Svenska
Gamereactor
recensioner
World of Warcraft: Mists of Pandaria

World of Warcraft: Mists of Pandaria

Så var det dags för Blizzards kassako att expanderas för fjärde gången. Oskar har spelat febrilt i flera veckor av sig för att ta reda på om World of Warcraft fortfarande håller måttet...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När Blizzard för första gången expanderade sitt närmast osannolikt lyckade onlinerollspel World of Warcraft gjorde man allt rätt, om du frågar mig (och det gör du ju, uppenbarligen). The Burning Crusade byggde vidare på allt det som gjorde grundspelet så bra genom att lägga till en ny värld full av nya utmaningar, fiender, vapen, grottor, bossar och spektakulära sevärdheter som jag än idag minns med värme och nostalgi - för vem kan väl ha glömt bort Nagrands flygande öar eller känslan av att vandra runt i Zangarmarsh för första gången?

Men man nöjde sig inte där. De kommande åren gjorde Blizzard det totalt omöjligt för Warcraft-fanatikern att lägga av med sitt spelande genom att implementera flygande riddjur och två nya raser som erbjöd spännande och nymodiga tankar och idéer till den sprudlande världen som är Azeroth. World of Warcraft: The Burning Crusade blåste mig av stolen och förblir än idag någon slags personlig grundmall för hur en expansion bör se ut. Beträffande den fjärde expansionen, Mists Of Pandaria, känns Azeroth inte riktigt lika attraktivt längre, även om detta är en kvalitativ fortsättning.

Hur man än vrider och vänder på det har Blizzard målat in sig i ett hörn. Fait Accompli. Allting är sagt, lite grann. Det går inte längre att skapa nytänkande, spännande speltekniska lösningar som på riktigt kan klassas som fräscha utan att rucka på det som redan byggts upp under sju år av konstant utbyggnad.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
Pandaria är verkligen en fröjd för ögat, och det är inte helt utan att man undrar vad Blizzards designteam hade kunnat åstadkomma med en helt ny grafikmotor.
Detta är en annons:

Svaret på frågan om huruvida du bör inhandla World of Warcraft: Mists of Pandaria eller inte är därmed ganska lätt att besvara. Åtminstone i sitt fundament. Har du inte tröttnat än så kommer du inte att göra det nu heller. Här erbjuds du nämligen, i mångt och mycket, samma innehåll som du redan upplevt, fast i nya miljöer med nya karaktärer och ett helt nytt soundtrack.

Allting är lite, lite bättre. Lite mer lättåtkomligt. Lite smartare. Lite snabbare. Men i grunden spelar jag förstås samma spel som jag gjorde när jag tog mina första stapplande steg som Dwarf Hunter för sisådär sju år sedan.

När min Tauren Death Knight på level 85 flyger in över Pandaria för första gången och kraschlandar på den nya kontinenten blir jag varse att det minsann är bråda dagar. Kamrater ska räddas och fiender ska besegras. Att det sker genom att jag specifikt ska rädda, låt säga, sju kamrater och döda 14 fiender löper fortfarande som en röd tråd genom hela spelet.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
Här står Gene Simmons från Kiss och funderar på vart 80-talet tog vägen.
Detta är en annons:

Varför just sju och 14 vet jag inte. De andra kompisarna kanske inte hade så mycket att tillföra? Dessutom är det hjärteskärande att, för första gången sedan Guild Wars 2, känna att jag stör mig på andra spelare, trots att de spelar för samma "lag" som jag. Vi kan nämligen inte samarbeta om vi inte bestämmer att vi ska vara i samma grupp, och de flesta spelare tenderar att vara negativt inställda mot att spela tillsammans av en eller annan anledning.

Så där står jag igen, precis som för två år sedan när Cataclysm släpptes, och väntar på att en fiende ska spawna så att jag kan döda honom igen, trots att hans lik ligger precis framför mig. Har jag otur får någon annan spelare tag i honom före mig. Då måste jag vänta ännu längre. Det känns idiotiskt, passé, stendött och frustrerande, men jag kämpar på.

För jag vet ju vad World of Warcraft handlar om. Man måste kämpa sig igenom det tråkiga för att ta sig till det roliga, och på vägen hittar man nästan alltid ett mål att sträva efter. Kanske ser man någon ridandes på en drake som man bara måste ha? Kanske vill man odla grönsaker och utforska expansionens nya matlagningsmöjligheter? Eller kanske är man bara sugen på att bli färdig med uppdragen så att man kan börja raida med en helt ny och fräsch utgångspunkt.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
Allt spelrum ska utnyttjas, tycker Blizzard. Både på höjden och längden.

För mig ligger motivationen i att se den nya kontinenten till fullo, och den gör mig knappast besviken. Jag gillar att stå och glo ut över öppna landskap från en rejäl avsats tillsammans med en kamrat och småchatta om allt mellan himmel och jord (lite som Facebook fast trevligare). Och just öppna, vackra landskap finns det gott om. Dessutom är det spännande att kika på hur ett företag som Blizzard har valt att tolka Asiatisk kultur och överföra den till något spelbart. Texturmässigt ser förstås fortfarande föråldrat och fattigt ut. Samtidigt är det färgglatt, originellt och ofta designmässigt briljant.

När jag fortsätter min kamp mot den nya maxleven 90 möts jag av så mycket deja vu att jag nästan storknar. Oftast handlar det om att samla in en viss mängd örter samtidigt som jag räddar pandor i nöd och dödar ett specifikt antal fiender. Precis som jag nämnde tidigare. Här och där råkar jag till och med döda minibossen som jag senare måste döda igen för att jag gjorde det för tidigt i min uppdragskedja.

Tio minuter senare kommer jag att göra samma sak igen på ett nytt ställe, och på ytan fyller Mists of Pandaria inga som helst tomrum i mitt onlinerollspelande. Å andra sidan skulle det vara naivt av mig att anta att Blizzard skulle våga eller vilja förändra för mycket i sitt redan vinnande koncept. En ny spelare skulle förmodligen inte ens reflektera över bristerna utan bara ta in världen med gapande mun.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
När en instans blivit för enkel kan det vara läge att försöka klara den på tidspress vilket ger extra belöningar.

Här och där hittar jag förstås genuint bra innehåll. När jag kastas in i ett gigantiskt grönsaksland av en skogstokig bondepanda för att vattna grödor har jag roligt på riktigt. Detsamma gäller när jag får rida på en uråldrig drakes rygg eller när jag utforskar spelets nya Pet Battle-system som låter mig levla upp, fånga och slåss med mina non-combat-pets. Jag tycker bara att det är synd att innehållet däremellan ofta känns som en lång, hjärndöd väntan på något nytt - trots att det i grunden handlar om samma spelsystem som en enad världspress har hyllat under alla dessa år.

Det aningen åldrade uppdragssystemet rättfärdigas till viss mån av ett nytt talangsystem som låter mig välja hur jag vill nischa min karaktär var femtonde level. Här känns det lite som att man vill markera att man fortfarande är absolut världsbäst på strategiska rollspelsstrider med fokus på siffror i en spelvärld där Guild Wars 2 sitter på tronen vad beträffar dynamiska, flödande strider - och det funkar faktiskt.

Trots att jag i regel står helt stilla under mina strider i World of Warcraft har jag roligt med mitt breda utbud av attacker och färdigheter. Jag gillar också hur jag plötsligt känns lite mer unik som Death Knight, tack vare att jag fått prioritera bland jämnbra färdigheter i levlingfasen. Alltså tidigare nämnda nischande.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
Spelar du på en hyfsat befolkad server kan du komma att behöva stå i kö i uppemot 4 timmar innan du kommer in i spelet. Överbefolkade servrar är nämligen ett problem som Blizzard ännu inte tagit itu med.

På tal om att levla bör jag förstås nämna att jag givetvis provat på både den nya rasen Pandaren och klassen Monk grundligt. Ett äventyr som tar sin början på en ljuvlig, flytande ö som för första gången kantas av kriget mellan Alliansen och Horden. Här får jag leva mig in i rollen som lovande ninja-lärling och tar min första steg i ett oroväckande oförstört landskap. Snart vet jag allt om att bygga upp såkallad Chi genom att slösa energi och har riktigt roligt med min, snabba, kullebytterullande panda.

Tyvärr blir lyckan kortvarig då jag efter redan två timmar tvingas lämna ön och till och med välja om jag vill ansluta mig till The Alliance eller The Horde. Valet faller, inte helt enkelt, på The Horde, och jag finner snart mig själv i stentrista Barrens på precis samma premisser som när World of Warcraft först lanserades.

Den vackra, nya designen tas ifrån mig. Likaså ansikströrelserna och detaljrikedomen hos pandafolket som alltid tycks ha någon form av motiv med sina rörelser. Istället springer jag runt och räddar vargar, dödar strutsar och springer häpnadsväckande långa transportsträckor i hopp om att det snart ska bli lite roligare. "World of Walking," hinner jag tänka.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
Galleon är en av bossarna som dyker upp mitt i Pandaria med några dygns mellanrum. Räkna med kaos i chatten när detta sker.

För det nya landet räcker ju bara till runt level 10 innan jag är tillbaka till Azeroth igen. Därefter får jag gå igenom samma plågsamma levlingfas som vilken annan ras som helst. Som tur är har Blizzard gjort det hela lite lättare genom att ge den nya rasen och klassen lite förmåner som kommer väl till hands. Jag stöter exempelvis på experience-boostar lite här och där och har tillgång till förmågor som gör mig snabbare på ett eller annat sätt - oavsett om det rör sig om att hoppsparka fyrtio meter norrut eller bara rulla för att få upp farten.

Det kan vara klokt att fråga sig varför Blizzard har valt att implementera olika färdigheter som gör det snabbare att nå maxnivån. Vill man helt enkelt påskynda en generellt tråkig process? Oavsett vad så finner jag betydligt mycket mer nöje i klassen Monk än hos resterande, äldre klasser. Är jag tillräckligt flink i fingrarna kan jag samla ihop ett helt pack fiender och avväga attackerna perfekt för att göra resan så snabb och smärtfri som möjligt. Dessutom träffar jag på överraskande många andra unga karaktärer som faktiskt är villiga att samarbeta och prata en stund.

En annan nyhet här är att man valt att fösa ihop alla rid- och sällskapsdjur på kontot för att låta samtliga karaktärer ta del av dessa. Man har också valt att låta min Pandaren, på level 20, använda exempelvis motorcykeln som jag byggde ihop under Wrath of the Lich King-tiden. Då med sänkt hastighet i enlighet med levelprincipen. Jag som nästan får ångest bara av att tänka på hur jobbigt det skulle vara att samla ihop alla riddjur igen, till en ny karaktär, trivs förstås bra med detta.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
Den nya rasen och klassen må vara spännande, men The Barrens är alltid The Barrens.

Slutspelet i Mists of Pandaria har jag bara hunnit provsmaka ännu, och just den här delen kommer givetvis att förändras med tiden. Instanserna och dess bossar har hittills varit riktigt underhållande, snabba och engagerande. En boss tvingar mig exempelvis att hoppa in i en bubbla för att undvika spilld, frätande öl på marken. Vid ett annat tillfälle får jag rulla in i fiender ståendes på en tunna, vilket också känns betydligt mer varierande än det sedvanliga stridssystemet.

Istället för fiendepack som måste tas ut ett efter ett har man banat väg för enorma fiendevågor som känns ordentligt tillfredsställande att attackera. Bara ljudet av en fläskig och bred attack i en enorm massa monster följt av att skärmen fylls med siffror som liksom markerar resultatet av mitt musklick får mig att rysa till lite lätt.
Vill du inte ge dig på Heroic Dungeons, som instanserna kallas, kan du istället ge dig i kast med en nyhet kallad "scenarios". Dessa skulle kunna beskrivas som en lättare variant av grottor för tre spelare med betydligt mer fokus på historieberättande än på spelmässig utmaning.

Spelets första raid, Mogu'shan Vaults, bjuder för tillfället på 6 bossar som kan tas an i grupper om 10 eller 25. I vanlig ordning kan den som fått tillräckligt bra utrustning även ge sig på en högre svårighetsgrad där ännu tjusigare belöningar väntar, och här ser vi kanske essensen av World of Warcraft som det ser ut idag.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
Vill du ge dig på den nya klassen utan att göra det som Pandaren kan du lika gärna göra det med en annan ras, men då missar du det nya startområdet.

För visst är det väl den där strävan efter ett mål som gör att man fortsätter betala månadskostnaden? Man vill ju ha den där pilbågen som suddar ut gränserna mellan människa och gud, och visst är det extra trevligt när man har vänner att dela resan med?

När jag så sammanfattar flera månader av betatestande och en rejäl slutspurt med det färdiga spelet har jag lite svårt för att förklara vad jag egentligen känner. Jag må vara missnöjd över avsaknaden av rejäla spelmässiga nyheter, men med det inte sagt att det gamla beprövade innehållet någonsin var dåligt. Inte alls. Blizzards mastodontprodukt är just nu bättre än på väldigt länge. Kanske bättre än någonsin. Men märk väl att du inte kommer att trivas om du redan sedan länge tröttnat på den gamla beprövade föremålsjakten.

Personligen trivs jag ganska bra i Pandaria. Jag gillar miljöerna, den fantastiska musiken, de förtjusande Pokémon-striderna och de nya instanserna. Hade jag lagt ned mig ordentligt, ansökt till ett riktigt toppguild och spenderat all fritid åt räder och föremålsjakt hade jag förmodligen trivts riktigt, riktigt bra. Som det ser ut just nu lockar dock Guild Wars 2 betydligt mer, och jag ser faktiskt fram emot att sätta punkt här och återvända till mina häpnadsväckande strapatser i Arena Net:s närmast klockrena alternativ.

World of Warcraft: Mists of Pandaria
Tidsenligt nog har Blizzard valt att röstsätta ett helt gäng karaktärer. Ett trevligt tillskott som definitivt gör storyn enklare och roligare att hänga med i.

Men det hela handlar förstås om vad man eftersöker. Sanningen är den att World of Warcraft erbjuder bättre slutspel än Guild Wars 2 just nu, eller åtminstone mer konkret. Problemet ligger bara i tiden man tvingas investera för att fortsätta vara aktuell, och när den tanken har väckts är den svår att bli av med. Mina hjältedåd i Wrath of the Lich King - faktumet att jag var en av serverns absolut bästa Death Knights, exempelvis - är ju totalt utsuddade idag.

Vill jag stanna på toppen får jag vackert fortsätta kämpa, och tiden som World of Warcraft kräver finns helt enkelt inte till. Dessutom är jag inte längre beredd att ta mig igenom tråkigt innehåll för att nå det roliga, och på den punkten hoppas jag verkligen att Blizzard tar sig en ordentlig funderare till nästa gång.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Tjusig ny kontinent, makalös musik, drösvis med innehåll, underhållande ny karaktärsklass
-
Saknar betydande nyheter, en hel del tråkiga uppdrag
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content