Downward Spiral: Horus Station

Ett spel. I rymden. En övergiven rymdstation, faktiskt. Där brukar det ju som bekant hända mycket märkliga saker, eller hur? Hur många spel på det temat har du avkunnat i ditt liv? Hur många filmer och böcker? En del? Downward Spiral: Horus Station gör väldigt lite för att sticka ut från mängden, något som egentligen inte är ett krav från min sida. Att berätta något med en klassisk premiss som bakgrund är givetvis helt okej, åtminstone om det finns någonting som gör det spännande eller roligt att spela. Downward Spiral: Horus Station innehåller dessvärre ingenting av det...

Jag älskar verkligen År 2001: Ett rymdäventyr, av hela mitt hjärta. Jag älskar älskar förmodligen den filmen med fler organ och kroppsdelar också. Själva atmosfären i finska 3rd Eye Studios rymdspel är som klipp-och-klistrad från Kubricks mästerliga rulle, den ödsliga och nedsläckta rymdstationen står i fokus min karaktär och själva målet är bara lite mer än bi-roller, egentligen. En annan sak som jag verkligen älskar (av resten av organen) är "walking simulators"-genren. De senaste åren har vi verkligen fått spel i det här segmentet av riktig toppklass. Firewatch, What Remains of Edith Finch med flera står för några extremt uppskattade upplevelser hemma hos mig så att blanda en redigt bra film med den här typen av spel är lite som en dröm som går i uppfyllelse för mig.

Downward Spiral: Horus Station gör ett gott första intryck. Jag flyter fram viktlöst genom en mycket stillsam rymdstation som endast är upplyst av svaga lampor och en avlägsen stjärnas ljus. Den vakuumförpackade och iskalla rymden släpper inte igenom särskilt mycket ljud och jag känner mig ensam. Och rädd. Som en lite kanin ute i skogen vid Drottningholm när Kung Kalle G har beslutat sig för att ge sig ut på jakt. Atmosfären i början skvallrar om en tät thriller, tyvärr blir det snabbt uppenbart att Downward Spiral: Horus Station saknar någon form av narrativt driv, en aspekt som är vital i den här typen av spel, för mig.

Det finns en berättelse någonstans men den är verkligen inte uppenbar på några sätt och det känns aldrig som att jag har något riktigt syfte överhuvudtaget på rymdstationen. Uppdragen jag kommer över handlar allt som oftast om att återställa strömmen någonstans eller hitta ett passerkort för att ta mig igenom nästa låsa dörr och sedan repeteras det konstant i de tre timmar det tar att nå eftertexterna. Så, Downward Spiral: Horus Station innehåller ingen berättelse överhuvudtaget och uppdragen som ska utföras är spelmekaniskt svintråkiga. Finns det någon behållning med spelet överhuvudtaget?

Downward Spiral: Horus Station är i grund och botten ett VR-spel och kommer således med menyer och spelmekaniker som är anpassade efter det. Du är viktlös i hela spelet och för att ta sig runt i omgivningarna gäller det att greppa kanter och liksom tryck sig bort från objekt mot andra. Det är ett extremt märkligt system som känns halvfärdigt (även om man faktiskt försöker simulera tyngdlösheten korrekt) och det verkar som att 3rd Eye Studios insåg att det aldrig skulle kunna gå att bygga hela spelet runt detta eftersom man relativt tidigt introducerar spelaren för en änterhake som effektivt eliminerar alla behov av att försöka greppa kanter igen. Tack och lov för det, säger jag.

Som sagt är även menysystemet anpassat med VR-spelaren i åtanke där saker och vapen som kan plockas upp delas upp och sorteras efter vilken hand de ska hållas i. Generellt är det vapen i ena och andra föremål i andra och även om det inte finns särskilt mycket att förkovra sig i genom spelet är det ett simpelt system som fungerar och kanske som bäst i VR. Det går faktiskt att välja att spela Downward Spiral: Horus Station helt utan vapen och fiender för att bara "uppleva storyn" men att plocka bort någonting som faktiskt finns och förlita sig på en berättelse som inte existerar är ingenting jag rekommendera någon. Spelet innehåller även ett samarbetsläge där en kamrat kan hoppa in och hjälpa till, den enda egentliga skillnaden som det systemet bidrar med är att det går att korta ned tiden det tar att klara spelet genom att ni delar upp er och systematiskt undersöker olika rum efter nästa nyckel. Dessutom finns det faktiskt ett flerspelarläge av typen dödsmatch men jag har inte lyckats ansluta till ett enda spel hittills och har därför ingen aning om hur kul eller bra (eller tvärtom) det är.

Det som fungerar absolut bäst i Downward Spiral: Horus Station är helt klart den inledande atmosfären. Tyvärr kan den inte stå helt på egna ben när det blir uppenbart att spelet så smärtsamt saknar substans i alla andra kategorier. Grafiken är däremot helt klart godkänd, det är absolut ingenting som kommer få dina ögon att ramla ur skallen, men det fungerar, rent tekniskt. Designen är något anonym men passar in på den tomma rymdstationens tema och det lilla ljud som finns fungerar. Det räcker dock inte och mitt tips i slutändan blir: Spela en annan "walking simulator" istället.