War Tech Fighters

När jag först ser titeln på Drakkar Devs senaste skapelse, infinner sig en illavarslande, gnagande känsla i magen. War Tech Fighters; Det hela doftar budget. Som ett spel man kunde snubbla över på Facebook under Farmvilles glansdagar, alternativt förpesta sin mobil med i dagens läge. Och medan det på många sätt påminner mångt och mycket om just ett mobilspel, är det inte hela sanningen.

Kort sagt handlar det om enorma mekaniska manicker (vilda blandningar av Järnjätten, Liberty Prime och nästintill varje tänkbar vandrade dator) som vi människor kliver in i (på amerikanska ofta kallat "mech-suit") för att försiktigt trimma våra fysiska förmågor. I War Tech Fighters utkämpas det, återigen, något slags krig i universum och det är med dessa högteknologiska heltäckande hängselbyxor som det avgörs å det brutalaste. Jag måste erkänna att det låter väldigt inbjudande. Att springa över den stjärnkryddade galaxen med huvudmonterad laserkanon och, med en kobras reflexer, förvandla skepp efter skepp till utomjordisk, finmalen svartpeppar, låter väl inte så pjåkigt?

Både ja och nej. Medan själva striderna är fantastiska (spelets definitiva höjdpunkt), är det just där man verkligen känner att spelet blir något. Låt mig förklara. Nedbrutet på den mest basala nivå består spelet av två delar: Strider och meckande. För att kunna uppgradera mechen (framför allt sköldar, utseende och vapen) behöver du såklart material. Och för att forska fram nya och förbättrade delar, behöver du såklart material. Och hur införskaffar du dig detta material? Jo, genom att ge dig ut och slåss, såklart. Och när du är ute i viktlösheten kan det stundvis hända en del. Asteroider, dockningsstationer, fiender och annat rymdrusk flyger omkring och på manér liknande Geometry Wars och Super Stardust Ultra, gäller det att hänga med och vara snabb på knapparna.

Som jag kort nämnde tidigare så är din War Tech (som förresten är namnet på dessa jänrnrika kostymer) från början smyckad med en handmonterad kulspruta, ett svärd och en tyngre kanon. Medan sprutan och kanonen är perfekt för att sänka fiendeskepp, kommer svärdet väl till pass när du "avrättar" en fiende (fantastiskt rolig mellansekvens där du hoppsparkar fienden i närbild) eller när det vankas närstrid med en annan, mer elakt inställd, War Tech. Grejen är den att när du skadat denne så pass mycket att livmätaren snudd på är tömd, kan du gå in i närstrid. Här dras svärden fram och på samma sätt som forna tiders fäktningsdueller, gäller det att parera, skydda och sätta in nådastöten. Lyckas du får du finfina mellansekvenser där fienden fullständigt exploderar, men lycka till med att lyckas. För här har vi spelets största svaghet. Då det siktar på att var så bombastiskt som möjligt; med många intensiva passager, explosioner och manövrar; snabbt skiftande action... ställs höga krav på en sak; skärmuppdateringen.

Under dessa dueller (där precision och framför allt timing, är ovärderlig) sjunker bilderna så mycket att det nästan blir ospelbart. Och olyckligtvis är det samma visa i menyer och på lite för många andra ställen för att passera som en lätt kommentar och rop på patch. I alla fall i min mening. Detta är något som gör att jag rätt ut sagt inte orkar spela mer än max någon timme i sträck. Och fasar för då jag måste in i menyerna på modeskeppet. Därför spenderar jag så lite tid som möjligt utanför dräkten och så mycket som möjligt innanför. För tacka högre makter, i striderna är flytet på topp och det känns överlag som QA-avdelningen gick på semester efter att man fått till dessa.

Vad som däremot talar för spelets fördelar, är grafiken. Medan den varken är fotorealistisk eller lär bryta ny mark vad gäller bland andra ljussättning, rendering, algoritmberäkning, polygoner eller pixlar, påminner den mycket om Borderlands cell-shadade stuk och är något som jag tycker passar in. Skärpan är god och detaljerna i allt från robotkarosser och skepp till laserstrålar och stjärnor, ger ett lagom genomarbetat intryck; de blåser mig inte av stolen men är heller inga som jag stör mig på.

Jag har inte så mycket mer om detta spel. Musiken är bra. Menyerna är det inte. Tonerna för tankarna till Doom (2016) och spelar väl med stenhårda strider där aggressiva järnjättar bankar varandra till döds, medan menyerna först dränks i "hjälpsamma" rutor som förklarar hur allt går till, men som kommer i så stor mängd och med så kort mellanrum, att det hela blir mig övermäktigt och leder till att jag gång på gång gör fel när jag ska välja nytt forskningsprojekt eller kolla vilka uppgraderingar som finns tillgängliga. Här har vi till och med en liten miss av större proportioner. När du återvänder till hangaren möts du ofta av meddelandet att nya uppgraderingar finns tillgängliga. Men när jag sen är inne och ska leta rätt på dessa, ser jag varken röken av en subtilt blinkande "new" eller någon annan indikation på i var det nyligen upplåsta befinner sig.

Om allt det här ovan verkar lite osammanhängande eller en aning tveksamt, kan det vara för att det speglar mina känslor för det här spelet. Det är inte ett dåligt sådant. Jag stötte aldrig på några buggar under min tid med det, eller var tvungen att starta om som en följd av att det hade hängt sig. Jag har otroligt roligt när striderna är som mest intensiva och jag spränger skepp på skepp (det får mig att sväva bort i tankarna på 80-talets arkadhallar, Space Invaders och simplare spelupplägg). Men så kommer nackdelarna. Man kan säga att det här är som en påse ljummen Gott och Blandat som legat öppen i en varm bil lite för länge; vissa bitar (striderna) är fortfarande goda och smakar ungefär som de ska, medan andra (menyerna och prestandan) har kanske inte torkat, men åtminstone kokats till den milda grad att de smakar lite unket.

Spelet känns mycket riktigt som ett mobilspel, med striderna som det ända som är optimerat och menyerna (som i aningen hackigt horisontell färd går från station till station, eller upp och ned i övrigt) i andra hand, perfekta för att kunna navigera med fingrarna. Saknas bara möjligheten att betala med riktiga pengar för att skynda på forskningsprojekten. Lägg sedan till tråkiga uppdrag som, trots att målen är olika (rädda vän i nöd, spränga skepp, eller hämta material), blir identiska. Nej, såvida du inte kastar dig efter allt som har med robotar att göra, avråder jag dig från den här avkomman tillhörande Transformers och halva robotuniversum. Kanske att det är kul i några timmar på sin höjd, men inte mer.