This is the Police 2

Jag gillade This is the Police, förmodligen fler än de allra flesta. Jag fastnade verkligen i polissimuleringen, berättelsen om Jack Boyd och korruptionen i Freeburg. Det var absolut inte perfekt och jag köper verkligen argumentet att spelet kanske var allt för enformigt i slutändan. Med uppföljaren lovar utvecklaren Weappy att det blir mer polisdrama med ännu större variation. Det är lite si och så med det, tycker jag efter ett tiotal timmar med This is the Police 2.

Om du spelade det första spelet kommer du kanske ihåg att det var rejält fokus på berättelsen redan då, det har skruvats upp med ungefär 110% i This is the Police 2. Jack Boyd är på rymmen efter allt som hände i Freeburg och det ena leder till det tredje och vips är han återigen bakom sparkarna för ett nytt polisdistrikt samtidigt som han måste hantera sitt brokiga förflutna. Berättandet utgörs till största del genom stop motion-aktiga stillbilder och animerade mellansekvenser med godkända röstskådespelare. Berättelsen i sig är däremot inte alls särskilt spännande eller ens logisk och längden på sekvenserna kan bli olidlig, tänk dig typ Metal Gear Solid 4: Sons of Liberty så kan du tänka dig, även om det inte är fullt så illa.

Precis som sin föregångare är This is the Police 2 en ren och skär polischefssimulator, även fast Boyd tekniskt sett inte är chef längre. Det betyder att precis allt som rör polisstationen måste ses över och svåra beslut måste tas. Räkna exempelvis med att när någon av dina konstaplar stupar i tjänsten kommer dennes kollegor att vilja gå på begravningen, det betyder i sin tur att de inte kommer kunna jobba under stora delar av den dagen vilket sätter press på den arbetsstyrka du har kvar. Du kan ju förstår neka ledigheten men då kommer polisen i fråga kanske inte lyssna på order i framtiden. Det är en ständig balansgång mellan medmänsklighet och effektivitet. Merparten av spelet handlar om evighetslånga mellansekvenser, förhörs- och utredningsdelar, strategimoment och taktiska anstormningar. Många delar är mer eller mindre intakta från det första spelet men den taktiska biten är ny.

Det är tydligt markerat på den övergripande kartan vilka ärenden som är vilka och till skillnad från vanliga larm kan jag rycka ut på uppdragen när som helst under dagen, bara jag gör det innan arbetspassets slut, klockan 01:00. Här är det viktigt att se till att rätt snutar, med de bästa egenskaperna och utrustningen är på plats, annars kan det gå snabbt utför. Det hela fungerar på samma sätt som exempelvis Xcom-spelen gör, du styr dina patruller framåt i turbaserad ordning och målet är att oskadliggöra alla fiender samt att desarmera bomber och liknande uppgifter. Beroende på den enskilde polisens välmående, erfarenhetspoäng och utrustning gäller det att rycka fram smart. Varje gång en polisman (eller kvinna) lyckas lösa ett uppdrag ökar deras status och olika förmågor kan placeras ut. Att sätta en konstapel som är oerhört bra på att förhandla men inte alls särskilt vass på vapen mitt i eldgivning kanske inte är det bästa du kan göra, och om någon dör i uppdraget är de borta för alltid.

Det finns lager på lager av spelmekanik att penetrera i de här momenten och att veta vilka hjälpmedel som kan vara bra att ha med sig på förhand är svårt. Lyckligtvis kan du byta saker som cigaretter eller konserverad mat med vittnen och med lite tur kan de i sin tur berätta ovärderlig information för dig, som hur vakter patrullerar, hur många de är och så vidare.

Tyvärr upplever jag det som att oddsen alltid är emot mig som spelare, precis som i det förra spelet, och oavsett vilka val jag gör straffas jag på något sätt. Visst, allt har alltid konsekvenser men i ett spel som det här vill jag känna att jag verkligen valde rätt något mer ofta än vad jag faktiskt gör.

Det spelar liksom ingen roll hur många lediga dagar jag beviljar distriktets suput, han forsätter komma till jobbet onykter och klantar till praktiskt taget alla uppdrag jag skickar honom på. Som ett pålägg på att alltid kämpa i uppförsbacke känns uppföljaren även allt för slumpartad. Jag kan få tre jobb och ha två tillgängliga patruller, jag sållar bort det som jag anser vara minst viktigt bara för att få se senare att de andra två var falsklarm. Ännu en gång; jag förstår grejen, det är så det kan vara, men att ständigt och jämt bli straffad är inte särskilt kul.

Grafiskt är This is the Police 2 väldigt likt sin föregångare. Den tecknade stilen som förlitar sig mer på konturer och färger fungerar ypperligt och presentationen i menyer är strålande. Mellansekvenserna varierar mellan stillbilder och animerade sekvenser där den grafiska stilen helt klart gör sig bättre i det förstnämnda. Ljudbilden är även den bra, polissirener blandas med bruset från komradion och svängig jazz när du väl är inne på kontoret. Röstskådespelarna är för det mesta godkända, med ett par insatser som faktiskt är riktigt bra. Kunggubben Jon St. John gör rösten till Boyd och även om han inte är världens bästa röstskådespelare är han underhållande att lyssna på och faktiskt ganska rolig.

This is the Police 2 är i grunden väldigt likt det första spelet, ett spel som jag gillade när det begav sig. Jag hade gärna sett att Weappy rättade till en del av de irritationsmoment som ändå fanns till den här gången men istället har man bara valt att lägga på fler lager och gjort allt mer komplicerat. De oändligt långa mellansekvenserna gör också att tempot blir väldigt ojämnt och vissa gånger vill jag bara hoppa över viktiga samtal för att jag vet vad som kommer att sägas redan inom 30 sekunder men tvingas lyssna i sju minuter. Gillade du verkligen det första spelet kommer du säkerligen kunna klämma ut ett par timmar av tvåan, men var beredd på mer av samma och ett par tveksamma tillägg.