Ash of Gods: Redemption

Ash Of Gods är på många sätt en märklig titel att försöka recensera. Likheterna med The Banner Saga-trilogin är nämligen snudd på skrattretande uppenbara när det kommer till koncept, design och spelbarhet, och det är mer eller mindre omöjligt att inte konstant brottas med tanken på att man lägger tid på en sämre kopia istället för att njuta av originalet. Spelet är dock inte dåligt i grunden, men i skuggan av sin uppenbara inspirationskälla är det svårt att bli allt för exalterad av detta strategiäventyr som saknar en egen vision samtidigt som det tillförs alldeles för få nya, egna och spännande idéer.

Ash of Gods: Redemption är baserat på den ryska författaren Sergey Malitsky noveller, och efter att ha funnits ute till PC i drygt ett år så anländer nu äventyret till konsoler (Xbox One-, Playstation 4- och Nintendo Switch-versionerna släpps den 31 januari). I detta strategi-rollspel sätts du som spelare i skorna på en rad olika karaktärer i din kamp för att stoppa en demonisk pest kallad The Reaping från att inträffa på nytt. Majoriteten av din tid kommer sedan ägnas åt att antingen konversera med dina kompanjoner för att dra historien framåt och att vara ute på slagfältet och dirigera dina trupper mot diverse fiender. Storyn och karaktärerna är dock tyvärr inget jag fann särskilt minnesvärt, även om jag tror att det delvis kan bero på att spelet verkar lida av en hel del märkliga översättningar och styltigt språkbruk som inte direkt bjuder in en till att vilja engagera sig mer än nödvändigt. Inte blir det såklart bättre heller när det ibland känts som utvecklarna blandat ihop vissa frågor och svar med varandra, vilket gör att konversationer inte känns helt sammanhängande och följsamma alla gånger. Att berättandet dessutom faller huvudstupa in i en rad klassiska fantasy-fällor så som extremt pretentiösa beskrivningar och överdriven exposition dränerar slutligen nyfikenheten så gott som totalt, och även om det absolut går att hänga i vad som händer så är det synd att läsningen inte kunde vara mer underhållande, speciellt med tanke på att man spenderar väldigt mycket tid bland textrutor och dialoger.

Stridssystemet påminner sedan en hel del om det vi hittar i The Banner Saga, men i ett försök att särskilja sig från sin ledstjärna har man valt att krydda till själva turordningen mellan de virtuella soldaterna. För här det strikt turbaserat mellan dig och fienden som gäller, och ni alternerar således ständigt med att flexa era trupper gentemot varandra tills dess att någon står ensamt kvar som segrare. Medan liknande spel sedan försöker uppmuntra en att använda så många olika typer av karaktärer som möjligt så gynnas man snarare i Ash of Gods rätt rejält om man endast har ett fåtal starka karaktärer i sitt lag då dessa kan röra sig obehindrat så länge du inte tar med några andra kombattanter att dela turerna med. För ja, du måste använda alla karaktärer du har med dig i din armé innan du kan styra dem på nytt, och bataljerna känns egentligen mer pusselbaserade då man ständigt försöker lista ut vad det minsta antalet soldater är som man behöver nyttja för att alltid ha en stark attack i varje runda. En annan skillnad gentemot The Banner Saga är att det finns magiska kort som kan spelas ut för att skapa unika attacker och strategiska buffar, och varje karaktär har dessutom en energimätare som används till speciella rörelser - en mätare som dessutom går att anfalla specifikt (istället för hälsomätaren) för att förhindra starka kombinationer från ens motståndare. Många av de mäktigaste attacker kräver därtill att du offrar dina egna hälsopoäng för att åstadkomma mycket skada på en fiende, och tycker du att det låter märkligt och semi-svårt att hänga så är det för att det är just det. Visst, man kommer in i det efter ett tag, och jag kan absolut uppskatta att man försökte skapa något unikt, men i slutändan är detta ett system som jag passerar som dugligt men väldigt besvärligt att ta till sig.

Pratar vi presentation så är det, som sagt, väldigt tydligt vart man hämtat inspirationen ifrån, och det känns väldigt märkligt att en utvecklare kan kopiera så pass mycket från en konkurrent utan det tar emot i skam-nerven. Samtidigt är det svårt att klaga på den ljuvligt handmålade grafiken man bjuds på, och allt från de stilla karaktärer i dialogerna till de fåtal mellansekvenserna håller väldigt hög klass rakt igenom. Även animationerna ger ett otroligt gott intryck då det är en fröjd att beskåda när ens fotsoldater svingar sina tillhyggen med besvär eller när en fiende faller livlöst till marken när HP-mätaren träffar backen. Musiken är även den i toppklass då den medeltida folkmusiken drar tankarna till det kala vinterlandskapen på Skellige i The Witcher 3: Wild Hunt.

Om jag sedan ska återgå till det negativa så känns kontrollen inte som den mest smidiga i genren. Att ratta strategispel med en konsoldosa kan såklart alltid vara lite jobbigt till en början, men Ash of Gods fick mig inledningsvis att tro att jag drabbats av en märklig bugg som vägrade ta in mina knapp-kommandon. Du kan nämligen välja fritt mellan dina karaktärer och fiender med hjälp av styrkorset (en metod jag brukar använda när det kommer till rutnäts-taktik då det känns mer rakt och tydligt), men av någon outgrundlig anledning så måste du alltid bekräfta dina handlingar med den vänstra styrspaken. Vill du till exempel puckla på en bandit med dina vassa dubbelsvärd så måste du välja din karaktär, fienden du vill mosa och sen föra styrspaken över samma skurk på nytt för att handlingen ska kunna bekräftats. Det tog mig runt 30 minuter av frustration att inse vad jag gjorde för fel, och ska jag vara ärlig så hade jag förmodligen gett upp innan dess om det inte var så att jag var tvungen att ta mig vidare för att kunna fullfölja denna recensionen. Jag kan sedan köpa att min hjärna var den fallerade faktorn i det här fallet, men då jag inte kan minnas när en kontroll var så såhär svår att bekanta sig med så är det absolut en notis jag inte vill utelämna helt och hållet.

Slutligen låter det kanske som att jag är extremt negativ i fallet Ash of Gods: Redemption, och i många fall är jag kanske det, även om det i slutändan är ett godkänt spel. Det är dock trist när man försöker rida så hårt på någon annans framgångsvåg istället för att försöka skapa något eget, och då framförallt när det finns uppenbar potential och talang. Den handmålande grafiken är underbar, musiken är ljuvlig och ursprungsmaterialet innehåller en hel del intressanta komponenter. Tyvärr spricker dock helhetsbilden när man inte når upp till samma standard som de man försöker efterlikna, och adderar man sedan in en del märkliga designval och ett långt ifrån felfritt utförande så kan betyget inte bli högre än medelmåttigt, Har du inte spelat The Banner Saga innan så skulle jag rekommendera att du gör det istället. Har du däremot redan lirat den trilogin, och är sugen på liknade äventyr så kan absolut Ash of Gods fylla det tomrummet på ett dugligt sätt. Förvänta dig dock inget mästerverk.