Frågan jag omedelbart ställde mig när Gears Tactics utannonserades var: "Varför har det inte hänt förr"? För Gears of War som spel betraktat kretsar ju helt kring cover-mekanik, vilket i sin tur i grova drag också är vad exempelvis Xcom bygger på. Och där hade jag varit nöjd egentligen, för ett Xcom-inspirerat Gears of War-spel hade varit fenomenalt trevligt.
Men lyckligtvis har Splash Damage haft blicken högre fäst än mig. De har verkligen velat göra något nytt med konceptet och bjuder nu därför på ett strategispel med helt andra möjligheter än vi är vana vid i denna kategori. Hela den lätt artificiella grejen med att antingen gå eller skjuta, alternativt sitta kvar och vaska sin förflyttning har slungats ut genom fönstret. Här har dina karaktärer istället tre valfria handlingar till sitt förfogande och helt enorma combo-möjligheter.
Jag spelar brädspelet Star Wars Armada på fritiden och har provat på Warhammer tidigare, och kan känna igen vissa drag. Varför låsa fast spelaren vid ett rutnät när denne lika gärna kan få flytta runt fritt? Och varför ska man bara få skjuta en gång när man kanske behöver skjuta flera gånger? Och kanske är det värt att tjurrusa in mitt ibland fienden för att spetsa en av dem med en rostig Retro Lancer, eftersom det är ett garanterat sätt att slå ut en motståndare och dessutom ger dina lagkamrater en extra handling var.
Xcom-spelen är fenomenala, men varje litet drag i Gears Tactics ger ett närmast överväldigande antal valmöjligheter. Och en av nyckelfunktionerna är Overwatch som ger dig möjlighet att spara dina handlingar till fiendens runda, vilket betyder att även det är något som måste tas med i beaktning. Beroende på vilket vapen du har, får du helt enkelt en konformad markör för att specificera ett område som din karaktär sedan bevakar. Varje fiende som kliver in i denna konformade area blir skjuten, så länge det finns handlingar kvar, kort sagt ett perfekt sätt att bevaka dörröppningar, till exempel.
Men fienden kliver ogärna i ditt Overwatch-område, och dessutom finns möjlighet för dem att svara med samma medicin och själva spärra av delar av banan på samma sätt. Att gå in genom en port där två-tre fiender skjuter med spärreld är rena kamikaze-uppdraget. Då kan du istället ta till alternativet Disabling Shot (eller senare Intimidate) för att får fienden att förlora sin övervakning. Eller bara spränga dem med en välplacerad granat, eller...
Ni fattar vart jag vill komma va? Det är ett betydligt större fokus på just valmöjligheter här än i många andra motsvarande spel, och jag får snabbt erfara att gamle presidenten Dwight D. Eisenhower visste vad han talade om när han sade: "Every battle is going to surprise you. No plan ever survives contact with the enemy."
För inte ens den på förhand mest diaboliskt uttänkta grundtanke håller särskilt länge när jag plötsligt stöter på fiender på en plats där jag absolut inte hade räknat med att det skulle finnas några. Jag ser bara en liten cirkulär del av de ofta överraskande stora banorna och kan inte riktigt avgöra vad som väntar bortanför det område jag kontrollerar. Och det här är mycket av spelets tjusning, men även en av det ändå relativt få brister som finns.
För ibland kan jag inte hjälpa att tycka att det känns som en billig utmaning att utan förvarning slunga in en trave fiender från lufttransport på en plats som är synnerligen suboptimal för någon av mina Gears. Man kan absolut argumentera för att det är en del av utmaningen, men ibland har det känts mer som otur än taskig strategi när jag fått bita i gräset.
Mestadels förgyller oförutsägbarheten dock striderna och jag har haft flera riktigt spännande strider där ett halvdött team mot alla odds ändå lyckas kämpa sig helskinnade genom horder av Wretchers för att nå slutmålet. Och för den som verkligen vill glänsa, går det att utmana sig själv genom att samla den loot som ligger och suktar längs banorna. Loot som består av vapen, rustningsdelar och andra tillbehör som bidrar till att öka dina chanser i striderna.
Men att ta en omväg för att hämta loot ger fiender mer chans att skjuta sönder dig, och det tar även tid. Alla uppdrag har delmål som ibland kan bestå av att klara något på ett visst antal drag. Att komma på hur man kan både plocka godsakerna och ändå hinna allt, är en utmaning i sig.
Mellan banorna får du möjlighet att fixa med dina krigare, som tillhör någon av fem distinkt olika klasser. Dessa hittar du och samlar du på dig under spelets gång, medan somliga är nyckelfigurer du måste ha med. Dit hör bland annat Gabe Diaz, farsgubbe till Kait från bland annat Gears 5. Du får generösa möjligheter att ställa in allt från utseende till loadouts samt att det även finns klassiska levelträd för att verkligen skräddarsy upplevelsen. Men här kan jag ibland känna att det blir lite för mycket av det goda.
Ofta upplever jag att den loot jag hittar påverkar för lite. Ett sikte som ger 5% högre chans för Critical Hits är såklart trevligt, men jag kan inte ärligt säga att det förändrar spelupplevelsen nämnvärt och det är lite för mycket menypillande där jag dessutom lotsas fram mot att byta ut gammal utrustning mot ny, som nästan alltid är bättre. Det blir lite fantasilöst och jag hade föredragit lite mindre av allt på framför allt utrustningsfronten (levelbiten med olika egenskaper fungerar utmärkt), men med större skillnader istället.
Hittills har jag bara pratat om Gears Tactics ur ett gameplay-perspektiv. Vilket känns ganska naturligt. Just spelmekaniken är så central och det är heller inte nödvändigtvis för den välskrivna storyn vi älskar Xcom. Men även på det här området överraskar spelet, vars story utspelar sig tolv år innan det första Gears of War. Och det är en stor skillnad. Gears of War bjöd på synnerligen mäktig postapokalyps, men här hamnar vi mitt i själva apokalypsen.
Ett krig rasar och den halvt odrägligt gode Gabe Diaz samt den betydligt mer svårtuggade Sid Redburn skickas iväg på ett uppdrag för att förgöra Ukkon. Denne slemme herre är ledaren och tillika den galne veteskapsmannen som framställer alla dessa Locust-varelser som så ofta är beväpnade till tänderna på olika vis, inte minst Brumak och Corpser. Det är alltså inte svårt att förstå varför denne vedervärdiga herre behöver få smaka på Lancer-motorsåg allra snarast.
Jag tänkte inte sabba nöjet för någon, men jag kan i alla fall meddela att storyn inte är något att vifta bort. Det finns flera aha-upplevelser längs resans gång för Gears of War-fans och bra vändningar som skapar en intressant berättelse, allt ackompanjerat av snygga mellansekvenser. Banorna är dessutom ofta långa och sammanhängande, vilket gör att även de bidrar till narrativet.
Just det grafiska är också väldigt bra de gånger du får njuta av den. Ofta sitter du ju på ett slagfält med kameran hyfsat utzoomat för att kunna se vad som händer, och all grafik täcks av diverse mätare. Som sig bör i denna genre, förvisso. I de fall du gör något spektakulärt, hakar kameran dock på och bjussar på motorsågsmord, halshuggningar och annat från den allra mest publikvänliga vinkeln. Ljudet hade gärna få ha mer punch dock, Gears of War-serien har alltid levererat behagliga ljudsmockor, men här blir det ofta lite fjösigt.
Om du vet med dig att du gillar Gears of War, har du mycket att hämta från Gears Tactics. Sådant som är stapelvara i den ordinarie serien finns med även här, vilket i klartext betyder att du kommer få handgranata sönder Emergence Holes, det bjuds på adrenalinstinn dialog och du får möta bossar som tycks hämtade från skräckfilmens värld. Dessutom dräller det av bekanta fiender, vapen, utrustning och mycket annat. Däremot känns det aldrig som ett fanservice-spel, utan detta är Gears of War på riktigt, och mycket av äventyret har känts mer som originaltrilogin än del fyra och fem har gjort för min del - trots att jag inser att detta är ett strategispel och inte ett blytungt actionspel.
Hatten av för Splash Damage som haft riktiga ambitioner med Gears Tactics, snarare än att bara rida på varumärkets popularitet. Det har resulterat i ett spel som gjort varje drag otroligt spännande och där det alltid finns flera valmöjligheter, och som jag misstänker kommer få betydelse för hur genren utvecklas i framtiden. Visst finns några mindre lyckade inslag som det överdrivna och lätt menlösa pillandet på trupperna mellan banorna samt det faktum att fienden ibland blir lite för oberäknelig, men sammantaget är det här något för både strategi- och Gears of War-fans jag glatt rekommenderar.