Antiquia Lost

Om du tycker att Antiquia Lost låter bekant så är det inte för att du börjar bli gammal och gaggig. Inte uteslutet i alla fall. Detta rollspel från utgivaren Kemco har nämligen funnits ute i ett par år nu då det för första gången släpptes som mobilspel runt 2016-2017 för att sedan landa på Playstation 4, PC och Nintendo Switch vid ett senare tillfälle. Nu har spelet även anslutit till Microsofts format, och det är en charmig saga som väntar på den som varit tålmodig - om än en saga utan någon direkt egen identitet eller djupare artistisk vision.

För Antiquia Lost är ett rollspel som hämtar mycket från klassiker som Final Fantasy VI för att sedan blanda den stommen med grafik a'la RPG Maker samt med ett par egna idéer och moderniseringar från utvecklaren Exe-Create så att kakan ska kunna hålla ihop. Receptet är kanske inte det hetaste att mumsa i sig såhär när kalendern visar 2019, men det finns helt klart underhållning att hämta för den som saknat Square Enixs glansdagar från SNES-eran.

Räkna dock, för all del, inte med några stordåd eller någon typ av briljans i detaljarbetet i samma utsträckning som det vi kunde se i den sjätte Final Fantasy-akten från 1994. Antiquia Lost är nämligen ett väldigt simpelt rollspel där fokuset ligger betydligt mer på den charmiga ensemblen och det fartfyllda stridssystemet framför någon djuprotad story eller välkonstruerat världsbyggande. Detta kommer sedan med sina egna för- och nackdelar. Det negativa är såklart att djupet är i paritet med en normalbottnad navel och det finns inte mycket som biter sig kvar efter det att man stängt av konsolen och lagt handkontrollen åt sidan.

Å andra sidan är detta inte helt av ondo då den avskalade tonen - tillsammans med det snabba tempot och den simpla svårighetsgraden - gör Antiguia Lost till en mysig sommarflört där ens fokus inte måste vara på topp hela tiden,och man kan istället lira med hjärnkapaciteten nere vid femtioprocentsgränsen utan att behöva spela om långa partier eller känna att man missar något väsentligt. Rollspelsfantasterna som söker storslagna berättelser med branta utmaningskurvor kommer såklart bli något besvikna av detta faktum, men med rätt förväntningar finns här en del mysiga spelkvällar att se framemot för alla andra.

För den som sedan undrar hur storyn är så rör det sig även här om klassiska teman för japanska rollspel från forna tider, då en pojke med mystiska krafter paras ihop med en slime-prinsessa (japp, hon är gjord av kladdig kropps-Jello), en äldre katt-trollkarl som agerar expositions-Gandalf samt ytterligare en Slime-flicka som har lika dåligt lokalsinne som undertecknad. Just karaktärerna är förövrigt en stor behållning i Antiquia Lost då de alla besitter en simpel charm som är svår att ignorera. Visst, karaktärsutvecklingen ryms, mer eller mindre, på en maläten servett, men interaktionen mellan de olika individerna är ändå tillräckligt gemytlig för att dra berättandet framåt på ett funktionsdugligt sätt.

Just ordet "Funktionsduglig" är en beskrivning som passar tämligen bra på Antiquia Lost överlag. Äventyret tillgodoser nämligen genrens mest fundamentala krav, släcker rollspelssuget på ett habilt sätt samt erbjuder underhållning utan att lämna några bestående intryck eller djuprotade känslor. Det är ett spel som på så sätt är svårt att rekommendera, men det är samtidigt lika svårt att avstyra folk ifrån att ge titeln ett försök. Man får det man får helt enkelt; en semi-mysig rollspelssaga med hjärta på rätt ställe, men med ett utförande som endast mäktar med att landa på en medelmåttig nivå.

Det ska slutligen poängteras att Antiquia Lost innehåller mikrotransaktioner, även om de är i absolut mildaste laget. Spelet är nämligen ursprungligen ett 'free to play'-äventyr till mobiler, men då konsolversionen kostar betydligt mer (cirka 150 kronor) så har man valt att mer eller mindre göra in game-köpen obetydliga. För på mobilutgåvan kunde man skaffa diamanter och valuta för att sedan komma över starkare vapen och erhålla eventuella boost-paket för att snabba på nivå-uppgraderingarna av ens karaktärer. I konsolversionen får man dock dessa juveler med tämligen regelbundna intervaller att det är snudd på befängt att ens fundera på att plocka fram plånboken och pröjsa för extra ädelstenar. De finns där dock, så ni vet.