Ghost Recon: Breakpoint

Man kan inte beskylla Ubisoft för att inte ha tagit fasta på det som tydligen fångat intresse och som dragit spelare. Från och med förra spelet, med suffixen Wildlands, lades mycket mer fokus på samarbete och inte bara möjligheten, utan ett starkare initiativ, till att dra ihop upp till fyra kompisar och lira tillsammans. Och medan det inte är något fel på det, märks det tydligt att den trenden är något som även genomsyrat Breakpoint.

Så, vad är Breakpoint? Det tilldrar sig på en exotisk ögrupp någonstans i medelhavet vid namn Auroa, platsen den excentriske Elon-Musk-Mark-Zuckerberg-doftande entreprenören Jace Skell valt för sitt företagsimperium Skell Technology. På utsidan målas det upp som det visionära underverket som utgör alla politikers mest våta dröm; med viljan att skapa ett hållbart samhälle där hungersnöd och fattigdom inte existerar och där människor lever och drivs av innovation, specialiserar det sig inom drönarteknologi och en mer hållbar morgondag. Men det hade inte varit mycket till intrig om det hade varit den hela sanningen, eller hur? Just det, en herre vid namn Cole Walker har nämligen insett den sanna potentialen i dessa flygande laserbrödrostar.

Det ska tilläggas att herr Walker är före detta Ghost-överste och, efter att ha, ska vi säga tröttnat, på Ghosts ideologi, har brutit sig ut och skapat sin egen grupp, kända som "vargarna". Tillsammans med dessa avser han skapa en ny världsordning styrd av skoningslösa, evigt vakna, mördardrönare och barskt sätta P för alla som tycker annat. Den någorlunda snälla (och någorlunda okorrumperade) delen av CIA tycker annat och skickar, under arbetsnamnet Greenstone, spöken för att slakta andra spöken.

Jag ska villigt erkänna att grundpremissen för Breakpoint inte är den mest originella eller nytänkande, men lyckas ändå plantera en någorlunda trovärdig och ursäktande anledning till att tukta trilskande legoknektar. Så då blir det upp till dig själv att bjuda till med en skopa originalitet. Vilken typ av lakan iklär du dig för att identifiera dig som spöke? Och hur ser du ut? Den första aspekten i Breakpoint är, som många andra spel nu för tiden, att skapa sin egen karaktär och medan jag själv ansåg att de var lite för stereotypiska, duger de för actionfyllt blygemäng. Sedan har vi de olika klasserna; assault, krypskyttar, pantrar och sjukvårdare (låter inte lika insatt på svenska). Dessa har såklart sina egna specialiteter; allt från att agera kanonmat till att ligga i skuggorna till att styra flygande förbandslådor. Och alla kan uppgraderas, vilket verkligen gör varje klass unik och utstickande. Jag själv körde på smygtaktiken, vilken inte fungerade så direkt jättebra i slutändan.

För själva spelandet kan verkligen bära eller brista (kunde inte låta bli) sett till hur det spelar. Även fast det finns en uppsjö av vapen (och lika stor uppsjö tillbehör och delar för möjligheten att skräddarsy), samt att många av dessa är väldigt tillfredsställande att använda, kan jag inte låta bli att tycka att de också känns väldigt slit-och-slängiga i stridens hetta. Det handlar inte om känslan (även fast vissa puffror känns lövtunna), utan snarare hur de hanteras. Såhär, va; till att börja med har vi siktet. Ingen direkt indikation på sikte (om vi inte talar första person; plus för att kunna använda det i fight), utan istället en klassisk cirkel-kvadrat-hybrid. När denna känns som den är placerad i mitten av fiendeplytet kan du trycka av och hoppas att kulan sitter. Det gör den i mitt tycke sällan, medan fienderna däremot verkar kunna sätta bollen mitt i krysset från åtta fotbollsplaner bort (lite som i Far Cry 2).

Vad som också liknar Far Cry 2 är spelvärlden. Nej, det är inte ett exotiskt Afrika, utan en exotisk djungel, vildmark, träsk och höga berg täckta av snö. Det dessa spel dock har som gemensam nämnare är fokus på storlek. Nu har jag ingen direkt landmassa i huvudet, men här har vi ett klassiskt fall av den påtvingade känslan av stora, öppna landskap och spelarfrihet. Utan att faktiskt erbjuda så mycket. Visst, det finns sidouppdrag, resurser att samla för att tillverka förnödenheter för att överleva, uppgraderingar till vapen och en massa annat (i sann Ubisoft-övermäktighetsanda), men överlag känns det som fiendeläger, ödemark. Fiendeläger, ödemark.

Men, innan jag fortsätter, låt mig gå in på det jag nämnde tidigare. Smygande. Detta hör i och för sig ihop med kameran, men påverkar spelandet å det grövsta. Istället för att byta axelkamera med klick på högerspaken, görs detta via R1 (PS4) och är något som, i alla fall i min mening, sabbade saker och ting rejält. Ända sättet att ändra är att ställa sig i skydd (som görs automatiskt så fort du kommer nära nog) och går åt ett håll. Detta gjorde att jag, tack var den i övrigt klumpiga kameran, inte han ducka eller ställa mig bakom trädet i tid. Busarna såg mig och helvetet bröt löst. Och på grund av axelsituationen (och siktet) hade jag inte samma kontroll över situationen vilket ledde till en snar, omedelbar och även ögonblicklig död. Säkerligen ligger det lite i att jag inte tränat upp mig ännu, men den här inledande situationen upplever jag som lite avskräckande.

Nu känner jag att jag varit lite för saltig och pessimistisk för att nästan orka med mig själv. Och du kanske tänker att jag inte har något gott att säga om det här. Men det har jag. Att flyga runt med drönare och från ovan kartlägga fiendens positioner, ger exakt den där segersöta smaken (och känslan) av att ha överhanden och utnyttja situationen. Och även om jag inte hade möjlighet att spela tillsammans med någon under min tid med spelet, kan jag tänka mig att flerspelarläget (där du kan hoppa in och ut, dela de sparade framstegen och sätta hårt mot hårt i fyra mot fyra-matcher) nog kan tillföra mycket mer. Som jag sa i början; det märks var fokuset ligger någonstans.

Jag ska försöka börja samla ihop mig. Ghost Recon: Breakpoint är inte ett dåligt spel. Det är inte ett fult spel. Det har sina stunder då man sitter på nålar, vrålar av glädje eller är på väg att bryta kontrollen itu efter att för trehundrafemtioelftekommanittioandra gången fallit för samma fiende. Och det är trevligt. Det är så ett spel ska vara. Gillar du att skräddarsy din karaktär och jaga små uppgraderingar i form av förmågor exklusiva till de olika klasserna, så kommer du ha kul med det här. Har du ett gäng kompisar som alla seglar åt samma håll? Så kommer ni uppskatta det här. Är ni däremot ensamma, eller rätt svårflörtade vad gäller mikrotransaktioner och utom denna värld långa laddningstider för att koppla upp dig till ett alltid uppkopplat spel, så kanske underhållningsvärdet stagnerar efter några timmar.

Jag tror att Breakpoint kanske kan jobba upp sig. Med lite patcher som fixar irriterande buggar (det händer att du fastnar i mellan olika objekt i tid och otid), lite träning från ens egen sida och kanske även en vän eller två som också kan bortse från en klumpig spelkontroll... Så har du ett okej spel. Varken mer eller mindre.