Rain of Reflections: Chapter 1

Det finns mycket som är bra med svenskutvecklade Lionbite Games nysläppta Rain of Reflections. Ta bara en sådan sak som att det faktiskt har drag hämtade från boken Children of Men (författad av P. D. James och för den breda massan kanske mest känd för filmatiseringen från år 2006), med viss inspiration från The Handmaid's Tale och en atmosfär från Blade Runner. Det handlar alltså om en mycket dystopisk historia där barnafödandet dött ut, och med det står hela mänskligheten på gränsen till den totala kollapsen - men med en sexig värld i samma anda som Ridley Scotts berömde filmklassiker.

Hur gör man ens ett spel baserad på detta? Svaret är att man gör det till ett hyfsat traditionellt äventyrsspel. Men varför göra det enkelt för sig? Lionbite har därför kastat in en variant på det rutnätsbaserade stridssystem (om än med mindre synliga rutor) vi hittar bland annat Mutant Year Zero: Road to Eden och Xcom-serien, och kryddat detta med massor av pussel. Genast börjar det låta lite spännande, eller hur? Och det minskar väl inte direkt när jag berättar att denna futuristiska thriller dessutom har efemära huvudpersoner som byts ut i vart och ett av de tre kapitel som alla är kompletta spel i sig självt.

Nu har alltså det första kapitlet släppts, och här vi får stifta bekantskap med forskaren Wilona Hart. Hon är en av invånarna i högteknologiska One City och i allra högsta grad inblandad i problemet med det faktum att människorna snart är ett minne blott. Redan här börjar en av de stora bristerna med Rain of Reflections uppenbara sig. Berättandet är nämligen inte särskilt bra, vilket såklart inte riktigt håller i ett spel som ska drivas framåt av just berättelsen. Utan att ha fått lära känna henne annat än via mejl, väntas jag förstå vad som driver Wilona och ta med henne på äventyr.

Ganska snabbt kastas jag in i de många pussel som är en stor del av Rain of Reflections. Ska du hacka något får du vara beredd på att flytta staplar, rotera objekt och liknande. Det här är något jag sällan tycker fungerar särskilt bra i andra spel, och det gör det inte här heller, helt enkelt för att det absolut inte förmedlar känslan av att faktiskt hacka något. Men Rain of Reflections har även problem med att förmedla känslor i allmänhet. Dessutom överanvänds samma spelmekanik och gör att den snabbt blir gammal.

Redan tidigt reagerar jag därför över hur pass styltigt jag upplever dialogen trots bra röstskådespeleri, sannolikt en konsekvens av stela och tveksamt läppsynkade ansiktsanimationer samt en huvudperson som när hon står stilla tycks ha fått en släng av rigor mortis. Den underbara grundpremissen som faktiskt finns för ett äventyr utöver det vanliga, motarbetar mig liksom att ta till mig av det roliga. Jag verkligen älskar ju science fiction och denna typ av regniga megastäder i svart glas och neon gör mig alltid på väldigt gott humör.

Nåväl, klart är att Wilona tycks drivas av moraliska dilemman kring den forskning som bedrivs angående mänsklighetens knapphändiga fertillitet, samt att hon tycks ha en mäktig motståndare när hon bestämmer sig för att göra något åt saken. Utan att veta mycket mer än så tar historien sin början på riktigt. Om du upplever att jag hittills varit mestadels negativ, så är det för att jag inte kommit till spelets styrka ännu.

Som jag skrev i början, har utvecklarna inte varit rädda för att skaka om formeln för hur ett äventyrsspel ska se ut och fungera. Därför kommer du mellan varven behöva smyga dig förbi vakter och liknande. Wilona har en osynlig mantel till sitt förfogande (tänk den i Harry Potter, men med batteridrift) och mellan varven hamnar du i regelrätta strider... bara det att du själv i huvudsak inte strider. Du bör istället använda din list för att ta dig förbi fienden som inte alls behöver dödas, och hela tiden uppmanas du vara smart för att ta dig framåt samt att utmaningen känns väl avvägd.

Här har Lionbite lyckats och detta känns som något jag hade betydligt roligare med än allt hackande och de mellan varven lite väl långa transportsträckorna i ett spel som bara är runt tre timmar långt. Tyvärr finns bara Wilona att spela med samt en person till (som jag av spoiler-skäl låter dig upptäcka själv), och lite mer variation samt större uppdrag i detta perspektiv hade uppskattats.

Jag gillar verkligen spelvärlden som, även om den inte är den mest originella, ser ut och fungerar som bra science fiction ska göra. Allt är dessutom ypperligt tonsatt och det känns som att det under ytan finns en vilja att berätta så mycket mer. Men tre timmar är i slutändan kort tid och då finns som ovan nämnt ändå en del transportsträckor, och jag känner heller inte att jag riktigt fick den kontakt med protagonisten jag hade behövt - i synnerhet som hon till nästa del alltså är utbytt mot någon annan. I slutändan uppskattar jag därför ambitionerna och ramverket mer än det faktiska innehållet, även om jag ser fram emot att få se vad som händer i del två. För världen är det som sagt inget fel på.