Trials Rising

Varje gång ett nytt Trials-spel släpps blir jag som en liten pojkvasker igen. Tankarna vandrar ofrivilligt tillbaka till min barndom där jag satt och spelade Elastomania in på småtimmarna. Det var ett av de första spelen jag skaffade på min PC, och ett spel som jag för evigt kommer att älska gränslöst. Nu är ju förvisso inte Elastomania exakt som Trials, men det är ungefär samma koncept - du styr en motocross på i en tvådimensionell bana när du försöker ta dig över en drös med olika hinder mer eller mindre djävulska hinder.

Spelserien har vandrat en ganska brokig väg genom åren. Personligen har jag uppskattat merparten av Trials-spelen, även det lite kontroversiella Trials Fusion - som var till bredden fyllt med mikrotransaktioner och annat sattyg. Trials Rising går ifrån upplägget i Fusion, och det känns inte alls lika girigt. Det finns förvisso en affär med mängder av saker att köpa, men det mesta går faktiskt att låsa upp via spelets inbyggda valuta. Det är ju ett Ubisoft-spel trots allt, och klart det ska finnas föremål att låsa upp och små allehanda ting att samla ihop.

Det första som slår mig när jag drämmer igång Trials Rising är den trista presentationen. Spelet känns otroligt identitetslöst med de urtvättade färgerna och den fula spelkartan. Även menyerna ser gräsliga ut, och jag ställer mig faktiskt frågan om det är ett Trials-spel jag har startat på min Xbox. Jag får intrycket av att utvecklarna RedLynx bara har valt att smälla in så mycket saker som möjligt, utan någon typ av röd tråd. Det är skrikigt och rörigt.

Har du spelat något av de tidigare Trials-spelen så vet du ju hur upplägget ser ut. Du styr en karaktär på en motocross, där du med höger avtryckare på din handkontroll styr gasen, och backar med den vänstra. Sedan kan du med vänster styrspak "vicka" framåt eller bakåt med hojen - vilket är någonting som du tvingas bemästra för att kunna klättra upp på olika höjder och ramper. Kontrollen har inte förändrats särskilt mycket, vilket är bra. Jag upplever det dock som att fysiken är en aning lite mer känslig jämfört med tidigare spel, och att lägga plattan i mattan är nästan alltid ett recept för kaos. Det gäller att hitta en bra balans, och på så sätt "studsa" mellan alla olika hinder. Konceptet är beroendeframkallande, och jag har lika roligt nu som för tio år sedan när Trials HD släpptes. Även om du kan förvänta dig att spela om några av spelets svåraste nivåer ett tjugotal gånger, innan du bemästrar upplägget.

I Trials Rising får du möjlighet att spela en kampanj, eller kasta dig in i flerspelarläget. Flerspelarläget består av lite olika lägen, det finns ett "party mode" för dig och dina vänner, eller ett vanligt race-läge där du matchar med spelare online. Det ska dock tilläggas att jag inte haft möjlighet att testa flerspelarläget då servrarna varit nere under tiden jag recenserade spelet. I kampanjen får du resa runt i hela världen på en rad olika banor med specifika teman. Du börjar i staterna - för att sedan ta dig vidare till bland annat Asien och Europa. Inledningsvis var jag inte särskilt imponerad av banorna. De kändes mestadels generiska och trista, men efter någon timmes spelande så öppnar spelet verkligen upp rejält - och Trials Rising kommer verkligen till sin fulla rätt när det öppnar upp sig.

En nyhet med Trials Rising är att spelmotorn erbjuder ett relativt robust banbyggar-läge. Gränssnittet kanske inte är det mest användarvänliga, men när jag väl kom in i det hade jag fruktansvärt roligt när jag försökte komma på den ena dumma idén efter den andra. Det ska ju sägas att det är väldigt svårt att få en bana att gå ihop bara, i och med att fysiken spelar en så avgörande roll i Trials. Det har hänt flera gånger att jag har spenderat lite för mycket tid att konstruera en häftig bana, som sedan visar sig vara fullt ospelbar då så mycket saker kan gå snett.

Jag gillar idén med att varje kontinent i Trials Rising har ett visst tema knutet kring sig. När jag slirar runt uppe i det kalla Ryssland besöker jag allt från den Transsibiriska järnvägen till crossbanor som ser ut att kunna vara utmejslade på Putins bakgård. Nere i Vietnam är det djungler och regnskog. Ni fattar vinken tror jag. Det finns ingen brist på kvalitet när det kommer till bandesign, även fast det första intrycket inte var särskilt positivt.

Det är en viss känsla att veva igång sin motorcross inuti ett flygplan flera tusen meter upp i luften - och turbulensen gör att gravitationen gör alla möjliga saker med din hoj. Jag antar att det inte är så här fysik fungerar. Men i ett Trials-spel är det fullt rimligt. Eller när du susar genom en filminspelning i Hollywood, för att halvvägs in i banan hamna i ett "green screen-rum" där bakgrunden byts ut till en miljö fylld med spindel-liknande monster och laserstrålar som viner genom himlen. Några av mina favoriter är dock de banor när du uppmanas att skjuta iväg din karaktär från motocrossen och på så sätt agera som en mänsklig boll där du försöker pricka rätt på diverse måltavlor och hål. Det är otroligt dumt, fast på ett bra sätt.

En aspekt som skiljer Trials Rising från tidigare spel i serien är mängden av upplåsbart innehåll till din karaktär. Det finns en uppsjö av hattar, tröjor och solbrillor att utsmycka din stackars crossförare med. Mycket av detta ser dumt ut, men det är väl också meningen. Ju längre du kommer in kampanjen - desto mer saker låser du upp. Inledningsvis får du nöja dig med en ganska tam liten cykel, men efter några timmars spelande kommer du brumma runt i ett par rejäla bensinkramare, alla med sin egen personlighet och fart. Det finns även möjlighet att införskaffa sig en Tandem-cykel för dig som vill spela med en kompis.

Ett modernt spel vore väl inte komplett utan Loot-lådor. Trials Rising har givetvis sådana som du låser upp med jämna mellanrum. Dock så är det väl ingenting som stör min spelupplevelse nämnvärt, och jag behöver absolut inte betala riktiga pengar för det. Det jag kan känna är väl att innehållet i lådorna inte tillför speciellt mycket, och det känns mer som ett slappt försök att hänga med i tiden.

Trials Rising är ett fantastiskt roligt och mestadels kreativt spel, fyllt med spelglädje och flippade banor. Mitt största problem är att det är lite för generiskt, och jag hade verkligen hoppats på att RedLynx skulle kunna pressa ut någon typ av röd tråd eller grafisk stil som på något sätt speglar galenskapen som försiggår på banorna. Men istället är det en standardiserad Ubisoft-mall med fula menyer och tråkiga upplåsbara föremål, även om det finns en stor mängd av dem. Trots detta är Trials Rising ännu ett lyckat spel i serien, som du lär ha tokroligt med i ett par dagar. Släng även in flerspelar- och byggläget på detta och du lär inte bli besviken. Förvänta dig ingen revolution bara.