Earthfall

Gräset prasslar i vilken riktning jag och mina lagkamrater än vänder oss åt. Blodet rinner från våra sår och orken börjar tryta. Endast några meter kvarstår till vårt delmål där ammunition, förbandslådor och lite vapen går att finna. Tusentals aliens har vi skickat till dödsriket men det märks att även vi doppar tårna i efterlivet nu. Väl framme når vi ett hav av förnödenheter men det dröjer bara sekunder innan havet förminskats till en pöl. Vi kastar oss över allt vi kan få tag på och snart finns nästan inget kvar. Det är just då som vi hör vrålet och ljudet av stängsel som håller på att vika sig för ytterligare en våg av utomjordingar. Har vi tur, kommer vi segrande ur denna strid också.

Tomrummet som Left 4 Dead 2 lämnat efter sig är enormt. Dagligen längtar fans efter ett tredje spel i serien som aldrig tycks utannonseras. Därför är det med glädje som flera utvecklare passar på att utforska denna subgenre som förenat (och kanske förstört) vänskaper. Earthfall är ett spel vars koncept är detsamma som Warhammer: Vermintide 2 och Left 4 Dead. Vi snackar näst intill en kopia som dessvärre är en sämre sådan. På alla sätt och vis. Upp till fyra personer kan koppla upp sig till varandra och spela över nätet för att överleva alieninvasionen som inträffade efter att en gigantisk meteor slog ned på jorden. Tillsammans får ni kämpa er genom linjära nivåer och hade det inte varit för att zombier varit utbytta mot utomjordingar hade jag börjat undra om jag inte spelade en sämre version av Left 4 Dead. Detta gör ni i under tio olika nivåer som är uppdelade i två olika kampanjer, men räkna inte med en särskilt engagerande berättelse.

Earthfall är i grund och botten inget dåligt spel. Däremot gör Holospark inget som vi inte har sett förut, och som dessutom gjorts mycket bättre. Med tanke på att Left 4 Dead 2 nu är nio år gammalt är det beklagligt att det inte finns några nyheter i ett så nytt spel som Earthfall. Inledningen av denna recension kanske skvallrade om ett atmosfäriskt spel där man aldrig går säker och kan bli anfallen när som helst. Särskilt stämningsfullt är det dock inte eftersom fienderna inte känns särskilt skräckinjagande överhuvudtaget. Till en början är utomjordingarna oerhört stela och när armar eller ben skjuts av på dem faller de ljudlöst ihop. Det är dock framför allt vapnen som bidrar till denna frustration eftersom de flesta låter som ärtpistoler eller valfri leksak med kasst ljud. De saknar utöver detta ordentlig rekyl och jag kan inte hjälpa än att känna att karaktärerna skjuter med ärtpistoler som utomjordingarna dör av på stört.

Låt mig redan nu vara tydlig med att du inte vill lira denna titel ensam. Det är ungefär lika roligt som att rengöra toaletter efter valfri sommarfestival. Lagspel är kärnan för att du ska kunna få en någorlunda underhållande upplevelse och du kommer inte uppnå det med datorstyrda lagkamrater. Det är förvisso möjligt att skruva upp deras kompetens men i slutändan kommer du ändå bara finna dem i händerna på en utomjording, utan någon som helst tanke på er andra. Spelet skämmer knappast bort spelare med förnödenheter vilket tvingar laget att göra upp vem som behöver vad allra bäst. Allt kommer gå åt, så se till att göra det bästa av situationen.

Invasionen på jorden medförde inte bara en typ av utomjordingar. I de olika uppdragen är det oundvikligt att inte stöta på ett par av dem som alla beter sig på ett annorlunda sätt. Threshers är de mest aggressiva som likt jakthundar kan anfalla lagmedlemmar och riva upp kroppen på den som hjälplös ligger på rygg. Whiplash är desto långsammare men är inte särskilt rolig att vara nära eftersom den på omloppet av bara sekunder kan öppna upp kakinkastet och greppa tag om ditt ansikte och ge sig iväg för att smaska på dig. Sapper är en annan fiende som vid sin död släpper ut en giftig gas som snabbt dödar dig om du inte flyr. Detta är bara några av de fiender som existerar på de övergivna platserna som spelet erbjuder tio nivåer erbjuder. Nästan alla är dock mer eller mindre kopior av de olika zombie-typerna från Left 4 Dead 2.

Som tidigare nämnt är de olika banorna oerhört linjära. Syftet är att ta sig från punkt A till punkt B där det oftast handlar om att starta upp en motor som ska frigöra vägen framåt vilket då tvingar spelare att kämpa mot nya horder tills dess att kusten är klar. Det är ett koncept som vi sett förr och egentligen fungerar det. Däremot är bandesignen fruktansvärt generisk och förutsägbar att det helt enkelt inte är särskilt kul. Oftast utspelar sig banorna i skogar utanför små industrisamhällen och grafiken ser aldrig särskilt bra ut. Faktum är att Earthfall känns väldigt daterat och hade likaväl kunnat vara ett spel till förra generationen. Träden ser utsmetade ut, explosionerna är fjuttiga och lämnar inte efter sig några rökmoln. På Xbox One X ser hela upplevelsen oerhört lågupplöst ut och trots detta är bilduppdateringen ett konstant problem. Den enda nivån jag anser såg någorlunda okej ut är den sjätte som utspelar sig i en snötäckt by som för tankarna till Call of Duty: Black Ops. Det tragiska är som sagt att denna karta endast utgör tio procent av spelets uppdrag. Sedan är det tillbaka till skogen igen.

Något jag uppskattar väldigt mycket med Earthfall är att dess svårighetsgrad känns utmanande, men ändå rättvis. Allt hänger på hur laget samspelar med varandra och jag kan redan nu säga att detta inte är ett spel du vill lira tillsammans med Jonas Mäki. Spränger han inte upp hela fartyget i Sea of Thieves eller springer rakt ut i dödens händer när Petter Hegevall försöker ta schysta skärmdumpar från ett spel förstör han antagligen för någon annan stackare i en annan spelvärld. Här hade han exempelvis rusat förbi horderna i tro om att han då når slutet på banan snabbare, när han i själva verket springer rakt in i en Whiplash som bär upp honom och ger sig iväg med honom. Vi andra har inte ens utrustat oss när han med tre (!) lakritspipor i munnen frågar varför vi inte hjälper honom.

Fyra svårighetsgrader finns att välja mellan men låt inte den lättaste svårighetsgraden få dig att skämmas. Att hitta tillräckligt med lagkamrater kan vara lättare sagt än gjort och det är inte sällan du endast har sällskap av en eller två andra spelare varav den fjärde karaktären spelas av en bot. Majoriteten av mina egna matcher lirades på regular, den andra svårighetsgraden, och det var nog med utmaning. I de flesta av dessa matcher lyckades vi inte ens nå slutet vilket får mig att inte ens våga röra de ännu värre svårighetsgraderna. För den som vill få en rejäl utmaning där utomjordingarna aldrig tycks försvinna borde definitivt spana in Earthfall, även om bristerna är många. Ofta avslutas nivåerna med en ordentlig strid mot horder av mindre utomjordingar och en eller flera avancerade typer. Här ges det chans att montera upp barrikader, maskingevär och landminor inför den intensiva kampen som komma skall. Dör alla spelare är matchen över och det finns inget annat val än att börja om banan på nytt.

För de som hoppades på en intressant berättelse måste jag tyvärr göra besvikna. Berättelsen är näst intill obefintlig och består istället av dokument som du kan läsa i huvudmenyn. Ju fler typer av utomjordingar som du tar livet av, desto fler dokument låser du upp. Personligen anser jag att dessa hade kunnat skippas helt eftersom de är så vaga och ointressanta att de egentligen inte tillför något.

Earthfall är helt enkelt inte särskilt roligt. Det är en billig kopia på tidigare spel med samma koncept som medför extremt få nyheter för att kännas unikt och nyskapande. Det är dessutom oerhört fult och inte så spännande som man önskar att det var. Känslan och atmosfären för ett postapokalypiskt spel där utomjordingar när som helst kan överfalla dig är som bortblåst, och när de väl gör det suckar man snarare över att få slåss mot ännu fler. Det finns dock chans för att du i goda vänners sällskap kommer få ut ett par roliga timmar av spelet. Föredrar du att spela själv avråder jag dig däremot starkt från att spela denna mediokra titel.