The Lego Movie 2 Videogame

Lego-filmerna går hem med buller och bong hos mig. Det är min typ av humor och ända sedan jag först såg den första Lego-filmen (efter Lego Batman Movie, roligt nog) har de etsat sig fast och avverkats flertalet gånger. Således blir nog ingen förvånad över att tvåan är rätt eftertraktad i min mening, eller att jag villigt skulle tackade ja då jag fick frågan om att recensera spelet baserat på den. Som jag ser det så har Lego-spelen alltid osat av charm, lekfullhet, skratt och lättillgänglighet. Vem som helst ska kunna plocka upp ett och lira utan att behöva ägna minuter åt att först sätta sig in i hur det fungerar. Och så även i det här fallet. Så, låt oss fortsätta.

Som namnet antyder är det här en ganska skamsen kopia av filmen. Emmet och Lucy befinner sig i Apocalypseburg (en av totalt sju världar i Systar-systemet) och ska precis till att sätta igång med dagens bestyr, då ett gäng färgglada Duplo-klossar kraschlandar mitt i gatan, börjar äta upp saker och innan båda anat det - kidnappat Lucy, Batman och i princip hela gänget. Utom, påpassligt nog, Emmet. Så det blir upp till denna tafatta herre att rädda hela bunten.

Spelmässigt påminner det väldigt mycket om (för att inte säga, är identiskt med) föregående upplagor. Spring runt och slå på allt som existerar för att bryta dessa i småbitar och inkassera guld och silver, hjälp andra plastsjälar med småbestyr och då, då plocka isär en boss eller två. För att sedan börja om och repetera. Och repetition är lite av det här spelets styrka... Och svaghet. Definitivt lätt upplägg för att tilltala en så bred massa som möjligt, men också ett som lätt kan bli långtråkigt under längre sessioner. Snabbt taget består progressionen i att du samlar in lila klossar genom att erbjuda dina tjänster (slå sönder den där stenen eller bygg hus X på plats Y). När du snott åt dig ett visst antal lila bitar öppnas en portal upp någonstans på banan och via denna kan du sedan resa till de andra världarna. För att göra samma sak där.

Det är rätt roligt att spela, om än lite automatiskt. När du utför våghalsiga hopp asteroider emellan eller klänger dig fast på utsidan av en boss, blir det sällan svårare än att trycka på X vid rätt tillfälle för att klättra vidare. Och din karaktär verkar också ha en kondition från himmelen, då denna inte har några som helst problem att hänga kvar i evigheter. Spelet tar även vid flera tillfällen till det mycket hatälskade quick-time-event-konceptet. Dessa kommer oftast då det är slagsmål och resulterar, om rätt kombination tryckts in, i häftigt överdrivna avslutningsmoves. Allt detta gör att det rätt ofta känns väldigt automatiskt i sitt utförande.

I och med att spelet handlar om klossar finns det såklart en ganska inarbetad byggteknik (för kom igen, vad vore ett Lego-spel utan möjlighet att bygga?). Denna är rätt automatisk och kräver bara att du väljer vilken byggsats du vill sätta ihop och att du sedan bekräftar. Inte särskilt involverande men lättillgängligt. Det finns heller ingen större utmaning i att matcha respektive objekt med plats (pusslen består oftast i att du måste bygga ett visst objekt för att ta dig vidare) då du snabbt lär dig hur saker och ting ser ut beroende på vad som efterfrågas. Men, åter igen, det är lättsmält.

En annan sak som jag måste säga tar mig emot, är fienderna. Dessa är, som sagt, Duplo-filurer med överdimensionerade sockersöta ögon, enorm aptit och något emot mig. När du sedan pucklar på dessa för allt vad de avtagbara halvcirkelformade händerna håller, ger de ifrån sig pip som ger, faktiskt, uns av skuldkänslor. Jag vet att det är skurkar, men bästa liknelsen är väl känslan av att bränna av ett intensivt trumsolo, fast där pinnarna är brödkavlar och trummorna är internetvänliga katter. Det hela känns lite... ovanlig mörkt för den här typen av spel. Ah, well. Antar att inga Duplo-klossar kom till skada under produktionen.

Tillbaka till spelet. Saken är den att det finns en del att göra för den tålmodige (samt det faktum att flera världar, visserligen låsta, ligger i menyn och lockar med att de snart kommer som nedladdningsbart innehåll) och jag tror att detta kommer tilltala vissa. För egen del känns det lite tomt och monotont. Det går lite för snabbt att samla ihop tillräckligt för att låsa upp nästa och detta, känner jag, gör att man inte riktigt hinner uppskatta varje nivå till fullo. Det finns mycket outnyttjad potential. Något som är positivt, är att det finns riktigt schysst miljövariation här. Från just Apocalypseberg (som skulle kunna vara direkt hämtad ur Mad Max) till Minecraft-inspirerade Syspocalypstar och flera där emellan imponerar och känns som separata världar snarare än hastigt ihopslängda kopior med lite annorlunda dekor.

Rent grafiskt känns det väldigt polerat. Animationerna är silkeslena och så även skärpan på allt från statiskt hoppande plasteld till hackigt karaktärer och studsande mynt. Det ser inbjudande ut och då jag inte stött på allt för mycket teknisk hicka under min tid med spelet, är även spelupplevelsen solid sett genom algoritm-glasögonen.

Lego Movie 2 är inte nödvändigtvis ett mediokert spel, inte alls. Det är bara det att det, på grund av dess uppbyggnad och eftersträvan att tilltala varje kreti och pleti, känns lite platt. I direkt jämförelse med exempelvis Lego City: Undercover faller det platt. Det har samma charm (Batman är, förövrigt, den officiellt roligaste i hela paketet) och humorn är i topp. Och det ska uppmärksammas. Men med en hårt hållen historia, ett till stor del väldigt automatiskt spelande och ett ganska lättsamt upplägg utan större djup, blir det svårt att slåss för ett högre betyg. Hade det inte varit för just innehållet hade det här lätt kammat en sjua. Men som sagt - nivån av tillgänglighet det vill åt känner jag vattnar ur det en aning. Men om du gillar de andra spelen; förbered dig inte på något storverk och du kommer uppskatta det här. För när allt kommer omkring så besitter det både en charm och en humor som sällan lämnar mungiporna nere. Och det. Är fantastiskt.