Song of Horror

Protocol Games Song of Horror lyckas, i min mening, med det som andra spel i genren oftast går bet på; att skrämma livet ur dig utan överdrivet många snabba kameravinklar, chockerande klipp och nära, plötsliga skrik i symbios med stroboskopiskt stickande bilder av verkliga, gående mardrömmar. Utan här är det lugnt och sansat. Du vaggas in i en falsk säkerhet och utforskar i lugn och ro omgivningarna i jakt på herren som äger det anrika godset.

Spelet börjar med att vi, i skorna på den jobbtrötte Daniel, kommer hem efter jobbet en fredag och inte vill annat än att sjunka ned framför tv:n och låta arbetsveckan flyta iväg bakom oss. Bara det att telefonen ringer och innan vi vet ordet av, är vi på väg till en 1800-talsvilla ägd av vår arbetsgivares senaste kund; romanförfattaren Sebastian Hush. Saken är den att ingen har hört ifrån herr Hush på några dagar och då hans senaste manus efterlysts, är det av största vikt att ordsmeden hittas omgående. Enter Daniel; som lagom irriterad kommer till huset och snabbt inser att något inte står rätt till. Dörren svajar på lätt gavel, i hallen står väskor och på krokarna hänger kläderna kvar. Men ingen är hemma. Inte en människa syns till. Det enda som hörs är en hypnotiserande, öm melodi.

Daniel kliver in i en snudd på viktoriansk inredd matsal; väggarna är prydda av tavlor, längst ena kortsidan, bredvid en dörr, står ett vitrinskåp i massivt trä och i mitten av rummet ett matbord, dukat för underhåll. I taket ovan det hänger en anrik lampa och kastar ett dovt ljus över serveringsvagnen utmed fönstren som vetter mot den dunkelt mörka gården. Daniel fortsätter genom rummet, lockad av ett vikt papper placerat på handtagen till glasdörren till vänster om vitrinskåpet. När han läst den och öppnat dörren, får han genast syn på det som pryder väggen direkt till höger; en trädörr. Konfunderad öppnar han den och möts av vad som känns som din typiska källarnedgång; betongväggar kantar en trappa som, täckt av årtal av damm, leder ned i kompakt mörker. Så fort han kliver in slår inte bara dörren igen bakom honom, utan även försvinner.

Historien som berättas i Song of Horror görs så genom en handfull olika karaktärer (alla med olika åsikter, funderingar och öden) och även om jag personligen inte är överdrivet intresserad av fasansfulla fabler om övernaturliga väsen, är den något jag misstänker kommer dra in den hugade. För att inte tala om möjligheten att skrämma slag på. En så enkel sak som kamerans placering kan göra mycket för sistnämnda och om du någon gång spelat främst någon av Quantic Dreams spel, kommer du känna igen dig här. Placerad utifrån en fixerad vinkel ser vi oss själva knalla omkring och då vi kommit in i ett nytt rum eller vrå; byts den. Inte helt sällan för att sättas öga mot öga med något utom denna värld otäckt.

Spelmekaniskt påminner det här om Gone Home. Likt Fullbright Companys vackra upplevelse går en stor del utav det här ut på att vandra omkring och inspektera olika föremål för att ta dig vidare; en låst dörr behöver en nyckel för att öppnas, men denna nyckel ligger fastkärrad i en låda. En vattenbredare kräver elektricitet för att fungera, men vad händer då elektriciteten är helt avstängd? Det finns mycket att titta på och detta görs genom att rikta spaken mot föremålet och sedan interagera med det genom en nedhållen knapp. Är du inte ett fan av promenadsimulatorer är därmed en varning utfärdad.

Är du däremot anhängare av artistiskt läckra mellansekvenser, är det snarare en inbjudan. Högkontrastade svartvita bilder, nästan tuschtecknade sådana, visar upp hemskheterna och även fast de är vagt rörliga, räcker det gott och väl för att både måla upp känslan och bygga behov av nya brallor.

En annan faktor som är vital när det kommer till skräckspel, är musiken och ljudet. Här har vi kristallklart, stämningsfullt ljud som beroende på situation förändras. Direkt när jag kliver in i ett rum börjar en oroväckande nerv spela och jag känner mig genast utlämnad och obeskrivligt sårbar. Bara det att ljudet helt plötsligt tystnar helt är en berättarteknik som är hårresande effektiv. Eller något så enkelt som knaket när din karaktärs skor får de gamla golvplankorna att knarra och ekot dröjer sig kvar...

Jag vill egentligen inte saga för mycket om Song of Horror. Det är inte för den lättskrämde (läs mig). Eller den som somnar så fort det går mer än tre sekunder mellan varje actionsekvens. Missförstå mig rätt; det finns intensiva partier där det gäller att vara snabb på båda responsen och tanken, men då det här prioriterar en psykologisk approach snarare än hätskt stressande, finns det mer av den varan. Och slutligen, de få minusen (bitvis tröttsamt röstskådespeleri, viss fördröjning i bilduppdateringen och en oändlig ljuskälla; kom igen, hur realistiskt vore det inte att helt plötsligt bli begravd i korpsvart mörker?) drunknar i den klockrena atmosfären, ljudet och fingertoppskänslan i att få mig så utlämnad och sårbar. Är du skräckfanatiker är detta ett måste.