Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
recensioner
Bleeding Edge

Bleeding Edge

Adam har smiskat online i Ninja Theorys Bleeding Edge

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Jag tror att jag inte var den enda som höjde ett ögonbryn eller två när Ninja Theory (Enslaved, DMC, Hellblade: Senua's Sacrifice) utannonserade ett eget hjältebaserat online-spel. En färgglad skara karaktärer med egna unika förmågor och spelsätt som är tänkta att komplettera varandra för olika grenar och utmaningar är knappast unikt idag och många har försökt ta sig an Team Fortress 2, Overwatch och andra hjältar som fortfarande dansar i toppen av sin genre. Men Bleeding Edge har sina egna äss i skjortärmen för att försöka sticka ut, tillsammans med en samling svagheter som för mig har varit ytterst svåra att ignorera.

Den första skillnaden från många andra spel av den här typen (Fortnite, Apex Legends, Playerunknown's Battlegrounds, Overwatch) är att Bleeding Edge inte är en "shooter". Det finns en handfull karaktärer som har puffror eller "avsånds-attacker", men det är med handgemäng den större delen av striderna avgörs. Vare sig det är Black Metal-rockare med dålig hållning som Nidhoggr som svingar med sin sylvassa yxgitarr eller den enorme Makutu som handpiskar motståndet som den gigant han är så är den större delen av striderna närgångna och intensiva, på gott och ont.

Bleeding Edge
Bleeding EdgeBleeding Edge
Karaktärerna vi spelar som är olika och lättlästa.

Jag märkte snabbt när jag startade spelet att många av matcherna ofta kändes ganska lika varandra. Och väldigt kaotiska. Den närstridsbaserade naturen i spelet bidrar lätt till en kavalkad av effekter, förmågor och tumult som i ofta gör att man lätt tappar greppet om den taktiska sida som Bleeding Edge nånstans innehåller.

En fördel är att de olika karaktärerna ändå har unika sätt att spela på. Daemon, en form av maskerad gatuninja, är snabb och med sin förmåga att bli osynlig - utmärkt för att både överraska fiender, eller för att göra rappa attacker och sedan försvinna - spårlöst. Eller den tankklassade Buttercup som är utmärkt för att ta hand om grupper av spelare med sin oljepöl och han anfalla flera klumpade fiender samtidigt med sina sågbladsklingor. Det finns nog med variation här för att skapa en taktisk uppsättning med sitt lag och när detta väl klaffar så känns bataljerna belönande och roande. Dessa karaktärers silluetter är också tydliga nog för att försöka läsa och känna igen. Men trots detta så blir det ofta nästan enbart überkaos under de matcher jag spelat, det är också generellt svårt att skapa sig någon slags vettig överblick över vad som faktiskt händer.

Bleeding Edge
Varje karaktär kan välja mellan olika superförmågor innan en match.

Det finns tre olika sätt att spela. Control där varje lag på fyra spelare ska försöka ta över olika punkter på kartan, Objective Control där vi ska göra samma sak men de aktiva punkterna växlar och roterar under matchens gång och till sist Power Collectrion där vi ska jaga energiceller. Av de olika grenarna så kan jag personligen känna att Objective Controll är den roligaste, speciellt med ett komplett lag av vänner.

Jag tyckte också om hur olika karaktärerna kändes att spela. Makutu är till exempel helt olik Buttercup som jag nämnde tidigare trots att båda är klassade som "tanks". Den förstnämnda kan växla mellan olika lägen där han antingen kan sakta hela sig själv eller offra denna förmåga för att kunna springa snabbare. Alla karaktärer har dessutom olika specialförmågor som sakta laddas under matchens gång som ofta handlar om att skada, hela eller liknande över större ytor. Det är ofta dessa specialförmågor som verkligen kan sabotera en taktisk plan eller allmänt öka kaosnivån, som Nidhoggr som med ett riff på gitarren kan täcka en större yta som paralyserar fiender. Detta var en glädjens baneman, speciellt då spelet som sagt är har en närstridsfokus där fiender naturligt klumpar ihop sig.

Bleeding Edge
Bleeding EdgeBleeding Edge
Striderna kan bli väldigt röriga med jämna mellanrum

Men trots att det finns en serie av unika hjältar som är lätta att känna igen och med olika nivåer av komplexitet för allt från experter till nybörjare så känns Bleeding Edge ändå rätt anonymt. Den lite halvtecknade och stiliserade tonen känns som en blandning mellan Overwatch och Crackdown. Denna typ av spel är väldigt vanlig och det är svårt att visuellt sticka ut nu för tiden. Inte hjälper det att många karaktärer som trots sina visuella skillnader inte alltid känns så unika. Supportkaraktären ZeroCool har några av de minst intressanta och tråkiga små röstklippen jag hört och musiken i sig känns som teknopoppig menymusik som aldrig riktigt bidrar till de hjärtpumpande striderna.

Den sista nackdelen med Bleeding Edge jag känner faktiskt påverkar upplevelsen negativt är de tekniska problemen jag märkte av, framförallt nu dagarna vid spelsläppet. Många strider var stundtals nästan ospelbara med det lagg som uppstått och både jag och mina vänner jag spelade med hade väldigt svårt att hålla koll på var motståndare faktiskt var, eller när ett kort fryslagg på en halvsekund hindrade mig som Daemon från att kunna bli osynlig i tid och stendö i mitten av motståndarlaget. Sedan så kunde det saknas visuella effekter som under en match av Objective Control där kontrollzonen började brinna, bara det att den visuella effekten som ska visa flammor och glöd under en match helt saknades. Detta är garanterat saker som kommer att bedarra under spelets livstid, men det är en väldigt osmickrande introduktion.

Bleeding Edge
Utöver kosmetiska skin finns det också små modifikationer som ger små ointressanta fördelar under matcherna

Bleeding Edge är inte helt utan sina styrkor. Det lyckas befinna sig i en ganska rik genre utan att bara vara en rak kopia av sina konkurrenter. Närstridsinriktningen har taktiskt djup och är ganska lätt att ta sig in i, men som också ofta resulterar i kalabalik på grund av lite rörig översyn och attacker. Men det finns utrymme för samarbete och lagkompositioner vilket kan leda till seger. Ninja Theory behöver fixa till lite av spelets anonyma atmosfär, men också de tekniska förhinder som påverkat mina matcher efter att spelet släppts. Så just nu är jag förhoppningsfullt ljummen, men rekommenderar att ni håller ett öga på det under kommande månader för att se vad för extra Ninja Theory kommer göra med spelet framöver. Med lite extra arbete tror jag att detta helt klart kan vara ett utmärkt spel att kasta sig in i, men den konkurrensen idag så är det just nu inget som riktigt naglar fast mig varje match.

Bleeding Edge
Bleeding Edge
Bleeding Edge
Bleeding Edge
Bleeding Edge
Bleeding Edge
Bleeding Edge
Bleeding Edge
Bleeding Edge
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Varierade karaktärer, taktiskt djup finns här, visuellt attraktivt
-
Tekniska problem, kaotiska strider, ganska anonymt, tråkig musik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • fille49
    Jag börjar nästan spy och jag spelar inte ens VR vad är detta? Detta är ett fightingspel på ny nivå det handlar om att skjuta o slåss utan... 2/10

Relaterade texter



Loading next content