Hitman 2

Agent 47 har sedan Hitman: Absolution 2012 hållit sig i skuggorna. Men där har han å andra sidan först planerat och sedan utfört, två riktigt solida uppdrag. Det första kom i form av omstarten 2016 (under det stilistiska namnet "Hitman") och det andra kommer nu - under det lika stilistiska namnet Hitman 2. IO Interactive har spunnit vidare på idén från första spelet - att låta oss spelare välja bland snudd på oändliga tillvägagångssätt för att fullfölja våra kontrakt. Och då ställer du dig såklart frågan; är det lika lyckat som första gången?

Både ja och nej. Låt mig först klargöra att om du inte uppskattade det första spelet, kommer det här med all sannolikhet inte heller golva dig. Min spontana känsla efter cirka tio timmar med spelet är att det är mer av samma, men att detta samma är finslipat och ännu mer träffsäkert än förra gången.

Grundpremissen för Hitman 2, precis som i förra spelet, är att du numer har nästan hela världen som arbetsplats. Klyschigt lockbete från en överdriven platsannons å sido; de har verkligen lyckats fånga den kraftigt skiftande atmosfären som kommer med totalt olika länder i totalt olika klimat i jordens alla hörn. Men varför springa runt halva jordklotet, då? Jo, historien handlar denna gång om att jaga en mystisk bad-guy-mogul tillika generellt anonym kund vid namn "The Shadow Client", som dessutom har information om någon som kan hjälpa Mr. 47 med något han själv har lite svårt att få grepp om - sitt förflutna. Men såklart så skickar inte denna skugga bara familjekrönikan på posten, utan tvingar 47 att, tillsammans med sin trofasta assistent, Diana, eliminera ett gäng ruskprickar. Och här börjar det roliga.

Eller snarare, planeringen. Jag står lutad över en modell av ett konceptbygge, placerad på ett kontor tillhörande byns överhuvud och ser ut som en i gänget. Kläderna jag har på mig tillhör egentligen en av vakterna, som nu ligger halvnaken och långt bort i drömmarnas värld i en sopcontainer utanför huset. På andra sidan bordet står donnan själv. Hon betraktar modellen (utan att lägga märke till mig) och sträcker sig sedan efter vattenglaset som står på kanten intill henne. När hon ställer ned det igen märks det fort att just den drinken var spetsad. Med gift.

Processen ovan tog mig inte mindre än fyrtio minuter att ordna upp. Att få tag på en vaktuniform var det lättaste. Det var införskaffandet av råttgiftet, infiltreringen och att hela tiden hållit utkik efter både målet och hennes legitima vakter som var utmaningen. För möjligheter och verktyg finns överallt i Hitman 2. Gift, skruvmejslar, nyckelkort, järnrör, hammare, bilbatterier, kläder, pistoler och småmynt... Sen är det upp till dig att välja hur du vill tackla situationen. För egen del tar jag gärna del av något av vad spelet kallar "Mission Stories". Dessa är tips på, redan innan startat uppdrag, möjliga sätt att sänka motståndaren. Ofta välplanerade och rätt så explosiva (eller lågmälda) sådana.

Spelet nämligen uppmuntrar hela tiden experimentering och så fort du klarat av en bana får du direkt möjlighet att spela om denna - fast då med förslag på nya prylar eller möjligheter som du låst upp. Dessa kan vara vapen, ställen där du kan gömma sagda vapen eller olika startpunkter på banan. Detta manar till fortsatta dödslekar då en bana kanske börjar med en säkerhetskontroll i vilken kroppsvisitering ingår. Agent 47:s klassiska leksak märks vid en sådan aktivitet. Ända valet från början är att smyga in utan, eller hitta en annan väg. Eller, om du spelar om, ha planterat en inne på området efter att ha låst upp möjligheten att göra just detta

På klassiskt manér får du även stilpoäng för dina prestationer. Aspekter som hur många oskyldiga liv som tagits, hur många kroppar som gömts undan kontra upptäckts, om du blivit avslöjad... ja, det vanliga. Och som den perfektionist jag är, så har jag stött på en del irritationsmoment under min tid med spelet. Något som gör livet som världens främsta lönnmördare ännu jobbigare. Mitt största klagomål har med förklädnaderna att göra. Visst är det självklart att, säg vakter, kan fatta misstanke om du står två millimeter ifrån och inte rört dig på tre minuter. Då kan till och med ett träd fatta att det inte ens är en hastig inhyrd timvikarie som står framför en, utan en komplett främling. Men ibland händer det (utan att ha orsakat trubbel innan) att de blir misstänksamma så fort du skönjas deras synfält. Och är de flera i rummet - ja, då kan din "förklädnad" ryka rätt fort. I andra fall kan samma förklädnad på samma plats fungera hur bra som helst. Det hela känns... obalanserat, i brist på ett bättre ord.

En annan är hur världen är uppbyggd och var allting ligger. Detta kan nog mest vara en personlig åsikt, men det har hänt att jag spenderat upp till en timme i jakt på något trivialt verktyg som krävs för att rigga en specifik fälla - utan att hitta det. Och detta utan minsta hint om var det kan finnas. Nu kräver jag inte att spelet ska markera ut platsen för varje skruvmejsel på kartan, men om man, som jag, är fast besluten att göra det på ett sätt, så vore det trevligt med någon form av hint. Eller så byter man taktik och anamar spelets motto: "Make the world your weapon". Det hände att jag skuggat ett mål i evigheter för att sedan ändå bara genomborra denne med en kniv.

Har du dock spenderat en evighet och faktiskt lyckats neutralisera buset medelst ytterst sofistikerade och jävulska metoder, då känns det bra alltid. Det var länge sedan ett spel lämnade mig så nöjd som när jag lyckats genomföra den perfekta stöten. In. Neutralisera. Obemärkt ut. Skulle däremot smyg inte vara din grej så finns ett väl tilltaget urval av vapen. Pistoler, hagelbrakare, gevär och automatkarbiner finns alla att tillgå men jag skulle avråda dig. För det första sjunker stilpoängen som en sten om du börjar skjuta (vakter kommer till undsättning och dessa räknas som civila), målet flyr (vilket i vissa fall kan innebära misslyckat uppdrag) och sist men inte minst - du själv tål inte så jättemycket. Så undvik öppna strider.

Just strider får mig att tänka på spelets tekniska nivå. Jag har spelat det här på en Playstation 4 (ej Pro) och förvånas över hur mycket det skiftar i kvalité. Det går från att se otroligt bra ut och flyta på sagolikt - till att sticka mig i ögonen och reagera med spasmer kraftigare än en robot under ett pågående epilepsianfall. På samma sätt som i Fallout 4, så finns det bitvis smärtsamt lågupplösta texturer som tar upp alldeles för stora ytor. Och när det vankas skottutväxling med minst två deltagare så sjunker bilderna per sekund till olidligt låga nivåer. Med anledning av detta så kan jag tyvärr inte säga så mycket om hur det känns att använda puffrorna - då jag sällan gjorde det. Men den lilla salvan jag lyckades delade ut (från en Uzi) kändes platt. Face it - det här spelet är gjort (och ska) spelas med smyg i åtanke. Och hur man än vrider och vänder på det - att få blod på sin kritvita skjortkrage är inte snyggt och svårt att förklara hos kemtvätten.

För den aspekten har IO Interactive ännu en gång lyckats med fullt ut. Tack vare ett fokusläge (likt Sam Fishers glasögon eller valfri röntgensyn) kan du hålla koll på närliggande mål, objekt och andra karaktärer/tvåbenta larm. Detta är mer än användbart och jag lovar att det kommer komma väl till pass mer än en gång. Sen har vi spelkontrollen som sitter så nära en smäck som det bara går och tack vare detta så får vi minimalt med fel på grund av en icke-svarande kontroll.

Jag ska börja runda av nu. IO Interactive har fokuserat på spelbarhet och spelglädje i och med Hitman 2. Och det är, precis som med det första Hitman; menat att utforska och pröva sig fram i. Fast med större banor, finslipad mekanik, ännu större valfrihet, slopat episodupplägg och en ännu bättre fångad känsla av att vara spelvärldens främste lönnmördare. Det Hitman 2 faller på är bitvis obalanserad prestanda och vakande öga från vakter, medan det trots det lyckas leverera en lönnmördarupplevelse i absolut världsklass. Det uppfinner inte Hitman-formulan på nytt och är egentligen samma som förra gången, undantaget ny skrud och med några förbättringar. Med det sagt så är Hitman 2 för er som uppskattar serien, vill ha mer, eller har varit ute efter ett gyllene tillfälle att hoppa in och se om det är något.

Det må vara långt ifrån perfekt, men är till dagens dato de facto bästa Hitman-spelet hittills och något som IO Interactive ska vara stolta över.