Heroes of Might & Magic V

Det har gått fyra år sedan Heroes of Might & Magic IV släpptes. Sedan dess har ägarna 3DO gått omkull, och serien köpts upp av Ubisoft. Den stora frågan var förstås om en ny utvecklare kunde fånga charmen från de gamla spelen, och efter en hyfsat misslyckad beta var förhoppningarna på rekordlåg nivå. Den färdiga versionen är dock, lyckligtvis nog, betydligt bättre.

Heroes V är indelat i sex stora kampanjer om vardera fem uppdrag. Varje uppdrag utspelar sig på en omfattande karta och kan ta ett par timmar att klara, så det är helt klart en del speltid som spelet bjuder på. Till en början spelar man som de mänskliga riddarna i Griffin Empire, men senare får man också prova på demoner, skogsalver, mörkalver, odöda samt de Persien-inspirerade magikerna. Alla raserna har sina egna egenskaper och förstås egna enheter som standard, och det krävs lite olika tillvägagångssätt för att bäst ta tillvara skillnaderna.

Liksom tidigare spel i serien är Heroes V ett dragbaserat strategispel. Under varje drag kan du flytta runt dina arméer i den detaljerade världen och söka efter skatter, rekrytera fler anhängare och utmana fiender. Det här är nästan den roligaste delen av spelet och det blir snabbt beroendeframkallande att utforska kartan in i minsta detalj. Utöver pengar och resurser hittar du också föremål som kan göra dina hjältar ännu mer användbara. Och precis när man tror att man är klar hittar man en trappa ner i underjorden...

En annan viktig del av spelet är stadsbyggandet. Precis som i exempelvis Civilization eller i typiska realtidsstrategispel gäller det att kompromissa mellan att bygga hus och handelsplatser för att främja befolkningen, och att producera fler och starkare krigsenheter. Det hela är ganska lättöverskådligt och det är trevligt att se staden växa fram med nya byggnader. De olika grupperna är förstås helt olika. Riddarna håller hus i klassiska fästningar som tornar upp sig över omgivningen, medan mörkalverna bor i någon sorts stalaktiter långt nere i jorden, och magikerna placerar hela sina städer i en annan dimension. Men eftersom varje uppdrag inte varar överdrivet länge brukar det inte löna sig att satsa på infrastruktur. Då är det bättre att bara vräka på med de bästa trupperna som går att få. I städerna kan man också rekrytera nya hjältar för att kunna dela upp sina arméer och utforska på ett effektivare sätt. Men bli inte för fäst vid dina rekryter, för varje uppdrag börjar från scratch med de förutbestämda trupperna. Det kan bli lite störande om man har delat upp alla rikedomar och erfarenhetspoäng mellan två generaler och helt plötsligt börjar nästa uppdrag med en halvsvag hjälte. Dock ska det påpekas att man vanligtvis når maxnivån långt innan uppdraget är slut.

Men större delen av spelet kretsar förstås kring striderna. Här är det inga större förändringar, konceptet känns igen hela vägen tillbaka till de första spelen. Du får flytta runt dina enheter i tur och ordning på ett stort rutnät och försöka ha ihjäl fienden innan de har ihjäl dig. Din hjälte står på sidan av, men kan blanda sig i striderna med några välplacerade hugg eller lite magi. Du kan också släpa med dig katapulter, ballistor och annan krigsmateriel för att göra större hål i fiendens linjer. Det hela är snabbt och enkelt men ibland kan det vara lite rörigt och svårt att ställa sig precis rätt. Dessutom tycker jag att projektilbaserade enheter är alldeles för bra. Det är få problem som inte går att lösa med ett par hundra arga bågskyttar. De flesta striderna är över innan mina tokstarka änglar ens har pallrat sig hela vägen över slagfältet.

Överlag är det inga stora förändringar, trots de nya utvecklarna och det faktum att spelet numera är tredimensionellt. Hela spelet har en Warcraft-liknande design med färgglada men polygonfattiga figurer, och det känns faktiskt lite väl mycket som fem år gamla Warcraft III rent grafiskt. Omgivningarna är mysiga med massor av små detaljer, men trupperna och deras simpla animationer förtar lite av inlevelsen. Riktigt illa blir det i mellansekvenserna. Med några få undantag består de av samma modeller som i striderna, som bara står still och pratar utan att röra en min. Skådespelarna är också riktigt, riktigt dåliga, vilket knappast hjälper den stereotypa och extremt förutsägbara handlingen. Ljudeffekterna är inte heller några höjdare, bara gamla vanliga stånk och stön, men musiken är riktigt välgjord och räddar stämningen.

Men trots estetiska brister är Heroes of Might & Magic V ett underhållande och lättförståeligt strategispel som både gamla fans och nybörjare i genren kan ha glädje av. De som vill ha lite tyngre strategi och mer valmöjligheter bör dock söka vidare.