Chrome Hounds

Jag har alltid varit omåttligt förtjust i stora robotar. Eller snarare stora maskiner överhuvudtaget, komplett med överlägsen eldkraft och ett brutalt utseende. Mechassault hörde därför till mina favoritspel till Xbox med sitt intuitiva men ändå njutbara system där alltför överdimensionerade krigsmaskiner gick lös på varandra medan omgivningarna sprängdes i småflisor. En annan favorit var såklart Steel Battalion som jag betalade smått osannolika 2000 kronor för. Med dess sanslösa torsokontroll fick jag verkligen prova på livet som förste mechpilot.

Med detta i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att jag verkligen sett fram emot From Softwares Chrome Hounds. Bilderna har skvallrat om just de där gigantiska maskinerna jag dyrkar så hårt och med den omtalade möjligheten att skräddarsy sin vapenuppsättning och kraften i Xbox 360 fanns möjligheten att det skulle bli det bästa mechröjet någonsin.

Det var innan E3, där jag för första gången fick chansen att spela Chrome Hounds. Även om jag kastades rakt in i stridens hetta med en mech jag inte byggt själv förvånades jag över hur klumpigt spelet kändes. Striderna gick segt och jag hade liksom ingen riktig möjlighet att cirkulera runt mina motståndare medan jag så sakteliga förvandlade dennes mech till rykande högteknologisk bråte. Man liksom stod mitt emot varandra och bara brassade på. Efter avklarad strid var jag själv svårt skadad och hade inte en chans mot nästa mech som dök upp. Sådär höll det på och i slutet av varje runda hade alla praktiskt taget lika många sänkta motståndare.

Innan jag lämnade mässan övertygade jag mig själv om att jag bara fått spela vid ett ovanligt dåligt tillfälle och att jag inte riktigt fattade alla detaljer där i hettan och oljudet på E3. Men tyvärr, efter en rejäl genomspelning av spelet här hemma står det klart att From Software helt missat vad som gör ett bra mechaspel. Alla gigantiska maskiner känns som att de är byggda av ihåligt papper rent fysikmässigt, ändå rör man sig ofattbartlångsamt och striderna är dessvärre inte heller särskilt engagerande. Man står liksom mest och går lös på varandra med hela den arsenal man har till sitt förfogande, även om vapenval och liknande såklart påverkar utgången av striderna.

På ett sätt är det oväntat eftersom From Software ju faktiskt är från Japan. Det brukar betyda smäckra snygga robotar som rör sig oerhört smidigt medan hundratals svärmande mikroskopiska missiler och färgsprakande strålar utgör vapenarsenalen. Hela den här grejen med vandrande militäriska pansarvagnar, stora explosioner och grå/grön färgskala är ju nämligen typiskt för västerländska mechas.

Spelets story är riktigt banal och fungerar egentligen mest av allt som träning inför de kommande stora online-slagen via Xbox Live. Att bygga sin egen mech är ett i teorin fantastiskt grepp och utförandet är inte så tokigt när man i bästa Pimp My Ride-stil står och väljer mellan all grym extrautrustning som finns. Problemet är bara att urvalet i själva verket är ganska begränsat eftersom det känns så obalanserat. Man är nästan tvungen att ta vissa tillbehör för att vara tillräknelig i strid.

Nå, nu har jag gnällt färdigt för på Xbox Live glimmar faktiskt spelet till och visar att det inte är en total felsatsning från From Software. Alla möjlig inställningar finns tillgängliga, banorna är stora och det finns ett omfattande system för att styra upp klaner. När man verkligen fått kläm på spelet går det faktiskt att spela taktiskt och att komma i en tiotals ton tung grupp för att sänka någon stackare som förirrat sig på egen hand är riktigt mäktigt. Det märks att Xbox Live var vad spelet var designat för från första början, och även om det ändå inte känns lika klockrent som Mechassault 2 så är det i alla fall underhållande.

Chrome Hounds framtsår tyvärr som en besvikelse på flera sätt. Grafiken är knappt godkänd, ljudet i bästa fall hyfsat, enspelarläget lite menlöst och alla de i teorin roliga finesserna faller platt på grund av trist utförande. Betyget hade varit underkänt om nu inte multiplayer räddat upp det hela genom att faktiskt åtminstone stundtals förmedla känslan av enorma blytunga strider med alldeles för kraftiga mechas. Robotfanatikern i mig gråter när jag alltså tvingas meddela att det första mechspelet till Xbox 360 inte alls blev den sanslösa nästa generations-uppvisning jag hade hoppats på, utan en ytterst medelmåttig sådan.