Som gammal Mario Kart-veteran har den mer lättsamma kartgenren attraherat mig betydligt mer än superrealistiska racingsimulatorer. Jag förfördes av i princip alla Marios rallyäventyr som liten snorunge. När jag därför startade Crash Team Racing Nitro-Fueled på min Switch gjordes det med ett leende på läpparna. Men kanske inte samma typ av glädje för dig som växt upp med Crash.
Crash Team Racing Nitro-Fueled är nämligen en extremt upphottad remake av det första racingspelet som kom till Playstation år 1999. Jag som endast växte upp med Nintendohårdvara missade tyvärr Crash Team Racing när det först begav sig för 20 år sedan, vilket är närmast ett sekel inom teknikvärlden. Lyckligtvis har alla tekniska framsteg kommit till god användning för utvecklarna Beenox. Det är lätt att jämföra detta med Mario Kart och jag lovar att detta blir sista gånga jag nämner det spelet. Med det sagt så tycker jag, utan att bära nostalgibrillor, att Crash Team Racing Nitro-Fueled stundtals överträffar sin storebror.
Som veteran inom genren påbörjade jag högmodigt äventyrsläget med hösta svårighetsgraden bara för att snabbt komma till insikt att detta inte var någon Mario Kart-kopia (ok, det här var sista gången, verkligen). Crash Team Racing Nitro-Fueled bjuder på en säregen och superb spelbarhet som ställer högre krav på min skicklighetsförmåga än jag ursprungligen anade.
Det blir snabbt viktigt att bemästra spelkontrollen för att lyckas ta sig runt många av de otroligt snäva svängarna så smidigt som möjligt. Till en början klankade jag på bandesignen: "Det är ju fullkomligt omöjligt att slira här! Skit bana." Snabbt kom jag dock att inse vikten av att utnyttja sladdning, hopp, och bromsen för att kunna behärska tävlingsspåret.
Det tar några försök innan du kommer underfund med hur du bäst tar dig an en skarp kurva och dessutom mycket träning för att bemästra spelkontrollens hela register flytande. Men allt blir mödan värt. För så fort du lyckas slira runt en kurva helt perfekt slängs du troligtvis in i ett gupp därefter som kan hjälpa att maxa din hastighet. Och det vill du inte endast för att vinna, utan även för att Beenox verkligen prickat rätt med en utomordentlig fartkänsla.
Så fort jag kommit upp i maxhastighet blir det en otrolig fröjd att köra, en känsla jag likt en missbrukare jagar. Jag kan nämligen manuellt uppnå topphastigheter på två sätt. När jag slirar fylls en mätare och genom att trycka på någon av kantknapparna vid rätt tidpunkt ges jag en boost. Alternativt kan jag åter igen trycka på en av kantknapparna precis när jag når toppen av ett gupp vilket ger mig en välbehövlig knuff när jag landar. Glädjande nog är alla spår proppade med både hopp och kurvor för att kunna ge mig så mycket fart under hjulen som möjligt. Det som behagar mig allra mest är däremot den enastående bandesignen.
Det finns över 30 banor här, hämtade från seriens två tidigare spel, som alla är oerhört läckra samt levande. Vi bjuds på en alldeles färgsprakande racingfest som inte endast är ett hommage till de klassiska banorna, utan ger dem även nytt liv med tonvis av små inslag som får racingupplevelsen att utstråla ännu mer karisma. Från den detaljrika graffitikonsten i Tiny Arena, till alla djur och krabater som simmar runt i Roo's Tubes; varje karta andas charm och sprudlar av liv som jag inte kan erinra mig ha upplevt i något annat kart-spel.
Beenox har verkligen gått så långt i sitt försök att ge Crash Team Racing Nitro-Fueled en retroanda att de behållit upplösningen från två konsolgenerationer sedan. Crash Team Racing Nitro-Fueled är nämligen perverst lågupplöst till Nintendos hybridkonsol framförallt på delad skärm.
Men de tekniska problem tar dessvärre inte slut där. Laddningstiderna är helt bedrövliga. Jag får alltid vänta minst 30 sekunder men ibland är jag tvungen att stirra på laddningsskärmen i över en minut. Även texturerna tar tid att ladda och blidskärmsuppdateringen fryser emellanåt till och med när jag spelar dockat. Jag vill förtydliga att jag spelat Switch-versionen och av vad jag hört från min kollegor så flyter det på och ser betydligt bättre ut på andra enheter.
Lyckligtvis får vi mängder av innehåll här som distraherar mig från de tekniska skavankerna. Utöver en fullfjädrad story finns fler roliga spellägen och utmaningar för både vänner och solospelande. Här hittar vi även tonvis av upplåsbart material i from av karaktärer, bilar, utsmyckningar, och kläder. Vissa låser du upp genom att ta dig igenom äventyret med det mesta behöver du köpa med hjälp av spelvalutan som du samlar på dig efter varje race.
Dessvärre är upplåsningssystemet en knegig historia. Upplägget påminner mycket om valfritt mikrotransaktionssystem där det finns en butik i spelet som roterar sitt utbud vartefter. Allt kostar även en hygglig summa så att låsa upp allt tar onekligen lång tid samtidigt som jag måste be till fru fortuna att det jag främst vill ha dyker upp i butiken.
Till sist vill jag nämna två brister i online-läget. Först och främst, det är trist att jag inte kan ta med en gäst online. För det andra så förstår jag inte varför motspelare agerar som hologram. Istället för att krocka kör vi endast rätt igenom varandra, vilket är ett bisarrt val som gör upplevelsen mer platt.
Summa summarum är Crash Team Racing Nitro-Fueled arkadracing när det är som allra bäst, men paketeras i samma veva ihop med bristfällig teknik. Detta verkar "lyckligtvis" endast vara ett problem för oss Switch-ägare och därför vill jag inte låta det påverka mitt slutbetyg i allt för stor utsträckning. Crashs återkomst till racerbanan är nämligen en riktigt fullträff som verkligen inte bör missas. Men på grund av ett slitsamt och tradigt upplåsningssystem, ihop med ett par konstiga val till online-läget, surnar den nästan perfekta upplevelsen jag haft i spåret ihop med denna orangea punggrävling.