Pathfinder: Kingmaker

Kanske namnet Pathfinder: Kingmaker säger dig något? Prefixen pryder nämligen redan ett rollspel av den mer analoga typen, men som nu har tagit klivet över till den digitala sidan i och med suffixen Kingmaker. Bakom utvecklingen står Owlcat Games och det är med hjälp av Deep Silvers assistans som spelet sett dagens ljus. Men vad är alltihop då och varför ska du ge resten av året till det här?

Pathfinder: Kingmaker börjar med att vi får skapa vår egen hjälte, antingen utifrån ett par fördefinierade mallar eller helt efter eget huvud. Vi väljer kön, utseende, ras, specialitet, vapen och till sist vilka attribut som ska särskilja vår hjälte från resten av massan. När detta är klart toppar vi med ett namn (jag valde det mycket fantasilösa "Lockliar" - inte alls en "pun" på en viss Locksley, nej, nej) och tryckte igång resan. Redan i skapandet av min karaktär måste jag berömma Owlcat för den generösa hjälp man får redan från start.

Att ett rollspel vars brädförlaga har tagit inspiration från Dungeons & Dragons skulle vara aningen omfattande och lite komplicerat, är mer eller mindre givet. Därför uppskattas de detaljerade förklaringarna som dyker upp ganska precis hela tiden. Skulle det vara så att du vill utmana dig själv (eller redan är... grymt dedikerat insatt... i rollspelens underbara värld) så går det utmärkt att stänga av dessa rutor också.

Varför man valt Kingmaker framgår rätt fort. Du har, tillsammans med resten av befolkningen, kallats till ett palats där en dam vid namn Jamadi Aldori äskar eder uppmärksamhet. Det har nämligen blivit dags att utöka riket och detta genom att erövra vad hon refererar till som "The Stolen Lands". Detta område styrs vid spelets början av en elaking vid namn "the Stag Lord" och Aldori ber oss alla att ge oss iväg. Den som lyckas tukta Stag och hans undersåtar (vilket ingen har lyckats med hittills, värt att poängtera) kan titulera sig som överhuvudet över den, låt oss kalla det provinsen, av Golarion (Pathfinders universum).

Redan från start får vi med oss en ettrig liten tjej vid namn Linzi (som med sina författarambitioner ser dig som hjälten till hennes vita springare; biografin hon ämnar skriva) och en mycket irriterande tomte vid namn Tartuccio, som sätter sig själv före i princip allt och alla. Och här har vi ett av spelets försäljningsargument - kompanjoner. Även om kompanjoner i rollspel inte är något nytt så har man här satsat på ordentliga bakgrundshistorier och målet är att vi som spelare verkligen ska ta till oss dessa - vare sig det innebär sympati, lojalitet, kärlek, irritation, distansering eller hat.

Och ska sanningen fram så lyckas utvecklarna rätt bra i den aspekten. Framför allt när karaktärerna gått ur tiden... Det var under en natt, då jag och mitt rövargäng bestämt oss för att slå läger i en uppenbart hemsökt täppa, som vi blev överraskade av en magisk, svävande döskalle. Varpå en kamp bröt ut och då detta självständiga kranium var otroligt kraftfullt; stupade en av de mina. Som genom ett gurgel i dödens sista suck, stönades "avenge me!", innan denne föll ihop. Det tog mig så hårt att jag laddade om spelet.

Utan att säga för mycket så framgår det ganska snabbt att vissa karaktärer har dolda motiv och även olika uppfattning om din egen personlighet och val. Då jag valde neutralt god (finns bland andra laglydig, neutral, neutralt ond och kaotiskt ond) var det några av mina kompanjoner som snart bytte sida. För, precis som i vad som känns som alla andra spel av denna typ, påverkar dina handlingar hur omvärlden ser dig. Lyckligtvis yttrar karaktären exakt det som står i ditt svarsalternativ (ingen tolkning som i Fallout 4, med andra ord), vilket underlättar. Förutom de klassiska dialogrutorna med tillhörande svar, finns även här något som enligt mig bara ökar känslan av att befinna mig i en fantasyvärld i 1200-talets England (okej, jag måste sluta tänka på Robin Hood nu) - nämligen textbaserade passager presenterade i bokformat.

Dessa presenterar en nedskriven version av vad som händer - var, vad och hur ditt sällskap agerar. Du får en beskrivning följt av olika val (vissa som kräver en viss nivå av en specifik färdighet för att lyckas och andra som förstärker en viss läggning). Beroende på vad du väljer så ser händelsens slut olika ut och samma sak med anhängarnas uppfattning. Under min tid med spelet var dessa delar något av min favorit och jag höll alltid andan inför varje ny chans att påverka både historiens gång och mina följares tankar. Eller i korthet, upprätthålla min hjältestatus och vinna anhängare.

För sällskap är inte bara något positivt om man vill se cool ut i grupp, utan även i strid. Pathfinder: Kingmakers system bygger mycket på det turbaserade sett i otaliga strategispel, komplett med en relativ hög dos tärningskast om träff eller ej. Här kan du även positionera ut dina kämpar (som alla går att utrusta med olika vapen) och planera anfallen. Sätt bågskyttar längre bort och de med svärd längre fram exempelvis. Tänk bara på att eventuella besvärjelser har en räckvidd som kanske inte passar in med dennes nuvarande placering...

Utöver detta så har spelet mer eller mindre samma göromål som dess jämlikar - du samlar på dig olika föremål som du sedan byter, du tar olika uppdrag från olika håll och balanserar hela tiden din egen moral och lojalitet mot andras. Lite business as usual. Och här kommer en av de få kommentarerna jag har på spelet. Rollspel är, för den intresserade, möjligheter till att förlora timmar, dagar, veckor, månader, ja, till och med år... Och i och med detta faktum är de också rätt omfattande, vilket ger en relativt hög inlärningströskel. Även om det inte är det mest avancerade rollspelet på marknaden måste jag ändå höja ett varningens finger om du funderat på att ge dig in i rollspelens underbara värld och ser det här som en introduktion.

Det är ett klassiskt rollspel i den meningen att i princip varje handling har konsekvenser och du hela tiden bör tänka på vilka val som kan gynna eller stjälpa din karaktär. Med det sagt så är det ett prima exempel på att hoppa.... "rakt in". Men ett sämre om du letar efter en lite snällare start. Åtminstone i min mening.

På pluskanten har vi spelkontrollerna. Oavsett hur smidigt mappad en handkontroll må vara, så är det ingen match mot en tangentbord-mus-uppsättning. Och här styr du enkelt karaktärerna med sagda mus, sköter kameran med scrollhjulet (eller W-,A-,S-D-tangenterna), byter vapen och andra detaljer med de toppmonterade sifferknapparna (om du tilldelat dessa i inventarie-översikten) och väljer mål i strid med vänster musknapp. Enkelt och smidigt.

Summa summarum så är Pathinder: Kingmaker ett mycket ambitiöst spel (framför allt då det är helt finansierat via Kickstarter). Det grafiska påminner om romantiserade sagor om nätter under stjärnorna, det onda mot det goda och den laglösa rättvisan som präglade mången idealist. Musiken är samma som kunde ha spelats på värdshusen eller som bakgrund då den vise berättarrösten dikterade detaljerna i våra hjältars äventyr. Och historien är även den som tagen ur de gamla folksagorna - klassisk men engagerande nog att djupdyka i och ihärdigt hålla kvar vid fram till dess slut.

För inbitna rollspelsfantaster är detta verkligen något att kika närmare på, medan det för noviser kan vara en trevlig utmaning som är, givet att man fattar tycke, nog för att kliva in i genren som helhet. Och sett till att det inte dras med några större buggar eller klagomål - en väldigt solid produkt.