just en sådan härlighet men kan också hitta och plocka upp fler som kan ligga dolt lite här och var. Superattacken är odiskutabelt visuellt tilltalande men fryser spelsessionen i några sekunder vilket lätt kan bli smula enerverande i längden, i synnerhet om man spelar med flera spelare samtidigt. Däremot blir det sällan ett sådär riktigt påtagligt störningsmoment. Då spelet bjuder på en relativt hög utmaning, blir superattacken ytterligare ett sätt att skapa mellanrum på vilket definitivt kommer till sin användning under några av de svårare boss-uppgörelserna. Lite inkräktande på spelflytet visst, men uppskattas ändå.

Apropå bossar, dessa är dessvärre lite av en blandad kompott. Stora koloss-bjässar och inoljade muskelberg som brottarmästaren Abadede och skeppsboxaren R. Bear finns ingenstans att finna. Istället har det tillkommit en del struntförnäma emo-karaktärer med en massa larviga gimmicks, och DJ K Washi är den största syndaren av dem alla. Slutbossarna Y-tvillingarna, som verkar ha dykt upp från ett valfritt Fire Emblem-spel, är inte heller vare sig särskilt skräckinjagande eller intressanta. Däremot så gillar jag Estel starkt, som har en snygg design och kommer med en nostalgiskt underbar specialattack. De bästa bossarna utgörs egentligen av gamla bekantingar, som ninjakrigaren Shiva. Synonymt med en del boss-uppgörelser, både gamla som nya, är att dessa kan bli en irriterande del av spelet. Ibland är det nästan oundvikligt att bli träffad oavsett vad man än gör och här kan Streets of Rage 4 kännas lite orättvist, emellanåt.

Streets of Rage 4
Vansinnigt vackert är det.

Lyckligtvis är de allmänna fiendestriderna riktigt bra. Bepansrade, korrumperade snutar med lasersköldar och batonger behöver avväpnas och fort slås ut innan de får tillfälle att rusta upp igen. Gi-klädda munkar med en absurd förmåga att kunna absorbera och kontra spelarens mest kraftfulla slag, kan ge en oaktsam nybörjare oroväckande mycket pisk i början. Precis som i gamla spel så finns det olika färgvarianter av samma fiende som förändrar deras beteendemönster. En vanlig Francis, barbröstad bandana-klädd fjortis med händerna i jeansfickorna, är exempelvis inget större problem i början. Men när den gulklädda varianten dyker upp så kan han multisparka spelaren tvärs över halva planhalvan och skapa rejäla problem, speciellt om det finns en fallgrop i närheten. Det gäller precis som förr att studera attackmönstren och de olika fiendetypen och anpassa sig därefter. Man har verktygen för att hantera situationerna. Om du kastas iväg så kan du fortfarande landa på fötterna igen om du tajmar rätt med hopp-knappen och järnrör kan fångas flygande i luften om du återigen vet när du ska trycka. Inkommande attacker kan undvikas om man placerar sig ur fiendens träffyta, vilket man gör enkelt genom att gå upp eller ner.

Kontrollschemat är ganska identiskt med de tidigare spelen men har också utökats något med fler knappar, mest avsedda för nya attackförmågor och så att man slipper ta upp prylar med samma knapp som man utför "samhällstjänsten" med. För alla konservativa purister där ute finns det en inställningsmöjlighet att aktivera en så kallad legacy-funktion där man endast nyttjar 3 knappar (hopp, attack och special), alltså precis så som man gjorde på 90-talet med Sega-kontrollen. Två av knapparna kan då istället tryckas samtidigt för att trigga igång mer avancerade önskemål. I det stora hela fungerar de båda kontrollmässiga tillvägagångssätten väl. Streets of Rage 4 känns alltid responsivt och noggrant ihopsatt, oavsett. Axel, Blaze och Floyd rör sig alla medvetet segt men precist. Cherry och Adam är desto mer raska, kontrolleras minst lika bra och kan oftast leda offensiven i gruppspelet.

Streets of Rage 4
Spelet kan bli en utmaning, även på normal.

Vilket leder mig till spelets tveklöst starkaste kort, nämligen coop-multiplayern. För att understryka, upp till fyra slagskämpar kan slåss sida vid sida med varandra i soffan och det är här, precis här Streets of Rage 4 onekligen kommer till sin fulla rätt. Det blir helt enkelt ett annat spel med kompisgänget. Att tillsammans bygga på varandras långa slagkombinationer, kollektivt jonglera med fienden som i ett lekfullt volleybollspel, tjuvaktigt knycka dyrbara hälsoprodukter under näsan på behövande, avsiktligt eller oavsiktligt lägga en specialattack på en spelare (som sedan flyger ner i fallgropen) eller bara fullt ut gå loss och spöa skiten ur en kaxig snorvalp-boss, är Streets of Rage 4 i sina bästa stunder. Man skrattar, man blir upprymd, man blir arg, man skrattar igen. Om man inte lirar åtminstone med en annan spelare så går man beklämmande nog också miste om en del roligt potential. Tyvärr kan man endast spela två spelare online av någon oförklarlig anledning, vilket känns konstigt och snålt, men kan också ha sin förklaring i den svaga nätkoden.

På det audiovisuella planet kan jag bara säga att presentationen är god, mycket god. Grafiken är i det närmaste oförskämt vacker och helt galet snyggt ritad. Animationerna, bakgrunderna, belysningen, effekterna och modelleringen, hör alla till absolut toppklass. En del röster jämrade på förhand att spelet såg ut som ett mobilspel, ett påstående som jag finner lite löjligt, lite förunderligt - och för att inte säga ganska orättvist avfärdande. Spelar man upp Streets of Rage 4 på en storbildsskärm så kommer man nog rätt omgående till underfund med att det verkligen inte rör sig om något mobilspel här, inte det minsta alls. Estetiskt är det sannerligen drömmande ljuvt. Förtrollande vykortsvackert från ruta ett. Lägg också sedan till att bilduppdateringen nästan aldrig någonsin sviker utan att hela köret bara flyter på silkeslent och då vet vi att detta är en väl genomarbetad produkt.

Men hur är kompositionen då? En utav de mest betydelsefulla aspekterna med hela spelserien ju. Jo, musiken håller absolut måttet och kan emellanåt även bli redigt medryckande. Mitt under en bana kan musiken plötsligt byta spår till en mer dynamisk inriktning beroende på situation, eller huruvida utvecklaren vill att spelaren ska erfara ett särskilt område på ett särskilt sätt. Detta känns bra och man blir ofta ordentligt uppskruvad när tonerna hastigt sköljer över en. Dotemu hade den goda smaken att bjuda tillbaka originalkompositören Yuzo Koshiro för att tillsammans med nya kompositörer skapa spelets supermustiga soundtrack. Och ja, det låter ju förträffligt bra. Det må inte komma i närheten av det ikoniska soundtracket från de första två spelen men det är fortfarande hästlängder bättre än den experimentella, hopplöst jobbiga musiken i trean. Ljudeffekterna är också mestadels suveränt bra. Knytnävsslag, armbågsslag, skallningar, knäingar, örfilar, knäckningar och sparkar ljuder alla finfint men en del andra saker kan låta lite suspekt. Järnröret kan exempelvis låta ganska tamt och saknar ordentlig smäll, vilket kan vara en trivial sak att nämna men ändå.

Streets of Rage 4
Japp, retro-karaktärerna är också med i leken.

Trots en radda spelmässiga innovationer och en helt ny grafisk stil, är Streets of Rage 4 i slutändan en ganska säker men fortfarande icke desto mindre strålande produkt. Utvecklarna ville först och främst respektera arvet och det märks. Här finns det inga uppgraderingsmöjligheter, inget avancerat xp-system, ingen valuta att handla kepsar för, utan bara osofistikerat hederlig, gammal beat em'up-gameplay. Äventyret lutar mot någonstans mellan 2-3 timmars speltid och kan klaras ut på en eftermiddag men återspelningsvärdet härstammar i att mästra banorna, satsa på scoreboard-poäng samt ge sig i kast med de tuffare svårighetsgraderna.

Det finns också tonvis med upplåsningsbart extramaterial och hela 5 svårighetsnivåer att tackla, men de 12 kapitlen är egentligen också allt spelet har att erbjuda - om man nu inte roar sig ordentligt i versus-läget. Spelet säljs däremot för en respektabel prisslapp och om du nu känner att du har saknat den gamla spelgenren, liksom jag har, och har lite överseende med små skavanker, så är jag beredd att utfärda en full köprekommendation. Streets of Rage är tillbaka!

Streets of Rage 4
Streets of Rage 4
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Fantastisk grafik, härliga slagsmål, bra spelkontroll, utmanande, mycket att hitta och låsa upp, högt återspelningsvärde, strålande coop
-
Kort äventyr, en del oinspirerade bossar, begränsat och halvtrasigt online
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Jag dyrkade ettan, och tvåan - som snorig fjortis. Efter att ha vräkt i femkronor i Final Fight på det lokala grillköket var det snudd-på utopiskt att ha samma typ av högkvalitativa knogmackor hemmavid, nedpulat i sin Mega Drive och denna spelserie kommer därmed alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Jag hade såklart skyhöga förväntningar på denna hett efterlängtade fyra men måste dessvärre meddela att spelet är en enda stor besvikelse. Spelmekaniken känns slarvig på ett sätt som ettan och tvåan aldrig gjorde. Ibland vet jag inte varför jag missar medan fienderna kan pricka mig med sina sparkar från i stort sett var de vill. Tillkommer gör det faktum att ingenting hänt på 30 år. Spelmässigt alltså. Och det känns som bortslarvad potential för egen del. Bossarna är kassa, också. Musiken är hopplös, designen är lite för långt ifrån originalspelet för min del och online-funktionen fungerar ganska risigt. De nya karaktärerna är bra, dock. Banorna är snygga och det finns en del trevliga funktioner här.
6/10

Relaterade texter

Streets of Rage 4Score

Streets of Rage 4

RECENSION. Skrivet av Patryk Jamroz

Franska spelstudion Dotemu har återupplivat konungen av beat em' up-genren, efter 26 långa år. Vi tar oss en titt närmare på resultatet...

GRTV spelar Streets of Rage 4

GRTV spelar Streets of Rage 4

NYHET. Skrivet av Petter Hegevall

Klockan 16:00 varje dag drar vi igång Gamereactor Live där skribenter från hela vårt 14 länder starka nätverk klämmer lite på aktuella titlar, av olika slag och typ....

Streets of Rage 4 släpps om två veckor

Streets of Rage 4 släpps om två veckor

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Tidigare denna månad angav Nintendo att Lizardcubes kommande beat 'em up Streets of Rage 4 skulle släppas den 26 april, men utvecklarna skrev sedan på Twitter att det...



Loading next content