Left Alive

Jag är inte överdrivet blödig, men den chockeffekt som Square Enix är ute efter att framkalla hos mig som spelare av deras senaste storspel, Left Alive, känns en smula äckligt och lite väl utstuderat billigt redan cirka 12 minuter in i denna sörjiga soppa. Barn skjuts ihjäl på öppen gata. Kvinnor avrättas och här gör utvecklarna allt de kan för att snabbt som attan försöka få mig att förstå att Left Alive är på allvar. Det är mörkt, våldsamt, vuxet och rått. Men vad spelar det för roll när precis allt annat i detta fruktansvärda actionäventyr stinker illa av lastgamla sopor?

Året är 2127 och spelaren får här ta kommando över tre stycken överlevare efter det att två fraktioner krigat sönder hela Europa. Äventyret äger rum i en fiktiv stat som döpts till Novo Slava och handling såväl som arkitektur och atmosfär andas Sovjetiskt förtryck och Kalla kriget-dränkt färgpalett, inte helt olikt Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. Faktum är att Left Alive är en skamlös, hopplös Metal Gear Solid-kopia, rakt igenom. Och då pratar jag plagiat av den där fantasifattiga trötta sorten som saknar egna idéer och en egen identitet. Square Enix har helt enkelt bara studerat Hideo Kojimas fantastiska spelserie och beslutat sig för att försöka härma varenda liten av aspekt av det. Resultatet är årets hittills överlägset sämsta spel.

För att överleva i Squares cyberpunk-präglade "Kalla kriget-ryssland" gäller det att axla rollen som tre olika karaktärer som alla lyckats "överleva" den utrotning som sket när äventyret dundrar igång. Mikhail är en färsking inom det här med krig, kör en av spelets många Metal Gear Rex-liknande mechs och är sådär lagom värdelös i både utformning, drivkraft och personlighet. Olga är gruppens mest mystiska figur, en poliskonstapel med hjärtat på det rätta stället medan Leonid är före detta krigsfånge som torde vara död vid det här laget men har lyckats klara sig tack vare sin finurlighet. Det ges dock aldrig någon tid för mig som spelare att verkligen lära känna någon av dem, det finns inget djup här, ingen egentlig mening och porträttet av dem alla tre är proppat av trötta genre-klyschor. Ännu sämre blir det om man börjar granska röstskådespeleriet i denna titel som på alla tänkbara sätt och vis måste beskrivas som direkt löjeväckande. Det finns sådana mängder urkorkat hopplös dialog i detta spelet att det ibland nästan blir parodiskt och samtalen som Olga, Leonid och Mikhail har med datorstyrda invånare i spelvärlden ter sig som något av den tröttaste smörja jag hört i ett spel sedan Shenmue II.

Rent spelmässigt har Square Enix marknadsfört Left Alive som ett actionspel med fokus på stealth och även fast tanken med att kopiera en av spelhistoriens mest älskade följetonger inte är särskilt dum egentligen, har teamet bakom denna titel misslyckats fatalt på varenda avgörande punkt. Spelkontrollen är hemsk. Klumpigt avig, klunkigt bångstyrig och sådär gammalt hemsk som vissa spel känns. Smyg-delarna är förutsägbart usla eftersom den artificiella intelligensen hos fiendesoldaterna går att likställa med de lejda hejdukarna i Rogue Warrior (som fortfarande får mig att skratta bara jag tänker på dem). Det finns också en rätt kraftig (och ordentligt korkad) obalans i hur upplägget, designen och mekaniken motverkar spelarens måsten i det här spelet som också är ett tecken på att Left Alive stressats fram av ett team som inte riktigt haft någon aning om vad tusan de sysslat med. Främst eftersom varenda liten del av spelet är nedlusad med så pass många fiender att det i kombination med den usla spelkontrollen nästan aldrig går att smyga förbi dem, åtminstone inte annat än på ren tur, någon gång ibland.

För att "stealth" i ett spel ska fungera krävs det ju ett par grundläggande saker. Smarta fiender, klockrent snortight spelmekanik med gott om valmöjligheter samt finurligt utformade banor som lotsar spelaren framåt utan att bestraffa han/hon. Left Alive innehåller inte en enda av dessa aspekter utan straffar mig regelbundet för saker jag inte kan kontrollera, eller välja, och efter ett tag fann jag mig själv så leds på hur uselt detta spel fungerar att jag bara pumpade "ninja-rull"-knappen och rullade runt som en mupp genom hela banor. Detta är en trasig produkt på så många sätt att det knappt går att förklara i text.

Det tråkigaste här kan jag tycka är det faktum att teamet bakom Left Alive i mångt och mycket kan beskrivas som rena dröm-uppsättningen rutinerade, namnstarka utvecklare som stått bakom ett helt gäng älskade succéer. Toshifumi Nabeshima har producerat en hel rad av Armored Core-spelen medan illustratören Yoji Shinkawa är känd för att ha skapat många av de mest älskvärda karaktärerna från Metal Gear Solid-serien. Takayuki Yanase (designer bakom bland annat Mobile Suit Gundam samt Xenoblade Chronicles) har också funnits med på ett hörn och det märks att budgeten varit väl tilltagen här. Trots detta är det svårt att inte bara begrava huvudet i händerna och avfyra det ena gutturalt plågade avgrundsvrålet efter det andra som resultat över hur slamsigt, slarvigt och korkat det här spelet verkligen är.

Fult är det också. Stundtals så fult att jag varit tvungen om jag haft PS4:an igång och inte "råkat" trampa på On-knappen på min gamla Playstation 3. Animationerna är stelare än en stelopererad chefredaktör, belysning plågsamt grundläggande och texturarbetet rena rama hafsverket. Musiken är om möjligt ännu sämre, tro det eller ej. Ofta spelas samma trötta musikstycke om och om igen till den milda grad då det nästan börjar kännas som ett dåligt skämt och i kombination med den fula grafiken och den horribla dialogen resulterar allt detta i att jag delar ut årets hittills lägsta betyg på Square Enix avskyvärda hafsverk. Köp för guds skull inte detta, vad du än gör.