Mario Tennis Aces

Som jag skrev tidigare i min recension av Tennis World Tour, så blev det en väldig ketchupeffekt på tennisspel helt plötsligt efter en fler år lång komplett stiltje i genren. Efter att det varit fullständigt tomt på listorna, kom nämnda Tennis World Tour, AO International Tennis och Mario Tennis Aces nästan samtidigt. De båda första är mer inriktade på simulation, medan Marios tenniseskapader som väntat är lite annorlunda.

Mario Tennis Aces är det sjätte spelet i serien och det märks att Camelot nu vet vad de sysslar med. Den långa tiden som gått mellan varje ny del har gett dem tiden att prova nya kreationer och lösningar, och det som väntar är ett oväntat djupt och utmanande spel som har trollbundit mig totalt senaste tiden. En sak som tagit oväntat mycket trivsam tid i anspråk är spelets genomarbetade kampanj där ett magiskt tennisracket samt illbattingarna Wario och Waluigi hör till huvudingredienserna i storyn.

Jag förmodar att det här inte är något som ens kommer övervägas som ett alternativ när Nobelpriset i litteratur ska koras nästa år (i år blev det som bekant inställt på grund av lekstuga), men som humoristisk ursäkt för att få Mario att ge sig av för att spela tennis mot allehanda Svampriket-maskotar samt ruskprickar som pirayaplantor fungerar Adventure Mode - som det heter - alldeles utmärkt.

Istället för att erbjuda en lång rad matcher Mario måste vinna längs vägen, är det upplagt som en serie uppdrag. Det handlar om pusselspel, tidsbegränsade utmaningar, regelrätta bossfighter, och så lite mer traditionell (nåja) tennis däremellan. Genom att spela Adventure Mode får du även en chans att lära dig traktera spelkontrollen bättre. Och det behövs, låt inte Mario Tennis Aces snälla utseende lura dig för detta är ett riktigt djupt, utmanande och bitvis grymt svårt spel.

Innan du vet ordet av tragglar du olika slag, lär dig hur Zone Speed och Zone Shot fungerar, övar på att lyckas med Special Shot, får in timingen för Block och håller koll på supermätare. Till detta kommer sedan ett närmast rollspelsinspirerat levelsystem och diverse olika racketar som påverkar spelet. Kort sagt är detta ett väldigt imponerande spelläge som gör att jag faktiskt inte tvekar att rekommendera detta även till dig som helst spelar ensam, och det hör inte till vanligheterna med just tennisspel.

Kampanjen tar runt tio timmar att spela igenom och det finns dessutom gott om återspelningsvärde eftersom det är möjligt att utmana sig själv med att försöka få ännu bättre resultat i de olika uppdragen. Den spelmekanik jag spontant tycker tillför mest är Trick Shot som möjliggör att blixtsnabbt hoppa långt och drämma till bollen, något som gör att till synes omöjliga slag ändå kan returneras. Det leder ofta till riktiga nagelbitare till dueller där nerver och skicklighet i skön harmoni samverkar.

Jag gillar verkligen även Block-mekaniken som vagt får mig att tänka på Street Fighter III: Third Strike. Om min motståndare levererar superslag riskerar min racket att gå sönder om jag slår tillbaka bollarna - om jag nu inte sätter en Block då förstås. Det handlar om att tajma slagen exakt när den stenhårda bollen kommer och är något jag verkligen tycker tillför en hel del. Den stora grejen är annars de spektakulära Zone Shots du kan göra med uppladdad supermätare, där spelet pausas och ger dig någon sekund att bokstavligt talat välja exakt var du ska slå din stenhårda våldssmash. Personligen är jag inte helt såld på denna lätt automatiserade spelmekanik (som även blir allt vanligare i fightingvärlden, om jag får återknyta dit igen trots att det är en helt annan genre).

Det är värt att nämna att det finns ett Simple Rules-läge för den som vill där alla supergrejer kastats ut till förmån för vanlig tennis. Med tanke på att det faktiskt finns en inlärningströskel för spelet som är hyggligt hög, ska detta absolut inte fnysas åt, men spelmekaniken är såpass bra att de som lär sig grunderna och kan få sina vänner att göra detsamma, är de som kommer ha roligast med Mario Tennis Aces. Känner du dig riktigt, riktigt "casual" finns dessutom ett Swing-läge där du likt Wii Sports får stå svinga i luften. Detta är dock inte alls något för mig och passar inte med det djupa spelsystem som finns här, men kan kanske vara kul för främst barn.

När kampanjen väl är avklarad och du inte känner för att spela den mer, finns inte mycket annat att göra för den ensamme spelaren. Lite pliktskyldiga turneringar, som hade vunnit på att jag faktiskt får låsa upp något nytt genom att spela dem, och liknande existerar liksom uppvisningsmatcher, men mer är det inte. Nu tycker jag tio timmar kampanj är fullgott, men ett pusselläge med fler uppdrag att träna/tävla i hade varit kul, eller varför inte få möjligheten att coacha en spelare genom en turnering istället för att få spela själv? Det är ett vanligt inslag i dagens sportspel och Nintendo hade säkerligen kunnat göra något kul av det.

Hur det än är med allt detta, så är det mot andra spelare den verkliga livslängden finns för mig och här levererar Mario tennis Aces ordentligt. Det finns över 20 ljuvliga karaktärer att välja bland och en rad planer samt möjlighet att ställa in reglerna som man vill. Även om jag inte är speciellt förtjust i vanlig tennisdubbel, brukar just detta spelsätt höra till mina favoriter och det är inget undantag här. Dubbelmatcherna är helt otroligt roliga med alla superslag och liknande där det hela tiden gäller att hushålla med resurser och samarbeta. De matcher jag haft med mina vänner har nästan genomgående slutat med höga vrål och glädjetjut efter att prestigeomgångar avgjorts.

Lägg till detta att spelet dessutom är en fröjd att se på med utsökt detaljarbete där mängder av Nintendo-trivia trängs i bakgrunderna med en detaljrikedom vi inte sett tidigare tack vare Switchens högre kapacitet (kolla piratbanan där Blooper härjar i Adventure Mode så förstår du vad jag menar). Det är jämnt, fint och genomarbetat och rullar på i absolut silkeslena 60 bilder per sekund, något som inkluderar bärbart. Till detta kommer trudelutter från Marios underbara värld, bekanta ljudeffekter i ny tappning och medryckande musik.

Vare sig du är ute efter något roligt att göra på semestern eller letar ett underhållande partyspel att avnjuta med vänner och familj, tycker jag att du ska kolla in Mario Tennis Aces närmare. Det är genomarbetat på ett sätt som får andra tennisspel att skämmas och även om det inte erbjuder den realism somliga kanske efterfrågar, så vågar jag ändå påstå att speldjupet och utmaningen är större än vad alternativen har att erbjuda.

Ibland blir spelet kanske lite för svårt för sitt eget bästa och det finns utmaningar jag tvivlar på att barn överhuvudtaget ens kan klara. Det hade dessutom varit roligt med mer arbete kring turneringarna, men det är i slutändan ingenting som hindrar mig från att dunka på med ett mycket högt betyg. Detta är tennis, charm och Nintendo i mycket ljuv harmoni.