Låt oss diskutera Terminator: Resistance. Jag tänker vara ärlig och säga att jag egentligen inte är den ultimata recensenten för just det här spelet (om den nu finns någon sådan, vill säga), då jag inte är något särskilt stort fan av just Terminator. Jag kan inte heller säga att jag har någon vidare superkoll på spelstudion Teyon som ligger bakom Terminator: Resistance, förutom att det har gjort Rambo: The Video Game som står sig som ett av tidernas sämsta spel, alla kategorier. Men nu sitter vi här och det är väl bättre om jag är så ärligt jag kan vara redan från start, eller hur?
När jag fick Terminator: Resistance i mina händer av chefredaktör Hegevall, för att skriva min först recension så suckade jag, djupt. Rätt jävla högt också. Jag kan till och med ha svurit, kanske yttrat ett par väl valda könsord i tysthet, knutit näven i jeansfickan. Jag hade inga höga förväntningar på varken berättelsen, berättandet eller på spelmekaniken och hade tänkt att spelet i sig inte skulle innehålla mycket mer än vad ett klassiskt förstapersonsskjutare skulle göra, men med ett inslag av lite Cameron-doftande mördarrobotar från framtiden.
Terminator: Resistance är inte bra, det har du redan lyckats lista ut redan. Inte bra alls. Men helt ärligt, det har inte varit tio timmar av endast hat och ondska. Inte heller tio timmar av lidande och misär. Jag är positivt överraskad av en hel del i det här spelet, vilket ändå är ett ganska bra betyg från någon som som jag. Trots att Terminator: Resistance släpptes i samband med Terminator Dark Fate så har spelet i sig ingenting med den filmen att göra utan är baserad på framför allt den första filmen.
Du kastas in i en postapokalyptisk värld år 2028 i Los Angeles där du spelar en ny karaktär, Jacob Rivers, en soldat från den utrensade "pacific division". Utan någon egentlig introsekvens eller någon form av bakgrundsinformation så får du ditt första uppdrag att ta dig ifrån Pasadena. Mekaniken i sig är typisk, klassisk och du blir slängd rakt in i action från det att du plockar upp handkontrollen, dock inte mot T800-robotarna, utan ett gäng mindre avancerade androider utan någon som helst artificiell intelligens (de riktiga utmaningarna kommer inte förrän ett par timmar in i spelet.)
Bara ett par minuter in i Terminator: Resistance börjar du att leta efter andra överlevande från motståndsrörelsen. Karaktärerna är ganska ytligt uppbyggda och jag tycker inte att man får någon vidare koppling till någon av dem, men det som överraskade mig var att du har val att göra både i konversationer och i handling som kommer att påverka dig och ditt spelande längre in i äventyret. Valen kommer att göras i olika utsträckning, allt ifrån ifall du väljer att lämna kvar ett föremål på ett specifikt ställe till val du kommer att göra gällande andra karaktärers livsöden. Baserat på valen du väljer att göra genom spelets gång får du möjlighet till olika slut, vilket också är en positiv aspekt i mitt tycke.
Terminator: Resistance innehåller en del "lootande", vilket för mig, som älskar sånt, verkligen uppskattar. Du kan uppgradera dina "skills" inom tre grenar; "Combat", "science" och "survival". Däremellan lär du dig allt ifrån "lock picking" och "hacking" till "explosives" och "weapons". En annan skoj detalj är att merparten av motståndsrörelsen är kvinnor, väldigt sträva sådana som verkligen vet hur man trakterar en kulspruta.
Explosivt, är bara förnamnet här. Det sprängs saker ganska precis överallt, hela tiden, och vapnen känns ändå helt okej. Synd bara att banorna är enformigt designade och fienderna löjeväckande dumma. Tio timmar går dock rätt snabbt. Minuspoängen går framför allt till grafiken och de platta beskrivningarna av karaktärerna. Jag hade förväntat mig mer, speciellt efter hur trailern och stillbilderna såg ut från utvecklarna.
Jag vill absolut inte såga Terminator: Resistance rakt av då det innehåller ett par förtjänster men överlag är den tunna handlingen, platta karaktärerna, trista banorna och korkade fienderna det som gör att detta ändå inte når upp till gränsen för godkänt.