Rune 2

Jag älskade Rune. Älskade. Jag har mycket kära minnen från en hel drös skrikiga LAN-kvällar hemma hos barndomskompisen Jimmy då vi kopplade ihop fyra stycken Macintosh-burkar, växlade mellan Quake III Arena och Rune och spelade i dygnslånga maratonpass. Jag minns ljudet när jag valde vapen nere i katakomberna under själva gladiator-arenan där vikingarna i Rune slogs om vinsten och jag minns musiken under själva singleplayer-portionen samt hur snyggt det var, för 19 och ett halvt år sedan.

Sedan dess har utvecklarna Human Head Studios spottat ur sig det jag anser vara ett av tidernas fem bästa förstapersonsskjutare (Prey) samt tvingats slänga flera års arbete med Prey 2 och efter 19 år är det nu dags igen, för Thor, Freja, Oden, Loke och alla de andra gudarna ur asatron att återigen ställa till med oreda i evighetsprojektet Rune 2 (som egentligen var tänkt att heta Rune: Ragnarok) och under den gångna veckan har jag tillbringat massor med tid med denna smått katastrofala uppföljare.

Rune var en passionsprojekt för Human Head-gubbarna Michael Larson samt Chris Rhinehart. Det baserades på Unreal Engine (1), var brutalt läckert rent grafiskt och delade tillräckligt många förtjänster med multiplayersuccéer som Quake samt innehöll tillräckligt mycket mytologi och mystik för att trollbinda under en längre tid. Rune var kungligt och det smärtar mig att skriva de saker som jag nu vet att jag måste få ur mig i denna recension. För Rune 2 kan mycket väl vara årets slarvigaste spel, alla kategorier, och den mest fiaskodoftande skräpuppföljaren jag skådat på många, långa år.

Världen i Rune är raserad när äventyret börjar. Ragnarök är i full gång och kraftkarlar som Thor och Oden har inte lyckats få bukt med den oreda som Loke skapat. Du axlar rollen som den morske vikingen Heimdal som från start har cirka två timmar på dig att samla erfarenhetspoäng, vapen och utrustning innan du färdas till en parallell dimension där Loke väntar. Allt börjar med att Heimdal ombeds välja en kompanjon i form av en av gudarna Thor, Hel och Oden och dessa tre figurer representerar i stort spelets klass-system som fungerar lika illa som i stort sett allt annat som Human Head här stoppat in. Storyn är tunn, berättandet haltar och det finns inga röda trådar här, inget som binder ihop saker och hela premissen med Ragnarök känns bara larvigt ihålig och ekande tom, framförallt med tanke på att Human Head faktiskt haft 19 (!) år på sig att fundera ihop vad Rune 2 ska handla om, kretsa kring och hur det ska struktureras.

Rune 2 handlar om att söka efter ett antal gamla reliker vars kraft kan hjälpa Heimdal på vägen och i slutändan kunna stoppa den domedag som råder men innan du hunnit dit, har du garanterat tröttnat på hur mycket buggar och ofärdiga tekniska samt spelmässiga lösningar detta innehåller, och raderat det från din hårddisk. Human Head Studios försattes ju som vi alla vet nyligen i konkurs och senare samma eftermiddag utannonserade utgivaren Bethesda att man grundat en ny Chicago-studio vid namn Roundhouse Studios bestående av samtliga av medarbetarna från Human Head. Detta kom som en fullständig chock för Rune 2-utgivarna Ragnorok Game LLC som inte hört ett knyst om något av detta men såklart märkt av att Human Head i princip bara maskat sig igenom slutfasen i utvecklingen av Rune 2 och i slutändan levererat ett spel som känn som en skymf mot Rune-fansen, från första början hela vägen till det makabert antiklimaktiska slutet.

Det märks såklart att Human Head dessutom haft problem med det faktum att deras planer för denna uppföljare tvingats skrivas om i och med att Sony Santa Monica för lite drygt 18 månader dundrade ut God of War till Playstation 4, som norpade hela konceptet med nordisk mytologi och Ragnarök-törstiga bärsärkvikingar från Rune och gjorde det till något mästerligt. Den mängd mytologi som finns med i Rune 2 känns som om den hämtats från baksidan av ett flingpaket och rent tematiskt känns inramningen oseriös och flamsig, precis som spelmekaniken i sig. Spelkontrollen är sladdrig och bråkig, kameran stökig och hit-detektionen har under den gångna veckan framkallat vilda raseriutbrott här hemma på en nivå som väldigt få andra spel ens varit nära att lyckas med under de senaste tre åren.

Sen har vi ju det här med alla buggar och hur många moment i Rune 2 som aldrig färdigställts. Fiender poppar fram sex centimeter från min karaktär utan förvarning och laddas ur bilden lika snabbt medan specialattacker inte renderas (även fast vissa specifika ljudsekvenser spelas upp), texturer försvinner och spelet har under mina timmar kraschat över tio gånger. Det är dessutom rysligt uselt optimerat trots att grafiken känns som om den hämtats från ett minst fem år gammalt PC-spel.

Rune 2 försöker verkligen vara God of War till Playstation 4. Det vill så otroligt gärna vara God of War. Det delar samma hack 'n' slash-upplägg, samma typ av kameraplacering, konceptuell inramning, karaktärer, mytologi, vapen samt grundläggande design. Det handlar i stort om att utforska semi-öppna actionmiljöer, hacka ihjäl anstormande hejdukar, ta död på ett par frustande bossar samt färdas med båt mellan olika delar av spelvärlden. Faktum är att det känns ganska precis som en riktigt usel God of War-kopia, som när den kinesiska filmmarknaden styr upp filmer som Lion Lord som släpps på DVD (!) samma vecka som nya Lejonkungen går upp på bio i USA, eller som när det amerikanska produktionsbolaget The Asylum släppte Atlantic Rim två dagar innan Pacific Rim gick upp på biograferna, baserat på exakt samma koncept med 122 000 gånger sämre. Så känns Rune 2, som ett dåligt, dåligt skämt.

Visst finns det ett PvE-läge som låter dig samt tre vänner hoppa in i Lokes dimension för att försöka smiska den olydiga bråkstaken tillsammans och visst finns det en multiplayerkomponent här precis som i det första spelet för 19 år sedan, men det gör ingen skillnad. Ingen skillnad alls. Rune 2 är den sämsta uppföljaren till ett superbt spel jag testat på säkert tio år och ett av årets sämsta spel.