Svenska
recensioner
Wunderling

Wunderling

Spelfabriken i Göteborg fortsätter att ånga på i en sjuhelvetes fart. Wigert har testat på det senaste från Retroid som innehåller en något oväntad protagonist.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Idag är det svårt att vara originell inom den tvådimensionella plattformsspelgenren, åtminstone utan att behöva göra spelbarheten onödigt komplicerad och sluta upp med någon total röra. Göteborgsstudion Retroid har dock lyckats vara originella med ett par väldigt enkla medel och framförallt en stabil grundidé. Jag var väl egentligen ganska övertygad redan från start men när jag efter någon ynka timma klär ut den gula protagonisten till Ron Jeremy (komplett med bredlagd mustasch och krulligt hårsvall) och kastar mig mellan plattformarna för att hinna i mål i tid så är romansen ett faktum. Speciellt när det låter precis som nakna fötter mot ett klinkergolv när den rultiga Jeremy-klumpen hejdlöst knatar fram.

Wunderling
Wunderling är klart utmanande men samtidigt aldrig frustrerande. Det går ollidligt snabbt att komma igång med ett nytt försök då det finns en dedikerad knapp till att spränga "goonen" i bitar.

I Wunderling så är det lite ombytta roller sett till vad som brukar vara standard i TV-spelens värld. Jag kontrollerar nämligen inte någon direkt spelhjälte utan istället den sämsta, svagaste skitfienden som tack vare en häxas magiska spösving har fått kraften att hoppa. Hon vill att jag ska sätta stopp för grönsaksrikets ikoniska spelhjälte Morotmannen som vill rädda någon prinsessa och det är klart att jag vill delta i det här unika rollspelet - gärna hoppsparka den där brandgula vegetabilien i ansiktet och röva bort en fräsch adelstös på kuppen.

Spelbarheten i sig går ut på att Wunderling knatar framåt i skaplig takt, hela tiden, utan att jag får en chans att stanna eller byta riktning med ett knapptryck. Det är först när jag går in i en vägg som han vänder på klacken och utifrån de spelreglerna har det uppenbarligen gått att knåpa en mycket generös hög med smart designade plattformsutmaningar. Därtill måste jag plocka blomfrön för att hålla mig vid liv och dessutom undvika diverse faror, så det gäller att planera i förväg och göra en riktigt avancerad kalkyl i huvudet för att räkna ut hur jag tar mig till mål.

Wunderling
Vid slutet av varje värld vankas det mellansekvenser som kretsar kring den lite arroganta morothjältens väg mot att rädda den lokala prinsessan. Om du plockar alla blomfröm för respektive värld ges dessutom en lite djupare, överraskande insikt i deras relation.

Med tiden uppgraderas Wunderlings förmågor och likaså banornas komplexitet. Från att ha söndagsspatserat längs gröna slätter och plockat frön i en behaglig takt så rasar jag ned från väggar, hoppar undan för parasiterande kluster av bomber och navigerar mig igenom stora labyrinter där rätt knapp måste tryckas på i rätt tid från rätt håll i rätt ordning för att komma vidare - och om jag nu skulle ge mig på att ta den åtråvärda kistan på samma bana så får en ytterligare svängom räknas in i ekvationen. Jag skulle inte påstå att Wunderling är för svårt utan det är sådär härligt utmanande utan att egentligen bli för frustrerande och konceptet passar perfekt till Switch som plattform.

Berättelsemässigt har Retroid lagt sig på en bra nivå humormässigt och lyckas hålla mig motiverad att se vad som händer medan den där moroten allt eftersom tappar sina extraliv, detta genom de märkligaste bossduellerna jag någonsin har sett. Det blir jag själv som tar rollen som "boss". Mestadels handlar det om att bara trycka på någon knapp i något sorts nedbantat quick time event för att vinna men konceptet ändras varje gång och när det hela presenteras som en viss typ av strid från ett extremt känt 90-talsspel höll jag på att tappa huvudet av förvåning. Jag har visserligen garvat åt det hela till och från men de hade gjort sig bättre som rena mellansekvenser istället för att bedra mig på något utmanande klimax följt av en tillfredsställande vinst.

Wunderling
Mängden kvalitativ Ambilight får än så länge inte ge utslag på betyget (redaktionsdiskussion pågår) men det hindrar oss inte från att hylla hur tjusigt färgschemat varierar mellan de olika världarna.

Rent konceptuellt är det ett intressant genidrag att gå in i rollen som en värdelös fiende men Retroid tar inte detta så långt som jag hade velat. Det mest uppenbara är att jag aldrig riktigt känner mig som den där vanligt förekommande skräpfienden då några fler av dem inte förekommer på de olika banorna vilket gör mig som karaktär precis lika unik som morotshjälten. Jag förstår samtidigt att många bra idéer har blivit svåra att realisera men Morotmannen kunde gärna ha fått ränna förbi i periferin oftare, gett Wunderling stryk lite då och då eller till exempel så hade den hemliga kistan som finns på varje bana kunnat bytas ut mot att moroten stod där och hängde varpå den gula knatten kan göra ett klassiskt hopp på honom för att få föremålet som annars hade legat i kistan. Det går liksom lite för lång tid mellan mötena så att jag i tid och otid glömmer bort att jag bara är en simpel TV-spelsfiende som försöker sätta stopp för huvudpersonen.

Allt sammantaget så är Wunderling ett bra spel, många gånger ett riktigt bra spel. Bandesignen är grymt uppfinningsrik då de relativt få förmågorna som den gula knatten sitter på ändå kan ta honom igenom 109 olika banor utan att utmaningarna någon gång känns upprepande eller trista. Musiken och designen är genomgående trevlig och till den oundvikliga uppföljaren önskar jag att fiendeprotagonisten får mer substans, får leva och frodas mer än i mellansekvenserna så att Wunderling 2 blir det fullbordade liret där det lättspöade,1HP-packet gör revolution och slår tillbaka mot spelhjältarnas allt för långdragna herravälde.

Wunderling
Bandesignen och de tillhörande utmaningarna är grymma, uppenbart finkalibrerade och buggtestade långt in på småtimmarna i flera månader i sträck.
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Grymt smart bandesign och spelbarhet, generöst innehåll med över 100 banor, lagom utmanande.
-
Inte ett helt fullbordat koncept, vissa av bossduellerna är undermåliga.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

WunderlingScore

Wunderling

RECENSION. Skrivet av André Wigert

Spelfabriken i Göteborg fortsätter att ånga på i en sjuhelvetes fart. Wigert har testat på det senaste från Retroid som innehåller en något oväntad protagonist.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy