Cecconoid

Metroid och Gradius till NES var för mig avgörande, precis som Kung-Fu, Super Mario Bros samt Wonder Boy till Master System. Det var dessa spel som under 8-bitars-eran mer eller mindre gjorde mig till en TV-spelsknarkare. R-Type hjälpte till, sedan, ordentligt åhh! Även om det var något år senare. Jag dyrkare Gradius II och R-Type i flera år och när Treaure mosade ur sig det stilbildande, mästerliga Ikaruga (eller varför inte Radiant Silver Gun) fastnade jag, igen. Jag älskade även det ikoniska Fantasy Zone till Segas första konsol, som på flera sätt påminner om det pixelbaserade, urtjusigt retromysiga Cecconoid från enmans-studion Thalamus Digital.

Storybeskrivningen gör mig lika lycklig som grafiken, som är en mix mellan Zaxxon och Metroid och andas så mycket 80-tal att det liksom kittlar i Mellangården. Rymdfärjan Equinox är under attack. Den onde Stormlord och hans minioner beskjuter den fredliga fregatten för fulla spätt och mänsklighetens enda hopp är attackkapseln Samurai-1 som först måste lokalisera Captain Solomons nyckel (haha!) för att sedan kunna låsa upp dörren till Stormlords moderhjärna, för att sedan mosa sönder rubbet med kraftig, ihärdig eldgivning. Låter skoj va? Håller såklart med. Story i ett spel blir inte mycket mustigare än så, skulle jag vilja säga.

Spelupplägget påminner väldigt mycket om Fantasy Zone även om varje skärm innebär fällor som måste tacklas för att man ska kunna avancera. För att vara en sidoscrollande shooter är detta alltså inte ett snabbt spel där det handlar om att forcera fienderna och skjuta okontrollerat, tvärtom. Det handlar snarare om perfekt positionering av sitt lilla pixliga rymdskepp för att undvika fiendemissiler och annat hemskt, och istället precisionspanga undan fiendeskepp och robotar och ta sig framåt, mot nyckeln. Mot moderhjärnan. Många av skärmarna är roliga. Vikten av placering är enorm och skjuter gör man genom att dra fingret åt det hålls om de pyttesmå pixelkulorna ska ta vägen. Ibland tycker jag att själva skjutandet känns minkigt. Tramsigt verkningslöst, men ju längre in jag kommer i spelet ju mer kraft får attackskeppet Samurai-1 (världens bästa namn på ett rymdskepp, korrekt) och ju bättre blir jag på att positionera mig helt rätt.

Bristen på tempo är ett bekymmer, dock. Jag blir i omgångar en smula uttråkad även om grafiken och musiken håller mig kvar. På det stora hela är Captain Solomon en estetiskt uppvisning i perfekt avvägt nostalgimys men spelmässigt hade det varit roligare med något mer i stil med Gradius, ärligt talat.