Super Smash Bros Ultimate

Det är såklart otroligt kaxigt att kalla ett spel för Ultimate. Dels sätter det nästan orimligt höga förväntningar, och dels öppnar man ju garden för att folk omedelbart ska vilja plocka ner självförtroendet på jorden igen. Dessutom har vi ju oss spelkritiker som aldrig skulle försitta en chans att skriva något i stil med "spelet inte lever upp till sitt namn", "Ultimate är snudd på falsk marknadsföring" eller något liknande.

Men med detta sagt och väldans många timmar spelade, både själv och med goda vänner, börjar jag ändå känna att det kanske är så att Nintendo faktiskt har täckning för att kalla nya Smash Bros för just Super Smash Bros Ultimate. Här trängs som bekant varenda figur som någonsin varit med i serien och dessutom ett helt gäng nykomlingar, vilket gör att det vid lansering är totalt 74 pugilister som väntar på att få dela ut nog med stryk för att få de andra att flyga av banan.

Sägas ska dock att jag faktiskt inte alls var överdrivet imponerad när jag först startade spelet. Visserligen finns här en snygg presentationsvideo med en poppig temalåt, men faktum är att av dessa 74 karaktärer är det endast åtta stycken jag har tillgång till från start. Och särskilt hjälpsamma är inte spelets menyer med att förklara var jag borde börja. Det jag sett mest fram emot är dock det lätt rollspelsinspirerade läget World of Light.

Här har alla troféerna från tidigare delar ersatt av Spirits och är föremål som faktiskt tillför något spelmässigt snarare än att bara vara en digital samling figurer att titta på. På flera sätt påminner det närmast om Pokémon där du samlar figurer som du sedan kan levla upp och slåss med. Bäst är att starta med Spirit Board som egentligen bara består av en massa snabba strider som ger dig en uppfattning om hur systemet fungerar och låter dig bygga ett bra urval av figurer, något du sedan har nytta av i World of Light.

Mängden figurer du kan slåss mot är halvt ofattbar och sättet på vilket de alla fått liv i spelet är inget mindre än genialt. Alla de 74 kämparna används för att ge illusionen av du slåss mot någon helt annan, och ett utbud på över 800 låtar bidrar till att ge varje strid en överraskande genuin känsla. I en strid mot gula Pikmins kan dessa exempelvis gestaltas av en helg hög med miniversioner av Pichu, medan fickmonstret Porygon här representeras av Little Mac i sin Wireframe-outfit.

Och det handlar inte bara om utseende. Spelar du mot exempelvis Dr. Wily så får du möta Dr. Mario med ett helt gäng trick i bakfickan, de som kan sin Mega Man vet ju att Wily kommer tillbaka flera gånger och följaktligen fungerar Dr. Mario på samma sätt. Eller ta Eggplant Man från Wrecking Crew som här attackerar på just Wrecking Crew-banan och går sina fyrkantiga rutter samt lätt kan slås ut med hjälp av guldklubban. Det är Nintendo-kärlek på en helt egen nivå. Min favorit är ändå Guts Man från första Mega Man, som här är en jättelik Mega Man i brun outfit som varken slåss eller skjuter utan istället tar sig nära för att kasta dig samt slungar tunnor på samma sätt som Guts Man kastade stenar.

Att spela World of Light är egentligen inga konstigheter. Du går längs en snitslad väg utan möjlighet att gå fel. Här och var får du välja vilken väg du vill ta, varpå andra rutter blir låsta. Runt om på banan finns strider mot Spirits, vilka kommer i två olika utföranden. En är en huvudfigur som mindre Spirits sedan kan anslutas till, beroende på hur många platser de har. En svag större Spirit kan exempelvis ha tre platser för mindre, medan en starkare som ger stora fördelar kanske har färre för att jämna ut.

Att hela tiden har rätt Spirits vald inför varje strid blir snabbt viktigt (även om du kan få bonuspoäng genom att göra det svårare för dig själv). I början spelar det liten roll, men snart ställs du inför strider där eld på golvet, inverterad spelkontroll och liknande gör striderna vansinnigt svåra. Här gäller det då att välja sådant som neutraliserar motståndarna så bra det går för att få en större chans att vinna. Till detta kommer även level-möjligheter och föremål som buffar dig inför striderna.

Det finns såklart djupare spelsystem än såhär, men i ett fightingspel är det endast Netherrealm Studios som kommer i närheten av att erbjuda något så genomarbetat för den som spelar ensam. Det hör sannerligen inte till vanligheterna att jag säger det, men detta är så pass roligt att jag kan rekommendera även den som helst spelar själv att skaffa Super Smash Bros Ultimate. Jag har ledigt slagit ihjäl ett tjugotal timmar bara på detta utan att tröttna på underbar fanservice och den kärlek gentemot spelmediet man får härifrån.

Självklart finns även Classic också för den som föredrar något mer traditionellt. Här vankas en serie hyfsat tematiska strider och en bonusbana innan du står öga mot öga med Master Hand. Detta har ju varit det som stått till buds i tidigare delar i serien, men med World of Light som alternativ har jag svårt att se varför någon skulle fastna här. Faktum är att spelkontrollen under bonusbanorna (det är ju ett fightingspel och spelkontrollen är utformad efter det) och själva striderna mot Master Hand är det enda jag inte tycker håller absolut toppklass i detta jättelika underhållningspaket.

Utöver allt detta finns även gott om andra alternativa spellägen såsom Mob Smash där du tar dig an vågor av fiender, Special Smash där du själv kan ändra inställningar på det mesta (inklusive storlek på figurer och deras statistik), Tourney som låter dig arrangera turneringar för upp till 32 personer (där datorkontrollerade motståndare kan användas för att fylla upp), Squad Strike som erbjuder lagbaserade strider och så vidare.

Men till syvende och sist är Smash Bros en serie fightingspel. Och att spela mot mänskligt motstånd i nervigt pirrande strider är som alltid höjdpunkten. Det är här det avgörs om ett spel är balanserat, underhållande och kommer ha evig livslängd eller ej. Super Smash Bros Melee brukar ofta betraktas som seriens höjdpunkt och det är lätt att förstå varför. Det höga tempot gjorde att bättre spelare enkelt kunde förinta sämre, och medan jag som fighting-entusiast absolut kan se tjusningen med det, är det dock Super Smash Bros for Wii U som jag personligen håller högst.

Det mer välavvägda systemet gjorde det roligt att möta glada amatörer samtidigt som det fortfarande fanns ett halvt oändligt speldjup att ösa ur för den som verkligen ville förkovra sig och bli bäst. Dessutom erbjöds som bekant möjlighet att spela på åtta personer, vilket gav begreppet "kaos" en helt ny innebörd. Personligen tycker jag dock det är på fyra personer som Smash Bros är som bäst och Super Smash Bros Ultimate är inget undantag.

Tempot är fortfarande inte lika intensivt som i Melee och jag vet att det finns de som kommer sörja detta, men istället får vi ett betydligt mer kontrollerat spel. Eftersom Smash Bros-serien spelas med analogspakar, är det lätt att i stridens hetta råka dra lite snett och göra något helt annat än jag tänkt mig. Tack vare det aningen mer avvägda tempot tenderar striderna att bli mer psykologiskt spännande snarare än att en bättre spelare bara rusar rakt på och inleder en combo-späckad spärreld av attacker som snabbt skickar en motståndare av banan. På flera sätt känns det nu mer som ett "riktigt" (där jag egentligen menar traditionellt) fightingspel på det sättet, vilket jag uppskattar.

Striderna äger rum på inte mindre än 103 olika banor, varav flera är fullkomligt magiska och i princip samtliga väldigt bra. Att som Sonic the Hedgehog slåss mot Captain Falcon på en Super Mario Kart-inspirerad bana till tonerna av Super Sonic Racing värmer ett gamer-hjärta på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Och som den Sonic-fantast jag är får jag verkligen kämpa för att inte bara stå still och le som ett fån när jag ser Knuckles springa runt i Green Hill Zones loopar i bakgrunden medan jag slåss för glatta livet.

Banorna har dessutom fler än en form och går att sätta ihop med funktionen Stage Morph för ännu mer variation, och för puritaner eller supernybörjare är det bra att veta att du kan stänga av faror på banorna för att få mer renodlade strider utan andra inslag. Det är helt enkelt svårt att begära mer än vad som nu erbjuds, och ändå vet vi alla att det kommer att byggas ut ytterligare via DLC.

Jag vet att många helst vill spela detta med en Gamecube-handkontroll, men själv har jag mestadels spelat med en Pro Controller och anser att detta funkar utmärkt. Jag har också testat med Joy-Cons och tycker att även detta är ett fullgott alternativ, även om jag personligen anser både Gamecube-handkontroll och Pro Controller är att föredra.

Det är egentligen futtigt att snacka om grafiken i ett spel som Super Smash Bros Ultimate ur ett tekniskt perspektiv, detta eftersom det i stor omfattning bygger på nostalgi och design. Väldigt många banor är ju gjorda att efterlikna äldre och mer primitiva klassiker, men det känns ändå på sin plats att berömma Sora och Bandai Namco för att spelet flyter otroligt bra och är föredömligt tydligt trots allt kaos på skärmen. Dessutom är allt omarbetat och betydligt högre upplöst denna gång än tidigare, vilket avslöjar ett härligt detaljarbete. Rent designmässigt kommer du just inte att hitta något bättre och mer underbart än detta.

Sistnämnda gäller för övrigt även ljudet. Som jag skrev finns här över 800 låtar och du kommer därmed få avnjuta flera Castlevania-klassiker, höjdare från Mega Man och så mycket ljuva Nintendo-toner att det helt enkelt saknar motstycke. Till detta kommer underbara detaljer som att David Hayter återigen klivit in i studion för att spela Solid Snake och betydligt krispigare ljudeffekter med mer punch i.

Jag recenserade Super Smash Bros for Wii U för ganska exakt fyra år sedan, och tyckte det var förtjänt av en solid nia. Ett betyg jag upplever har stått sig väl och motsvarar både underhållningsvärdet och innehållet. Men utan att överdriva är Super Smash Bros Ultimate rätt upp och ner mer än dubbelt så innehållsrikt och till råga på allt faktiskt märkbart roligare att spela.

Jag tänker, som du säkert redan listat ut, inte försöka mig på något vitsande kring att Super Smash Bros Ultimate inte lever upp till sitt namn. Tvärtom faktiskt. Det här är själva definitionen av Ultimate och jag vågar mig på att slå fast att serien inte kommer bli bättre än såhär på mycket länge. Sedan 2001 - i 17 år - har Melee betraktats som Smash Bros-höjdpunkten, och jag vill på allvar hävda att det nu är Ultimate som kommer vara herre på täppan i lika lång tid framöver. Det är inget mindre än ett absolut mästerverk och detta blir för mig den första fullpottare jag delat ut sedan 2013. Tack Nintendo.