Sparklite

Konkurrensen i indie-spelmarknaden är stentuff och visst finns det ett närmast oändligt stort utbud av snarlika titlar som Sparklite. Red Blue Games äventyr checkar nämligen nästa alla boxar för vad som definierar ett spel inom indiegenren: Pixelgrafik? Check. Metroidvania? Check. Utmanande trail-and-error? Check. De urvattnade klyschorna Dark Souls-svårt samt A Link to the Past-inspirerat passar bra även här. Inte alls dåliga inspirationskällor ändå, men dessvärre når inte Sparklite upp till samma höga nivå som dess förebilder även om potentialen helt klart finns där.

I Sparklite får vi bekanta oss med Ada som kraschar i landet Geodia efter en vild storm. Under kraschen separeras dock Ada från hennes trogne robotkompanjon. I jakt på sin vän upptäcker hon en ondska som hotar världen. Ada är den ända som kan stoppa dem och nu måste hon ge sig ut till Geodias alla hörn för att rädda mänskligheten.

Resa försvåras i och med att Geodia är ett hänsynslöst land. Visserligen är Ada en stark och kapabel kvinna rustad med ett slagkraftigt vapen och ett par jetskor för att kvickt undvika slag. Men här härjar kraftiga monster fritt och människor har därför bosatt sig på en tillflyktsplats som flyter högt upp bland molnen. Lyckligtvis finns ett gäng kapabla samt trevliga personer där som hjälper dig med resan och kommer till din undsättning. Varje gång du dör plockas du nämligen upp av den flygande staden och kureras tillbaka till full hälsa. När du sedan gjort dig redo för att återvända till världen under har kartan kastats om. Äventyret kretsar således kring att tålmodigt pröva sig fram för att lära sig fienders beteendemönster, samla resurser för att stärka Ada, besegra bossar, och rädda världen.

Lyckligtvis är Geodia en trevlig värld att utforska. Inte endast är designen sagolikt läcker, utan musiken ackompanjerar den stämningsfulla världen på ett utmärkt vis. Varje område, som låses upp i turordning efter att en boss besegrats, är ljuvligt samt egendomligt designade. Det finns även en massa att upptäcka i landet och det ges gott med incitament att utforska alla hörn inställt för att snabbt spring till bossen och ta sig vidare. Det bästa och mest lönsamma att utforska är grottor, liknande tempel och shrines från The Legend of Zelda-serien. Dessa är korta utmaningar där antingen strider eller plattforming är i fokus och du belönas med essentiella verktyg för att stärka Ada.

Det glädjer mig även att Sparklite inte straffar mig för hårt när jag dör. Jag behåller alla verktyg som stärker Ada och det enda som går till spillo är förbrukningsbara items jag samlat på mig under rundan. På så vis kan den mindre skicklige spelaren, jag, ständigt göra framsteg och eventuellt klara av att tackla större monster. Det är rättvis utmanande och för den som vill sätta sin förmågor på prov kommer definitivt få dem beprövade om de försöker spela mot klockan.

Halvvägs in i det drygt 9 timmar korta äventyret blir det dock för mycket av det goda. Sparklite gör dessvärre väldigt lite för att förnya upplevelsen. Alla manicker som låses upp använder jag en gång och det är för att öppna porten till det nya området. Alla vapen jag tillhandahåller känns meningslösa och extremt oanvändbara i strid. Jag låser upp dem, prövar dem, och sedan fortsätter jag, precis som jag gjort tidigare, med att slå och hoppa undan fiendens slag.

Tråkigt nog dras även spelet med irriterande buggar. Ibland fastnar vissa fiender i marken, spelet har frusits, och alldeles för ofta spelas ett plötsligt öronbedövande tjut som får mig att uppskata tonerna av skrikande barn. Tack å lov kan buggar åtminstone justeras i efterhand. Men eftersom Red Blue Games valt att addera ett totalt meningslöst flerspelarläge där den ena styr robotkompanjonen (tänkt Cappy i Super Mario Odyssey fast utan det som på något vis kunde vara roligt med att kontrollera hatten) känns det oförståndigt att tid dedikerats till det istället för att filtrera ut spelförstörande buggar.

Det är verkligen synd att detta i slutända inte blev det underbara äventyr jag initialt tyckte att det var. Red Blue Games gör mycket bra med Sparklite och det är otroligt lätt att engagera sig i världen och förstå vad som krävs. Spel inom samma gener har vanligtvis en avskräckande inlärningskurva, men inte Sparklite. Den intuitiva spelupplevelsen ihop med den förförande designen och musiken fick mig fastlåst framför skärmen den första halvan.

Sedan tog det stopp. Hur gott tårta på tårta än låter så blev det helt enkelt för mycket av det goda här. Äventyret hade mått bra av mer variation samt utökad nytta av upplåsbara vapen i form av pussel eller användarvänlighet för att skapa djup och möjligen förlänga äventyret. Det var ett gott första försök Red Blue Games. Förhoppningsvis blir detta en lärdom att bygga vidare på och jag ser med spänning fram emot vad studion lyckas koka ihop här näst.