Separation

Där sitter jag. I en båt. En båt som färdas genom ett grått, övergivet landskap. Undrar när lidandet ska ta slut. Undrar vad jag ska äta till middag ikväll. Undrar om det kanske är dags att stanna inne resten av veckan för att inte smittas av corona. Jag tänker på precis allt annat än spelet jag spelar just nu. Jag har inte haft så här tråkigt sen jag fick en fiskekrok i huvudet och tvingades vänta i sjukhusets väntsal i tre timmar. Att spela Separation var dessutom ungefär lika smärtsamt.

Jag är ett stort fan av walking-simulatorer. Jag älskar Dear Esther, Gone Home, The Vanishing of Ethan Carter och Everybody's Gone to the Rapture. Till skillnad från många andra spel brukar dessa simulatorer inte fokusera på annat än atmosfär och berättelse. Något som jag personligen uppskattar mest i ett spel. Ibland lyckas utvecklare suveränt med detta, men ibland inte. Separation är ett sådant spel som misslyckas fatalt och jag skulle vilja hävda att detta är bland det sämsta jag spelat. Någonsin.

Separation inleds med att jag vaknar upp i ett mörkt rum bredvid en slags behållare. I behållaren ligger en nalle och en röst hörs som ber mig att inte falla in i sömn igen. Det var så länge sen som den mystiska personen hade besök. Kort därefter vandrar jag ut i ett grått, hiskeligt fult landskap. Jag når en dörr där rösten hörs igen. Personen kan inte komma ut. Magi hindrar dörren från att öppnas upp och det blir mitt uppdrag att hitta ett sätt att låsa upp dörren på.

Till en början är det ett enda stort frågetecken hur man ska lyckas med detta och spelet ger inte spelaren några instruktioner alls om vad man ska göra härnäst. Snart står det dock klart vad som måste göras. Runt om i världen finns pelare utplacerade. Pelare som kan reflektera ljusstrålar och det blir ditt jobb att rada upp dessa pelare så ljuset når fram. Ett förhållandevis okomplicerat koncept för en walking-simulator och det är väl ungefär lika roligt som det låter. Det vill säga inte alls. Dock kan denna subgenre komma undan med det ganska väl om där finns en intressant berättelse som engagerar spelaren, vilket Dear Esther är ett mycket bra exempel på. Separation är däremot inte det.

Du går inte enbart över berg och strand i spelet. En bit in i spelet får du tillgång till en liten båt att ta dig fram med och det är väl ungefär lika tråkigt. Kanske till och med tråkigare än att gå. Recluse Industries försöker för hårt att imponera med de Ico-inspirerade miljöerna till Playstation 2 men misslyckas ordentligt. Utöver att färdas över berg och ro din båt finns även ett par pussel att lösa. Samtliga pussel har vi sett i flera andra spel och de upprepar sig flera gånger att de inte känns smarta över huvud taget. De hade likaväl kunnat slopas helt.

Separation är exklusivt till Playstation VR vilket egentligen är synd eftersom VR-upplevelsen känns onödig och inte bidrar till en häftigare upplevelse. I denna dassigt gråa spelvärld finns inget att beundra i virtuell verklighet och det förblir obegripligt varför Recluse Industries inte erbjuder spelaren att navigera sig med hjälp av locomotion. Separation spelas istället med handkontroll där du rör dig framåt med analogspaken och interagerar med X. Något som snabbt kommer resultera i illamående hos flera spelare (bland annat mig). Lyckligtvis är spelet inte särskilt långt och det går därför att uthärda tills resan är över. År 2020 tycker jag dock att det alltid borde erbjudas möjligheten att teleportera sig i VR-spel för att motverka illamåendet hos spelare.

Förutom att vara ett förbluffande fult spel är Separation också buggigt. Flera stenblock svävar en bit ovanför marken och vissa klippor går att ta sig nedför, fastän man inte ska det och det blir därigenom svårt att ta sig upp igen. En gång fastnade jag och kunde inte ta mig tillbaka till den rätta vägen och jag tvingades ladda om spelet. Vid ett annat tillfälle kunde jag inte interagera med objekt jag var tvungen att interagera med för att ta mig vidare. Ännu en gång laddade jag om spelet men detta förvärrade situationen ännu mer. 20 minuters speltid gick förlorad, men reflektionen av ljuset mellan pelarna hade försvunnit. Puts väck! Vad jag trodde var 20 minuters förlorad speltid var således mer. Faktum är att jag fick börja om nästan hela spelet. Ord kan inte beskriva min irritation jag då upplevde och snabbt sa jag till min, annars eminenta chef, att jag planerade min hämnd för att han gav mig detta recensionsuppdrag på vilket han lutade sitt huvud bakåt och skrattade sadistiskt och tryckte i sig ännu ett paket mandelkubb.

Utvecklarna bakom Separation har dock ett viktigt budskap med sin berättelse där de vill uppmana oss att sätta sig fri från depression. Det tynger mig dock att säga att utförandet inte är bra. Till en början har man ingen aning om vad utvecklarna vill säga och när det väl blir tydligt är det för sent. Recluse Industries tar helt enkelt för lång tid på sig att berätta vad de faktiskt vill säga, och med tanke på att spelet i sig inte är roligt blir hela upplevelsen därför en horribel sådan.

Det finns inte mycket positivt att säga om Separation och jag skulle aldrig någonsin vilja rekommendera någon att spela det här. Inte ens min värsta fiende. Det är ett plågsamt uselt spel som lider av en mängd olika brister. Spelet är förvisso relativt billigt för den korta speltiden men samtidigt är chansen för att du faktiskt kommer gilla det mycket liten. Kanske till och med obefintlig.