Wreckateer

Bland alla gäspningar och axelryckningar som ackompanjerade Microsofts E3-presskonferens för snart två månader sedan, passade Wreckateer perfekt in. Till synes som ett rörelsestyrt Angry Birds i tre dimensioner framstod det på samma gång som ett logiskt led i Microsofts lättsamma, familjevänliga Kinect-satsning och som aningen malplacerat i Summer of Arcade, som ju traditionellt andats indie, superkvalitet och nyskapande.

Den minst sagt måttliga entusiasm som jag först kände får sig dock ett mindre bakslag när min nedladdning är avklarad. Jag känner faktiskt ett visst sug efter att, som det så fint heter, "skjuta skit i småbitar" och loggar förnöjt in mitt skäggiga fejs med kameran och börjar min karriär som katapultskytt. Eller "katapult" är inte rätt term, utan i själva verket avfyrar jag en gummibandsförsedd ballista, men vem bryr sig om teknikaliteter när man, just det, får skjuta skit i småbitar?

Bredvid nämnda ballista ligger en handfull stenblock med slutadress nästa slott som skall förgöras. Jag är inte helt med på varför alla dessa stenbyggnader måste jämnas med marken, men skulle aldrig få mig för att klaga, då de är befolkade av hiskeligt gröna och fula varelser som jag med glädje gör hemlösa.

Skjutandet går till så att man tar ett kliv framåt mot TV:n, låter händerna mötas i en gest som föreställer att greppa tag om stenen, backar för att spänna den mäktiga gummisnodden, och sedan släpper taget efter att ha valt lämplig vinkel och styrka. För att underlätta precisionen har också murarna och tornen vänligheten att byta färg då siktet är inställt just på dem. Men som om inte detta räckte går det även att korrigera förlupna skott genom att helt absurt daska till dem med gigantiska metallhandskar under färden.

Utöver standardstenarna så ges man ofta också chansen att slunga iväg bumlingar med specialförmågor som kan aktiveras efter tycke och smak. Exploderande stenar, glidflygarklot och de andra är inga under av speldesign, men skänker åtminstone viss välbehövlig variation.

Där har vi nämligen knäckfrågan. Wreckateer är i sin essens en okej spelidé, men då för ett sjukronors mobilspel och rekordjakt på kafferasterna, snarare än ett kvällsnöje framför plasman. Jag har helt enkelt svårt att se hur konceptet skulle kunna bli riktigt bra, oavsett genomförande.

Avsaknaden av djup pareras heller inte av den där dumma, enkla glädjen som vissa simpla spel besitter. En rent gräslig förstörelsefysik begränsar nämligen rätt ordentligt domino-effekterna, och därmed även förstörelselustan. Så när dammet från ett torn som fallit samman i sin ensamhet har lagt sig finns mycket riktigt mest gäspningar och axelryckningar kvar.